Det är lätt att glömma hur annorlunda spelvärlden såg ut i början av 90-talet. Det här var en tid när Neo Geo-mästarna SNK experimenterade med i princip allt och ingenting. Ena dagen handlade det om fighting-spel. Nästa dag om beat 'em ups. Och dagen efter den om shoot 'em ups med gigantiska robotbossar som sprutade ur sig tillräckligt många projektiler för att ge vilket shmup-fan som helst prestationsångest.
Det var en tid när SNK fortfarande försökte hitta sin identitet. Företaget hade resurser bakom sig, odiskutabel talang och den mäktiga Neo Geo-hårdvaran i ryggen. Den här veckan har jag gått tillbaka till rötterna och spenderat ett antal timmar med de tidigaste Fatal Fury-spelen och det första Art of Fighting. Jag har också testat Burning Fight - SNK:s bortglömda försök att slå sig in i den extremt tuffa beat 'em up-genren.
För att det inte bara ska bli SNK så har jag också kollat närmare på Nichibutsus rymdskjutare Armed F, samt flugit högt i Taitos superläckra Gun & Frontier. Allt detta för att kunna besvara den livsviktiga frågan; håller de än?!
Välkommen till veckans Seb VS Hamster, nu kör vi!
Fatal Fury (1991)
Det första Fatal Fury är ett spel som idag är betydligt roligare att prata om än att faktiskt spela. Men missförstå mig inte nu... Spelhistoriskt sett är det här ett otroligt viktigt spel. SNK-ikonen Terry Bogard introduceras här, liksom muay thai-fightern Joe Higashi. Vi får också introduktionen till en av fightingspelsvärldens mest karismatiska skurkar i form av Geese Howard. Redan med första Fatal Fury etablerade SNK grunden för en av sina absolut viktigaste serier.
Problemet är bara att spelhistorisk betydelse inte per automatik betyder att ett spel åldrats väl.
När jag återvänder till Fatal Fury idag så märks det väldigt snabbt att utvecklarna fortfarande experimenterade vilt med en genre som ännu befann sig i sin linda. Street Fighter II hade släppts bara ett halvår innan och blivit en braksuccé som för alltid förändrade arkadspelskulturen. Och likt den första iterationen av Street Fighter II känns Fatal Fury idag långsamt, stelt och betydligt tunnare på content än vad moderna spelare är vana vid. Det mest intressanta som introducerades här är antagligen tvåplanssystemet, vilket ger spelarna en möjlighet att växla mellan att slåss i förgrunden eller bakgrunden. På papperet är det en intressant idé, men i praktiken upplevs det ibland mer som en teknisk gimmick.
Samtidigt är det ett fruktansvärt charmigt spel. Fatal Fury nailar den där svårgreppade SNK-känslan i alltifrån karaktärer och bakgrunder till musik. Det här är kanske inte ett spel jag skulle rekommendera till den som bara vill lira ett riktigt bra fighting-spel, men det är däremot definitivt en titel jag skulle rekommendera till den som vill förstå SNK:s tidiga slagsmålsspelsrötter och hur de byggde upp det imperium som de skapade under 80- och 90-talet. Som historisk milstolpe fascinerar Fatal Fury fortfarande, men som spel är det svårare att älska.
Fatal Fury 2 (1992)
Om första Fatal Fury känns som en lovande prototyp så är Fatal Fury 2 det färdiga resultatet. Det märks omedelbart att utvecklarna dragit lärdom av allt som fungerade respektive inte fungerade i originalet. Animationerna är bättre, tempot är högre. Karaktärerna är både fler och mer varierade. Kontrollen är inte lika stel, och hela spelupplevelsen känns allmänt mer självsäker och slipad.
Det här är också spelet som ger oss fan-favoriter som Mai Shiranui och Kim Kaphwan, karaktärer som skulle komma att bli självklara SNK-ikoner även i andra SNK-serier som King of Fighters.
Grafiskt är Fatal Fury 2 fortfarande imponerande. Neo Geo-hårdvaran hade en förmåga att få spelen att se dyra och exklusiva ut och det här är ett utmärkt exempel på detta. Bakgrunderna är så fulla av liv och små detaljer, animationerna är mjuka och följsamma och färgerna poppar på ett nästan övernaturligt livfullt sätt.
Det som imponerar mest är dock balansen mellan tillgänglighet och djup. Fatal Fury 2 är enkelt att plocka upp och ha kul med, men går också att nöta i veckor och månader tills tummarna blöder. Det är, så klart, inte perfekt. Senare delar i serien skulle komma att finslipa och utveckla serien till ännu högre höjder. Men det är fortfarande brutalt kul, grymt snyggt och det är lätt att förstå varför så många arkadspelsfans fortfarande håller den här titeln högt.
Art of Fighting (1992)
Samma år som Fatal Fury 2 introducerade SNK också sin andra fighting-serie - Art of Fighting. Art of Fighting existerar i samma universum som Fatal Fury, med delvis samma karaktärer och i samma stad (South Town). Skillnaden är att det här är en prequel-serie som utspelar sig på 70-talet, medan Fatal Fury tar vid på 90-talet.
De narrativa banden till trots finns här också en del som särskiljer serierna från varann. Om Fatal Fury 2 var ett svar på Street Fighter II så känns Art of Fighting som att det valt en lite annorlunda, mer cinematisk väg. Karaktärerna är enorma och dominerar skärmen som i få andra fighting-spel. Och medan man slåss zoomar spelet in och ut på bråkandet på ett sätt som ger en väldigt filmisk och särpräglad känsla. Det här var ett spel som var designat för att få folk att stanna upp framför arkadkabinettet och gapa - men problemet är att tekniska innovationer ibland kommer med ett pris.
Art of Fighting är ett tyngre spel än många av konkurrenterna. Varje slag väger flera ton och rörelserna är långsammare. Tempot mer metodiskt. I sina bästa stunder känns det smått briljant. Energisystemet för specialattacker tillför ett extra taktiskt lager, och presentationen och karaktärsgalleriet är genomgående starkt.
Men jag får helt enkelt aldrig in samma flyt som i exempelvis Fatal Fury 2. Det är ett tekniskt imponerande spel och det är definitivt en av SNK:s viktigaste produktioner under det tidiga 90-talet. Men tiden har sprungit ifrån det, tyvärr.
Burning Fight (1991)
När Burning Fight släpptes 1991 var det SNK:s försök att kapa åt sig en bit av den då stekheta beat 'em up-genren. Konkurrensen i genren var stenhård. Problemet med Burning Fight är egentligen inte att det är ett särskilt dåligt spel. Däremot är det ganska medelmåttigt. För varje sak spelet gör bra finns det minst ett annat spel i genren som gör det betydligt bättre.
Att det är bortglömt är därför inte så konstigt. Spelkänslan är godkänd, men kontrollen känns aningen seg och striderna blir snabbt ganska repetitiva. Fiendedesignen funkar men imponerar inte. De flesta av slagpåsarna man möter är bara variationer på samma grundidé och utmaningen kommer oftast mer från antal fiender än smart eller intressant speldesign.
Samtidigt finns det absolut saker att uppskatta här. Grafiken är stundtals riktigt snygg och fångar urbana stadsmiljöer från tidseran på ett riktigt snyggt sätt. Musiken gör sitt jobb och bossarna har personlighet och variation, till skillnad från de vanliga fienderna.
Burning Fights största problem är helt enkelt att det sällan lyfter över genrens medelnivå. När man spelar är det liksom svårt att inte tänka på konkurrenter som Final Fight och Double Dragon som gör allt Burning Fight gör - fast bättre. Det är inte dåligt och absolut inte hemskt. Bara väldigt svårt att motivera framför alternativen.
Armed F (1988)
Armed F är exakt den typ av spel som får ärrade shmup-veteraner att le lyckligt medan resten av spelvärlden undrar vad de håller på med. Det här är ett shoot 'em up som inte försöker vara något annat än ösig action, från första till sista pixeln. Fiender dyker upp överallt och ingenstans, projektilerna fyller skärmen och tempot är högt.
När spelet fungerar som bäst är det riktigt skoj. Det finns en rå energi här som många moderna skjutare saknar. Varje bana är en kamp och en holmgång för att inte bli fullständigt söndermanglad, men ibland blir nästan svårighetsgraden för brutal. Vissa dödsfall känns nästan ofrånkomliga första gången man spelar och spelytan i denna vertikalt skrollande skjutare känns ofta ihopträngd och inmosad eftersom det finns så lite plats att navigera på mellan de tjocka väggarna längs med sidorna av skärmen. Ibland får jag nästan intrycket att utvecklarna var så fokuserade på att skapa spektakel att de glömde bort att någon skulle spela det också.
Samtidigt är det uppfriskande med ett spel som inte ber om ursäkt för sig. Armed F är kaotiskt, ofta orättvist och kommer slå dig på käften fler gånger än du kan räkna. Det är också underhållande på ett sätt som många mer polerade spel aldrig lyckas vara.
Gun & Frontier (1990)
Om Armed F representerar rå energi och kaos så är Gun & Frontier något betydligt mer genomtänkt. Det första som slår mig är presentationen. Kombinationen av science fiction och western fungerar förvånansvärt bra. Dammiga landskap blandas med futuristiska maskiner på ett sätt som ger spelet en unik identitet. Medan många shmups från den här tidseran flyter ihop i ett enda virrvarr av rymdskepp, asteroider och metall så har Gun & Frontier något alldeles eget som gör att det omedelbart känns igen.
Tempot är också väl avvägt. Utmaningen är hela tiden tillräckligt hög för att hålla spelaren engagerad utan att det blir orättvist eller absurt svårt. Det som imponerar mest på mig är den underliggande speldesignen. Trots sin ålder känns den fortfarande fokuserad, genomtänkt och laserskarp. Mycket för att spelet inte bygger på tekniska gimmicks eller spektakulära effekter, utan på en stark grunddesign.
Resultet är ett spel som kanske inte blev lika känt som shmup-genrens större namn, men som fortfarande i allra högsta grad är en relevant titel för den som uppskattar klassiska arkadskjutare.
Veckans bästa arkadspel: Fatal Fury 2
Denna veckan är det utan tvekan Fatal Fury 2 som gått varmast på min spelkonsol. Precis som Street Fighter II fullkomligt pulvriserade den första titeln i serien så representerar Fatal Fury 2 ett nästan lika stort steg framåt. Om du är intresserad av att gå tillbaka till ett äldre fighting-spel så är Fatal Fury 2 ett kanonspel! Och serien lever glädjande nog vidare, för bara under fjolåret släpptes den senaste delen - Fatal Fury: City of the Wolves.