Att spela om The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo 64 är en intressant upplevelse. Det är ett av mina absoluta favoritspel alla kategorier, så jag älskar det naturligtvis fortfarande. Men ändå känns det annorlunda på ett sätt jag först inte riktigt kunde sätta fingret på. Någonting skavde. Inte på ett jättejobbigt sätt, nödvändigtvis, men det gjorde mig tillräckligt medveten för att jag hela tiden skulle stanna upp och fundera över varför spelupplevelsen (NU) inte riktigt är densamma som den jag burit med mig i minnet av den där julen 1998 (DÅ).
Sen slog det mig.
Det är så klart inte Zelda 64 som förändrats, kära läsare. Det är ju jag.
När jag spelade det första gången var jag 10 år gammal. Jag var ett barn med en till synes oändlig tillgång till den mest värdefulla resurs som finns; tid. Dagarna var långa, sommarloven oändliga och morgondagen ett begrepp helt utan betydelse. Zelda var därför inte bara ett spel jag spelade... Det var en plats jag levde i.
Jag vaknade och tänkte på Hyrule. Jag gick till skolan och pratade om Hyrule. Jag lade mig på kvällarna och funderade över vilka hemligheter som fortfarande väntade någonstans därute, bakom nästa berg, skog eller grotta. Spelet tog inte slut när jag stängde av min Nintendo 64, tvärtom fortsatte det att leva i huvudet.
Ett av mina bästa minnen är första gången jag lämnade Kokiri-skogen. Jag satt hemma hos farmor och farfar, hopkrupen i en sån där gråvit och pösig sackosäck med Nintendos bisarra handkontroll i ett fast grepp. När Link tog sina första steg ut på Hyrules vidsträckta fält var det som om luften gick ur mig. Framför mig bredde en värld ut sig som kändes oändlig. Det var kulliga grässlätter, ett berg i fjärran, ett slott som lockade i horisonten och vägar som försvann bortom platser jag ännu inte visste någonting om.
Jag minns den svindlande känslan av att precis vad som helst kunde finnas därute. Ja, åtminstone kändes det så när man var sju äpplen hög och utrustad med en högst rudimentär kunskap om nivådesign och spelutveckling. Jag hade aldrig någonsin upplevt något liknande i ett spel. Den stunden etsade sig fast i mig och är fortfarande en av mina starkaste spelupplevelser.
Jag minns också diskussionerna på väg mot matsalen i skolan. Någon tipsade någon om hur man kunde använda boomerangen för att komma åt en knapp i tredje grottan, någon annan snackade om diaboliskt välgömda skulltulas. Någons kusins storebrors pappas morfar hade hittat ett jättelikt svärd ingen annan hade sett. Det fanns gömda rum och vägar in bakom slottsmurarna och än det ena och det andra. Mycket av det var missförstånd. Annat var rena påhitten, eller kanske önsketänkande och resultaten av en livlig fantasi. Men det spelade egentligen ingen roll.
Det viktiga här var att världen kändes oändlig, gränslös och levande.
Internet fanns visserligen, men inte i våra fickor och knappast inte som en ständig följeslagare. Hemligheter hade fortfarande ett värde eftersom de faktiskt kunde förbli hemligheter - länge. När någon hittade något spreds det från kompis till kompis, likt gamla folksägner längs lägerelden. Informationen färdades organiskt genom skolgårdar och fritidsgårdar istället för genom algoritmer och sökfält.
Vi byggde våra egna myter kring Zelda 64. Det var antagligen där som den verkliga magin uppstod.
För Zelda var aldrig bara det som faktiskt återfanns på spelkassetten. Zelda var också alla berättelser mellan oss som spelade. Alla felaktiga teorier, all ångest över att fastna i olika tempel och alla våra kollektiva fantasier som eggade på varandra. Zelda 64 var timmarna då vi planlöst irrade omkring utan egentlig riktning, övertygade om att nästa kulle kanske dolde något som ingen annan tidigare upptäckt.
Vi hade ingen brådska. Heller inga guider eller nån tanke om "effektivt spelande". Bara nyfikenhet. Och vi spelade sällan ensamma, trots att det är ett enspelarspel.
Jag minns särskilt de där eftermiddagarna efter skolan när vi satt flera stycken bänkade framför samma tjock-TV och turades om med handkontrollen. Vattentemplet var redan då ökänt för att vara särskilt knepigt och svårt. Lyckligtvis kunde Staffan klara det, så han gick från hus till hus i byn och hjälpte tafatta Zelda-spelare. Det var ju annars ett tempel som många fastnade i. Vi vred och vände på vattennivån, sprang i cirklar och missade nycklar som fanns mitt framför ögonen på oss. Ingen av oss var särskilt bra, men tillsammans kändes det ändå som att vi långsamt besegrade spelet. När vi tillslut tog oss vidare var glädjen nästan större än efter slutbossen. Idag hade de flesta av oss antagligen gett upp efter en kvart och sökt upp lösningen på nätet. Men där och då fanns bara vårt gemensamma tålamod, våra hopplösa gissningar och den där envisa övertygelsen om att svaret måste finnas någonstans.
Allt detta gjorde också att spelet sakta men säkert etsade sig fast i mig på ett sätt väldigt få andra lyckats med. Jag kan Hyrules geografi lika väl som min egen hemstad. Jag minns fortfarande vilka melodier som öppnar vilka dörrar och hur man spelar dem. Jag lärde mig genvägarna utan att tänka på dem.
Och allt det här finns fortfarande kvar.
Jag har inte spelat originalversionen av Zelda: Ocarina of Time på 25 år, men när jag nu återvänder känns det ibland som att träffa en gammal vän man inte sett sedan barndomen. Samtalet återupptas nästan exakt där det en gång slutade. Fingrarna hittar knapparna av sig själva. Jag styr Link runt i världen på ren reflex, innan hjärnan ens hinner tänka efter. Det är lite som att en gång ha lärt sig att cykla. När man väl tagit sig över det initiala hindret så glömmer man det aldrig.
Zelda 64 är därför inte bara ett minne, det är snarare en del av mig. Just därför blir kontrasten så tydlig när jag spelar om det idag.
Jag är återigen inte ensam när jag återvänder till Hyrule. Men istället för kompisar är det mina barn som gör mig sällskap i soffan. Jag märker att jag, tyvärr, spelar långsammare och mer metodiskt än då. Jag rör mig effektivt mellan platserna, missar sällan något uppenbart då jag vis av över 30 års erfarenhet av spel instinktivt läser av hur utvecklarna tänkt. Jag minns inte allt, men jag inser på ett ungefär vart hemligheterna borde gömma sig. Jag känner igen mönster, pussel och level design.
Jag spelar, kort sagt, inte längre som ett barn. Jag spelar numera som någon som åtminstone har en hyfsad förståelse för hur tidiga 3D-spel var byggda.
Längst bak i huvudet finns dessutom en ständig trygghet. Den om att om jag mot all förmodan skulle köra fast så finns internet alltid där. Alla svar ligger bara någon sekund bort. Världens samlade kunskap ryms trots allt i fickan och jag avskyr det. Det är praktiskt, så klart. Men något går samtidigt förlorat. Inte för att guider förstör spel, nödvändigtvis - inte heller för att vuxna spelar på "fel" sätt.
Men för att den där ovissheten och naiviteten en gång var en så viktig del av själva spelupplevelsen.
När jag var barn kunde ett mysterium leva i veckor. Vi funderade tillsammans, gissade, testade och misslyckades. Själva ovetskapen blev en kärnfull del av äventyret. Idag är varje fråga bara en sökning ifrån ett svar. Det finns något vackert i det, men också något sorgligt. För jag inser att det aldrig egentligen var grafiken, musiken eller spelmekaniken som gjorde Zelda 64 så magiskt. Allt det där var så klart fantastiskt för sin tid, men den verkliga förtrollningen uppstod i mötet mellan spelet och ett barns fantasi.
Som barn visste jag inte ett jota om hur spel utvecklades, jag lade aldrig en tanke på det. Jag förstod inte begränsningarna. Tvärtom framstod spelkassetten nästan som ett övernaturligt föremål. Hur kunde en liten grå plastbit innehålla en hel värld, liksom? Hur kunde människor ha byggt allt detta och fått det att fungera?
När man är vuxen är det svårare att känna så.
Man har sett för många spel. För många system. För många designmönster. Man vet att världen slutar där vid väggen för att utvecklarna satte en osynlig gräns just där. Man vet varför fienderna beter sig på ett visst sätt och har kanske till och med en rudimentär förståelse för hur effektiva belöningssystem är konstruerade. Mystiken får ge vika för förståelsen.
Men förståelse behöver inte vara någon slags motsats till kärlek - tvärtom.
Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag hantverket bakom Zelda 64. Idag ser jag sådant jag aldrig kunde se som barn. Jag imponeras av nivådesignen i templen, rytmen i berättandet och hur musiken vävs samman med utforskandet och hur världen långsamt öppnar upp sig. Jag älskar Zelda 64 av andra skäl än jag gjorde 1998. Men det gör inte kärleken mindre äkta... Vad nu det skulle betyda. Spelet har bara vuxit upp tillsammans med mig.
Men, kära läsare, vet du? Ändå händer det något alldeles särskilt ibland.
Jag tittar åt sidan. Där sitter mina tre äldsta grabbar. Jag ser hur deras ögon dröjer sig kvar lite extra vid en märklig figur, eller hur exalterade de blir över varje nytt föremål vi kommer över på vår resa. Jag hör dem ställa frågor jag slutade ställa för flera decennier sedan. Hur de blir nyfikna på sådant jag redan tagit för givet. De ser fortfarande världen som jag en gång gjorde.
"Hur stor är The Lost Woods?", undrar nån.
"Den är oändlig, så klart". (för det låter ju bättre än att säga typ 14 skärmar)
Och plötsligt är det som jag får låna deras blickar, om så bara för en kort sekund.
Där, i deras förundran, finns fortfarande samma magi som en gång fick mig att känna att Hyrule var en oändlig och obegriplig plats. Kanske är det därför jag inte känner någon sorg av att spela Zelda 64 på ett annat sätt idag.
Visst, jag kan aldrig bli 10 igen. Den dörren är... stängd. Men jag kan fortfarande få chansen att sitta bredvid någon annan vars dörr fortfarande står på vid gavel - det kan vara minst lika vackert.
Jag var för en kort stund rädd att magin hade försvunnit någonstans mellan vuxenlivets ansvar, alla år av spelande och den ständiga tillgången till alla svar. Att magin hörde barndomen till och därför aldrig kunde komma tillbaka.
Men, kära läsare, vet du? Jag hade fel.
Magin i Zelda: Ocarina of Time finns fortfarande där. Den har bara flyttat från mina egna ögon till mina barns. Genom dem får jag, om så bara för ett ögonblick, återuppleva Links äventyr för allra första gången igen.