Så var det dags igen!
Jag sitter återigen här med en arkadsticka på kaffebordet och en hög med återutgivna spel att gå igenom. Själen törstar - som alltid! - efter pixelperfektion. I den här artikelserien går jag igenom gamla arkadspelsklassiker som fått återutgivningar till moderna format. Det finns få spelföretag som gör lika mycket för spelhistorien som japanska Hamster. Med Arcade Archives-serien har de under snart ett decennium metodiskt återutgivit hundratals arkadspel från några av branschens mest klassiska utvecklare. Vissa veckor handlar det om odödliga mästerverk som alla borde spela åtminstone en gång. Andra veckor gräver Hamster fram betydligt mer obskyra titlar som nästan helt försvunnit ur historieböckerna. Just den blandningen är också en stor del av charmen.
Den här gången bjuds vi på en ovanligt varierad samling spel. Nintendo står för ett tidigt tennisspel, Konami levererar explosiv militäraction, SNK bjuder på dubbla shoot 'em ups medan Namco visar upp bländande racing och en av sina mest kreativa actiontitlar. Lägg därtill ett smått vansinnigt fotbollsspel från Taito och ytterligare en Namco-klassiker, så har vi en samling som kanske inte innehåller lika många självklara kioskvältare som vissa tidigare veckor - men som samtidigt visar hur bred arkadmarknaden faktiskt var under 1980- och 90-talet.
Nu kör vi!
VS Tennis (Nintendo, 1984)
Det är lätt att glömma att Nintendo brukade experimentera med sportspel i arkadhallarna långt före Mario Kart, Smash Bros. och Zelda. VS Tennis släpptes bara något år efter Famicoms (NES) genombrott och använde Nintendos VS. System, en arkadplattform som i praktiken byggde vidare på företagets framgångar på hemmaplan. Resultatet blev ett enkelt men oerhört lättillgängligt tennisspel som på många sätt känns som en naturlig kusin till NES-versionen av Tennis.
Det finns inga menyer att fastna i, inga licensierade spelare och inga specialslag. Du väljer bana, tar ett racket och börjar spela. Kontrollerna består egentligen bara av att springa och slå, men precis som i många av Nintendos bästa spel döljer sig ett förvånansvärt djup bakom den enkla ytan. Efter några matcher börjar man förstå hur olika vinklar påverkar bollens bana, när det är läge att gå fram mot nät och hur man kan pressa motståndaren genom att variera tempot.
Mot datorn fungerar spelet helt okej, även om AI från 1984 har sina begränsningar. Den verkliga behållningen kommer istället i flerspelarläget. Precis som med Pong, Windjammers eller Bomberman är det samspelet mellan två människor som skapar dramatiken snarare än spelets tekniska finesser. Det blir snabbt små psykologiska dueller där båda försöker lura varandra med korta bollar, höga lobbar och oväntade placeringar.
Grafiskt känns VS Tennis förstås spartanskt idag. Publiken består av några få animerade figurer och spelarna är inte direkt några tekniska underverk. Men animationerna är tydliga, bollens bana är lätt att läsa och matcherna flyter på i ett högt tempo utan störande väntetider. Det är precis så ett arkadspel ska fungera - snabbt in, några intensiva matcher och sedan antingen ett nytt mynt eller lämna plats åt nästa spelare.
Sett med moderna ögon är VS Tennis kanske inte ett spel man spelar i timmar, men det är fortfarande ett fascinerande stycke Nintendo-historia. Framför allt visar det hur tidigt företaget lyckades bemästra konsten att skapa enkla spel som känns naturliga och givande även flera decennier senare. Alla sportspel åldras inte med samma värdighet, men VS Tennis klarar sig faktiskt betydligt bättre än man kanske först skulle kunna tro.
Devastators (Konami, 1988)
Om VS Tennis representerar enkel elegans så är Devastators raka motsatsen. Här finns ingen tid att fundera och ingen chans att andas ut. Konami kastar istället in spelaren mitt i ett krig där allt exploderar nästan konstant och där kulor verkar komma från varje tänkbar riktning samtidigt.
Redan under de första minuterna märks det att spelet skapades under en period då Konami nästan inte kunde göra några fel. Företaget hade redan etablerat sig med arkadtitlar som Frogger, Contra och Gradius. Även om Devastators aldrig blev lika känt känns mycket av företagets fingertoppskänsla igen. Kontrollerna svarar direkt, vapnen känns kraftfulla och fienderna dyker upp i ett tempo som håller adrenalinet på topp genom hela spelet.
Perspektivet är lite speciellt och ger en känsla av att man springer in i skärmen snarare än längs den. Det gör att man hela tiden måste läsa av djupet i banorna samtidigt som projektilerna viner förbi från alla håll. Till en början är det överväldigande, men efter några försök börjar man se mönstren. Då förvandlas det som först såg ut som rent kaos till något betydligt mer metodiskt.
Precis som många arkadspel från slutet av 80-talet är Devastators skoningslöst svårt. Man märker tydligt att designen från början var tänkt att locka fram ytterligare mynt från spelarna. Lyckligtvis blir det betydligt mindre frustrerande i Arcade Archives-versionen där möjligheten att spara och använda extrafunktioner gör att även ovana spelare kan ta sig längre än de sannolikt hade gjort i en riktig arkadhall.
Grafiken håller dessutom förvånansvärt hög klass. Explosionerna är färgstarka, miljöerna varierar lagom mycket och bossarna är stora nog för att ge känslan av att man faktiskt avancerar genom ett militärt fälttåg. Musiken är kanske inte Konamis allra mest minnesvärda, men den gör jobbet och förstärker den hektiska stämningen.
Devastators kommer förmodligen aldrig att nämnas i samma andetag som Contra eller Metal Slug när folk listar sina favoritspel inom genren. Däremot fungerar det utmärkt som en påminnelse om hur otroligt hög lägstanivå Konami faktiskt hade under arkaderans absoluta storhetstid.
Bermuda Triangle (SNK, 1987)
Titeln får tankarna att vandra till försvunna fartyg, mystiska fenomen och ett av de bästa X-Files-avsnitten (!). Men Bermuda Triangle är istället ett klassiskt vertikalt shoot 'em up där du styr ett futuristiskt stridsflygplan genom hav, militärbaser och luftstrider medan fienderna blir allt fler ju längre du kommer.
Vid första anblick känns spelet ganska traditionellt, men det är egentligen ingen nackdel. Tvärtom märks det att SNK hade studerat genrens stora namn noggrant. Tempot är väl avvägt, vapenuppgraderingarna känns meningsfulla och varje ny bana introducerar gradvis fler utmaningar utan att omedelbart kasta spelaren in i ett ogenomträngligt kulregn.
Det mest intressanta är kanske hur spelet balanserar offensiv och försiktighet. Vissa vapentyper lämpar sig bättre mot stora grupper av mindre fiender medan andra gör betydligt större skada på bossarna. Därför gäller det att hela tiden fundera på vilka uppgraderingar man plockar upp istället för att reflexmässigt ta allt som dyker upp. Det ger en liten men välkommen taktisk dimension, som många enklare shooters saknar.
Grafiskt håller Bermuda Triangle fortfarande förvånansvärt väl. Färgerna är klara, explosionerna tillfredsställande och animationerna mjuka. Det märks att spelet är en del av den "klassiska" skolans shmups, för här handlar det fortfarande mer om precision och positionering än om att navigera genom tusentals projektiler samtidigt. För den som uppskattar klassiska shoot 'em ups finns här gott om kvalitéer att upptäcka.
Chopper 1 (SNK, 1988)
Helikoptrar förekommer ofta som fiender i arkadspel, men betydligt mer sällan som huvudpersoner. Just därför känns Chopper 1 lite speciellt redan från start. Istället för att susa fram i ett högteknologiskt jaktplan styr du en tung attackhelikopter genom banor där hoten kommer både från marken och från luften.
Helikoptern känns tyngre än de flesta farkoster i genren. Rörelserna är inte riktigt lika kvicka som i exempelvis 1943 eller Raiden, vilket gör att varje manöver måste planeras lite mer noggrant. Samtidigt bidrar det till att ge spelet en tydlig identitet. Det känns aldrig som ännu en anonym shooter där allt flyter ihop.
SNK varierar dessutom miljöerna på ett lyckat sätt. Ena stunden flyger man över djungel och floder, nästa stund väntar militärbaser fyllda med stridsvagnar, luftvärnskanoner och andra hot. Eftersom fienderna angriper från flera höjdnivåer måste man hela tiden prioritera vilka mål som är farligast för stunden. Den typen av beslutsfattande gör att spelet känns mer taktiskt än många andra shooters från samma period.
Chopper 1 är inte ett spel som revolutionerade genren, och det har heller aldrig haft samma kultstatus som företagets senare klassiker. Men det är ett stabilt, välgjort och fortfarande underhållande arkadspel som visar hur skickliga SNK var på att ta välbekanta idéer och ge dem en egen personlighet.
Ace Driver (Namco, 1994)
I mitten av 90-talet befann sig Namco mitt i den period där arkadhallarna användes för att demonstrera teknik som hemkonsolerna bara kunde drömma om. Polygoner hade blivit det nya modeordet och specialbyggda arkadkabinett lockade spelare med rattar, växelspakar och skakande säten. Racingspelen blev ett av de tydligaste skyltfönstren för den rasande grafiska utvecklingen. Ace Driver lanserades 1994, samma år som Sega Rally Championship och bara något år efter Ridge Racer, vilket ändå får sägas vara arkadracingens kanske mest spännande epok.
Det märks snabbt att Ace Driver inte försöker konkurrera genom realism. Tvärtom är det här ett spel som omfamnar arkadkänslan fullt ut. Bilarna svarar omedelbart på styrningen, kurvorna uppmuntrar breda sladdar snarare än försiktiga inbromsningar och hela upplägget bygger på att spelaren ska känna sig snabb snarare än tekniskt skicklig. Det gör att även den som aldrig satt sig bakom ratten i ett racingspel kan ha roligt nästan direkt.
Banorna är genomtänkt utformade. De erbjuder gott om variation utan att bli överdrivet tekniska, och tempot hålls konstant högt tack vare långa raksträckor som avlöses av breda svepande kurvor. Det finns visserligen genvägar och smarta linjeval att lära sig, men spelet blir aldrig så krävande att nybörjare känner sig bortkörda.
Grafiskt känns polygonerna förstås kantiga idag, men det finns samtidigt en charm i den rena, färgstarka presentationen. Bilarna är lätta att urskilja, miljöerna har gott om detaljer och bildhastigheten flyter förvånansvärt väl. Ljudbilden är också typiskt Namco - med energisk musik som nästan skriker 90-tal och motorljud som förstärker fartkänslan.
Jämfört med Ridge Racer känns Ace Driver mindre spektakulärt och kanske något mer anonymt, vilket sannolikt också är en anledning till att spelet aldrig fick samma genomslag. Samtidigt betyder det inte att det saknar kvalitéer. Tvärtom fungerar det som ett mycket trevligt tidsdokument från en period då utvecklarna experimenterade friskt med den nya polygontekniken. För retrofantaster är det dessutom roligt att få möjlighet att spela ett Namco-racingspel som länge varit betydligt svårare att komma åt än företagets mer kända titlar. Det här är ett fartfyllt arkadracingspel från den gamla goda tiden då själva känslan av hastighet var viktigare än antalet licensierade bilmärken.
Assault Plus (Namco, 1988)
Det finns spel som känns före sin tid nästan omedelbart, och Assault Plus är definitivt ett av dem. Originalversionen av Assault var redan ett tekniskt imponerande actionspel, men Plus-utgåvan finputsade upplevelsen ytterligare genom mindre justeringar av balans och innehåll. Resultatet är ett av Namcos mest intressanta arkadspel från slutet av 80-talet.
Det som framför allt skiljer Assault från många samtida actionspel är kontrollen. Den futuristiska stridsvagnen kan röra sig i en riktning samtidigt som tornet roterar fritt, vilket innebär att man ständigt skjuter åt ett håll medan man manövrerar åt ett annat. Idag känns det naturligt eftersom twin-stick shooters blivit en etablerad genre, men 1988 var det betydligt ovanligare. Efter en kort invänjningsperiod blir kontrollen nästan beroendeframkallande, och man börjar snabbt utnyttja friheten för att cirkla runt fiender och undvika projektiler på ett sätt som känns imponerande modernt.
Banorna håller dessutom hög klass. Istället för att bara skicka fram större mängder fiender introducerar spelet successivt nya typer av motståndare, och terräng som kräver olika taktiker. Vissa fiender måste prioriteras omedelbart medan andra kan ignoreras. Det gör att striderna nästan får en pusselliknande karaktär där det gäller att läsa av situationen snarare än att bara skjuta så mycket som möjligt.
Namco lyckas också skapa en härlig känsla av tyngd. Explosionerna är kraftfulla, ljuden har ordentlig pondus och stridsvagnen känns faktiskt som det bepansrade fordon det är. Samtidigt är styrningen tillräckligt responsiv för att spelet aldrig ska kännas klumpigt.
Grafiskt är Assault Plus fortfarande ett imponerande spel. Kombinationen av roterande skalningseffekter och detaljrika miljöer visar hur skickliga Namco var på att pressa sin arkadhårdvara. Även om tekniken naturligtvis avslöjar sin ålder finns här en distinkt visuell personlighet.
Det kanske mest fascinerande är dock hur väl spelmekaniken åldrats. Många actionspel från samma period känns idag ganska stela, men Assault Plus hade utan större förändringar kunnat fungera som ett modernt indieprojekt. Det säger en hel del om hur genomtänkt grunddesignen faktiskt är.
Football Champ (Taito, 1990)
Fotbollsspel brukar delas in i två läger. Antingen försöker de efterlikna verkligheten med taktiska uppställningar och realistisk fysik, eller så väljer de den betydligt mindre seriösa vägen där underhållningen får gå före allt annat. Football Champ tillhör den senare kategorin.
Här verkar Taito ha ställt sig frågan: "Vad händer om vi tar fotboll och slänger ut nästan alla regler genom fönstret?" Svaret är ett spel där tacklingarna är brutala, spelarna flyger kors och tvärs över planen och domaren mest känns som en statist som redan gett upp hoppet om att få ordning på matchen.
Det som gör Football Champ så underhållande är just den totala respektlösheten inför sporten. Istället för att bygga upp långsamma anfall handlar det om att kasta sig in i närkamper, stjäla bollen med överdrivet våldsamma glidtacklingar och utnyttja spelets många tokigheter till sin egen fördel. Animationerna är överdrivna på bästa möjliga sätt och lyckas fortfarande locka fram skratt, särskilt när spelarna ramlar i en enda stor hög framför målet.
Kontrollerna är dessutom enkla nog för att vem som helst ska kunna vara med. Det gör Football Champ till ett typiskt arkadspel där två personer kan ha roligt redan från första matchen. Ensam blir upplevelsen betydligt tunnare, men tillsammans med en vän visar spelet verkligen varför den här typen av sportspel hade en självklar plats i arkadhallarna. Matcherna går snabbt, dramatiken är konstant och det finns alltid ett sug efter "bara en match till".
Grafiken är färgglad och uttrycksfull, även om den inte försöker imponera tekniskt. Fokus ligger istället på tydliga animationer och spelare med mycket personlighet, något som passar spelets lättsamma ton perfekt. Musiken är kanske inte särskilt minnesvärd, men den förstärker den glada och nästan tecknade känslan.
För den som söker ett realistiskt fotbollsspel finns det naturligtvis betydligt bättre alternativ. Football Champ har dock aldrig haft den ambitionen. Det är snarare en släkting till spel som Nintendo World Cup eller Super Sidekicks - spel där det viktigaste inte är vem som spelar snyggast fotboll utan vem som skrattar mest.
Burning Force (Namco, 1989)
I denna Space Harriers-klon spelar du som Hiromi Tengen, vars dröm är att bli medlem i den futuristiska polisstyrkan Burning Force. För att lyckas måste hon ta sig igenom ett antal uppdrag på sin svävarcykel. Banorna ger en härlig fartkänsla, samtidigt som de kräver snabba reflexer för att undvika hinder och besegra fiender.
Presentationen är fantastisk. Burning Force fullkomligt badar i färgstark anime-estetik med futuristiska byggnader, märkliga fiender och en levande färgpalett. Musiken är lika medryckande och skapar en energisk stämning som passar Hiromis äventyr perfekt. Det är svårt att inte dras med i den positiva atmosfären.
Svårighetsgraden är däremot hög. Vissa sektioner kräver både tålamod och memorisering, vilket kan upplevas frustrerande. Samtidigt är det också en del av arkadupplevelsen. Ju mer man spelar desto bättre blir man, och framstegen känns därför genuint förtjänta. Arcade Archives-funktionerna gör dessutom tröskeln betydligt lägre än vad den var i en riktig arkadhall.
Burning Force blev aldrig någon större kommersiell framgång, men har med åren fått något av en kultstatus bland Namcos mer hängivna fans. Spelet har en personlighet som många andra arkadtitlar saknar och vågar dessutom göra saker på sitt eget sätt, istället för att följa dåtidens trender.
Veckans bästa arkadspel: Ace Driver
I speltid är det nog jämnt skägg mellan Ace Driver och VS Tennis. Men ja, eftersom jag är en riktig F1-nörd så får utnämningen "veckans bästa" gå till Ace Driver, den här gången! Det här är en riktigt habil racer som rekommenderas varmt till alla som redan spelat sig trötta på liknande arkadklassiker som Virtua Racing och Ridge Racer.
Vi ses igen... Snart!