Nintendo 64 fyller 30 år - konsolen som formade en generation

För många år sen, ni vet de där åren som alla vi 30 plussare kallar för "det var bättre förr", släpptes en konsol med en kuriös kontroll. Den 23 juni 1996 lanserades Nintendo 64 i Japan. Idag fyller konsolen 30 år. Här i Europa fick vi vänta nästan ett helt år innan den grå lådan med sin märkliga treuddiga handkontroll nådde butikshyllorna. Speltidningar lästes om och om igen, skärmdumpar studerades in i minsta detalj och varje nyhet om Nintendo 64 kändes som en glimt av framtiden.

Och sen fanns den där reklamen.

Det är svårt att tänka på Nintendo 64 utan att minnas de där reklamfilmerna som gjorde allt ofattbart coolt. Reklamen för Super Mario 64, där Mario plötsligt kunde röra sig fritt i tre dimensioner, fick det att kännas som att spelvärlden tagit ett enormt kliv framåt. Och vem minns inte killen som frenetiskt snurrade runt styrspaken på handkontrollen för att visa hur revolutionerande den analoga styrningen var?

Vad var det Mario sa till Bowser när han slungade iväg honom i all sin pixlade härlighet?

Idag framstår reklamen som charmigt tidskapslad. Då såg den ut som framtiden själv. Skakfunktionerna som är standard idag föddes också på denna konsol. Kommer ni ihåg chocken när en pluggade in ett Rumble Pak i kontrollen och för första gången kunde känna explosionerna i handflatorna? När konsolen väl anlände blev den snabbt en naturlig samlingspunkt. På rasterna gick diskussionerna varma. Någon påstod sig ha hittat ett hemligt område. Någon annan hade hört att det gick att låsa upp en dold karaktär. Goku fanns i Smash och Carl Bildt var en hemlig slutboss i Perfect Dark. Rykten spreds snabbare än fakta och det spelade egentligen ingen större roll om historierna var sanna. Fantasin fyllde luckorna. Spelandet tog heller inte slut när skoldagen gjorde det.

Kvällarna fylldes av Mario Kart 64, Mario Party, Mario Golf och Mario Tennis. Vänskaper sattes på prov, revanscher krävdes och skratten ekade långt efter att konsolen stängts av. Alla som spelat Mario Party har väl en mental anteckning på vem som stal en stjärna? Super Mario 64 visade vägen för en helt ny generation spel, men det var alla dessa spin-offs som förvandlade Nintendo 64 till en social upplevelse.

Det fanns också en oväntad bieffekt av att spendera mycket tid framför konsolen. Efter ett tag blev jag något av en lokal spelguide. När någon körde fast, missade en nyckel eller inte förstod hur ett pussel skulle lösas var det ofta min telefon som ringde. Ibland räckte det med några instruktioner. Ibland fick jag ta cykeln hem till en kompis för att visa exakt vad som skulle göras. Särskilt de yngre vännerna dök ofta upp när äventyret tagit stopp. På den tiden fanns inga videoguider, inga forum i mobilen och inga sökningar som gav svar på några sekunder. Lösningen fanns hos den som hade spelat längst. Eller hos den som hade införskaffat en spelguide.

Och oftast handlade det om ett och samma spel. The Legend of Zelda: Ocarina of Time. För mig är det fortfarande det bästa spelet som någonsin gjorts. Inte bara på Nintendo 64. Inte bara av Nintendo. Utan överhuvudtaget.

Du hör musiken, du lever känslan, plocka fram spelet och spela igenom det för 78:de gången.

Det finns spel som har varit snyggare, större och mer tekniskt avancerade. Men inget har fångat känslan av äventyr på samma sätt. Ocarina of Time skapade en värld som kändes levande, mystisk och full av möjligheter. Hyrule var inte bara en karta att ta sig igenom. Det var en plats att försvinna in i. Jag minns fortfarande känslan när Link lämnade Kokiri Forest för första gången och Hyrule Field bredde ut sig framför honom. Det var som att hela världen öppnade sig. Varje stig ledde till något nytt. Varje grotta dolde en hemlighet. Varje melodi på okarinan kändes magisk.

Forest Temple bjöd på en närmast drömlik atmosfär. Shadow Temple var genuint obehagligt. Spirit Temple kändes storslaget och episkt. Och Water Temple... ja, Water Temple skapade nog lika delar frustration som fascination för en hel generations gamers. Än idag kan jag minnas exakt hur vissa rum såg ut, hur musiken lät och känslan av att lösa ett pussel som en kämpat med i timmar. Det var också därför telefonen ofta ringde. Någon hade fastnat i ett tempel. Någon annan hittade inte nästa ledtråd.

Kanske är det därför Ocarina of Time fortfarande betyder så mycket. Det var inte bara ett spel jag spelade. Det var ett spel jag levde i. Och ibland fick jag hjälpa andra att hitta vägen genom samma värld som jag själv aldrig riktigt ville lämna. Den direkta uppföljaren Majoras Mask får inte glömmas bort heller. Månen som flinar ner på en och en kamp mot tiden, de unika side questen där varje karaktär hade en story att förtälja. Maskerna i spelet som gav en unika förmågor, men till vilket pris? Link såg inte direkt jätteglad ut av att ta på sig dem när han skrek för livet medan metamorfosen ägde rum.

Nej detta är inte en parodi på Scream. Det är Link som fylls av ångest från en Deku själ.

Konsolen hade inte enbart Nintendos egna spel utan det fanns även ett prominent företag från Storbritannien vid namnet Rare.Under några magiska år kunde studion nästan inte göra fel. Banjo-Kazooie och Banjo-Tooie bjöd på humor, charm och en upptäckarglädje som få spel lyckats matcha. Banjo-Kazooie är i ögonhöjd med Mario 64. GoldenEye 007 skapade otaliga multiplayerkvällar där licens att använda Oddjob kunde förstöra vänskaper.

Unika banor, knasiga ljud och en käftig fågel.

Perfect Dark tog formeln vidare och visade, tillsammans med den röda lilla minnesuppgraderingen Expansion Pak, hur mycket kraft som fortfarande fanns kvar i konsolen. Hela 4 MB-ram till var inte att leka med. Diddy Kong Racing utmanade Mario Kart på allvar och Jet Force Gemini vågade vara både märkligt och ambitiöst samtidigt. Och vem minns inte Conker's Bad Fur Day? Det spelet var verkligen ovanligt och udda för att ligga på en Nintendokonsol. En helalkis till ekorre som var riktigt ful i munnen. Jag minns mycket väl den där höga högen med skit, The Great Mighty Poo, som plötsligt började sjunga opera, skitbra! Än idag kan jag den där låten helt utantill.

Denna bilden bör sitta på ett museum. Första gången någon siktar uppåt för att träffa Oddjob?

Donkey Kong 64 gav oss fler samlarföremål än någon rimligen kunde önska sig, men också ett av de mest innehållsrika äventyren på plattformen. Förutom Rares bedrifter gjorde även Pokémon sin stora 3D-debut på konsolen. Med Pokémon Stadium och Pokémon Snap fick vi se hur fickmonstren kunde se ut i 3D.

Och sen fanns de där personliga favoriterna som kanske aldrig blev kritikerfavoriter. Ocean Softwares Mission: Impossible är ett sådant spel. Jag vet att det är långt ifrån perfekt. Men vissa spel hittar en plats i hjärtat som recensioner aldrig kan mäta. Jag minns spionuppdragen, stämningen och framför allt den där fullständigt absurda bakåtvolten Ethan Hunt gjorde varje gång han dog.

Skitbra spel detta Conker må jag säga, bara bilden säger att du kommer ha det skitkul.

Mischief Makers var lika märkligt som briljant. Ett spel fyllt av personlighet, kreativitet och idéer som ingen annan verkade våga prova. Det passade egentligen inte in någonstans, vilket kanske är exakt varför det fortfarande känns så speciellt.

När slagsmålen skulle avgöras på traditionellt vis var det ofta Fighters Destiny som fick jobbet. Med sitt annorlunda poängsystem och fokus på teknik skapade det matcher som kändes helt unika i en fighting genre som annars inte var konsolens allra starkaste. Konsolen var även födelseplatsen för Super Smash Bros-serien. En serie som har växt och frodats med åren.

Mot slutet av konsolens livscykel kom också Paper Mario. Ett spel som fortfarande utstrålar samma värme, humor och charm som när det släpptes. Den sagoboksliknande estetiken gjorde att äventyret kändes tidlöst redan från början. Porten av Resident Evil 2 var ett välkommet tillskott för konsolen, en idag oerhört imponerande portning med tanke på kassetternas begränsade lagringsutrymme.

Trettio år senare är det lätt att prata om polygoner, tekniska framsteg och klassiska spel. Men när jag tänker på Nintendo 64 är det inte grafiken jag minns först.

• Jag minns telefonsamtalen om Zelda.
• Jag minns multiplayerkvällar med Smash, Kart och GoldenEye.
• Jag minns Banjo-Kazooies musik och knasiga ljudeffekter.
• Jag minns Conkers episka operasång.
• Jag minns Pokémon Stadium och alla Pokémon i 3D för första gången.
• Jag minns Mission: Impossible-bakåtvolten.

Och jag minns känslan av att hela spelvärlden låg framför oss, redo att upptäckas.

Nintendo 64 var kanske bara en spelkonsol. Men för många av oss blev den också en plats där några av barndomens allra starkaste minnen skapades.