Conny Andersson
Assassin's Creed Black Flag Resynced
Jag jublade inombords när en remake på Black Flag äntligen blev offentlig. Som så många andra njöt jag av Edward Kenways storslagna äventyr när det begav sig för tretton år sedan. Men det var också ett spel jag spelade genom lite för snabbt för att, som så ofta, hoppa på nästa upplevelse. Denna gången tar jag min tid och även om jag försökt tillbringa tid en hel del utomhus med vänner, kubb och grillning - så har det oundvikligt blivit en del tid tillsammans med Black Flag. Efter lite över 30 timmar spelade känns det ändå som jag har väldigt mycket kvar men jag njuter så enormt. Detta är hur en remake ska göras! Det är så otroligt underhållande och även om jag inte är den personen som sätter grafik i främsta rummet så är det svårt att inte dregla över hur snyggt det verkligen är. Favoritögonblicken är givetvis ombord på skeppet. När mitt crew stämmer upp i "skönsång" och vi seglar över det vidsträckta havet så är det spelglädje i sin renaste form.
Joakim Sjögren
Mega Man X
Jag har känt mig lite nostalgisk den senaste tiden och av den anledningen var det häromdagen såklart bara att plocka fram sin Switch 2, klicka fram till sitt exemplar av Mega Man X Legacy Collection och starta det allra första spelet i den ytterst ojämna X-serien. "Ojämn" är förövrigt snudd på en rejäl underdrift. För lika uselt som några av de senare delarna i X-följetongen är, lika briljant är det allra första kapitlet av Capcoms modernisering av "The Blue Bomber", och det är uppenbart från de första steget uppe på den kollapsande motorvägen till slutstriden med Sigma att detta pixliga äventyr håller än idag. Allt från grafik till musik andas nämligen av absolut toppklass, och även det givetvis förekommer en del frustration när man inte prickar in sina hopp eller glömmer bort vilken ordning man ska besegra bossarna så slutar det aldrig att engagera. Mega Man X må ha lanserats för första gången år 1993, men det hindrar det inte från att fortsätta underhålla år 2026.
Joel Pettersson
Noobs are Coming
Har inte spelat särskilt mycket alls de senaste veckorna. Semestern har inneburit att TV- och datorspel fått kliva åt sidan till förmån för mer traditionella sommaraktiviteter. Soliga dagar, utflykter och allt det där som hör årstiden till har helt enkelt prioriterats, vilket gjort att speltimmarna blivit betydligt färre än vanligt.
Med det sagt har jag förstås inte kunnat hålla mig helt borta från tangentbordet. Det spel jag lagt klart mest tid på är Noobs are Coming. Det är ett spel av samma skrot och korn som Vampire Survivors - fast med en frän twist. I stället för att spela hjälten som mejar ner tusentals fiender iklär du dig rollen som slutbossen. Våg efter våg av självsäkra hjältar kastar sig över dig med målet att fälla monstret en gång för alla, och det är din uppgift att visa dem hur dålig den idén egentligen är.
Faktum är att Noobs are Coming påminner ännu mer om Brotato (fantastiskt spel) än om Vampire Survivors. Tempot är högt, byggena varierade och det finns en rejäl uppsjö spelbara bossar att låsa upp. Var och en kommer med sina egna styrkor, svagheter och spelmässiga egenheter, vilket gör att varje runda känns lite annorlunda. Lägg därtill flera svårighetsgrader, fler upplåsningar och en stadig ström av nya belöningar, så finns det alltid en anledning att köra "bara en runda till".
Jag är helt enkelt svag för den här typen av spel. Jag vet knappt hur många bullet heaven-titlar som gömmer sig i mitt Steam-bibliotek vid det här laget, men de är många. Och även i ett sällskap som blivit rätt trångt lyckas Noobs are Coming sticka ut som ett av de bättre spelen jag har kört i genren.
Jonas Mäki
Dragon Quest VII Reimagined
Jag började redan tidigare med äventyret men det rann liksom ut i sanden för mig på grund av andra uppdrag. Inför semestern till Japan gjorde jag dock slag i saken och startade om Dragon Quest VII Reimagined, ofta ansett som ett av seriens bästa och mest omfattande äventyr. Jag är relativt ny när det gäller Dragon Quest, men den här gången fastnade jag. Det är den gamla skolans "rakt på sak"-äventyr, där en grupp ynglingar ska rädda världen, med en grupp kämpar som växer med nya tillskott. Men den här gången är det ovanligt välskrivet, med en story man inte riktigt vet vart den ska ta vägen och som flera gånger överraskar istället för den vanlige ruskpricken som är ond bara för att få vara ond. Att få detta med förstklassig design och ett optimerat gameplay, är verkligen så trivsamtg som det kan bli. Jag trodde i början av månaden att mitt mest spelade skulle vara Rhythm Paradise Groove till Switch 2 - men Dragon Quest VII Reimagined är spelet som i slutändan pockat mest på min tid.
Marie Liljegren
New Super Luckys Tale
Denna sommaren har varit relativt fri från regn och under min semester har jag försökt vara ute så mycket som möjligt med sol och bad så mina konsoler har fått vila en hel del dom också. Men på kvällarna har jag rotat runt på Game Pass efter något lättsamt som inte kräver daglig spelning så tant glömmer styrning och story om jag pausar och då föll jag för ett grymt charmigt plattformsspel under namnet New Super Luckys Tale. Det väckte härlig nostalgi från tiden då jag satt och spelade Spyro och Sly Cooper. Jag hade ärligt talat glömt hur skönt och avslappnande det var att spela utan svåra fighter och tunga storys som jag annars brukar uppskatta.
Så nu njuter jag av att leta mynt och extra liv och daska rosa söta fiender med min massiva svans. Banorna är roliga och omväxlande och de små pusslen som dyker upp är mysiga att lösa och kräver inte för mycket av min stackars hjärna som även den har semester. Nu är dock spelet satt på paus då jag stött på en bugg som gör att jag inte kommer vidare. Fan vad jag hatar sådana här buggar som antagligen gör att man inte får uppleva slutet av spelet. Men jag ger inte upp. Nu söker jag runt på nätet efter någon mer stackare som upplevt samma buggjäkel där den dansande bosskatten fastnar när hon leker Miley Cyrus på en svingande discokula. Wish me luck!
Patrik Severin
Assassins Creed: Black Flag Resynced
Det finns piratspel och sen finns det Black Flag. Inget annat spel på marknaden har så pass väl sålt in piratdrömmen inom actiongenren för en spelare. Det närmsta är olika strategispel som Sid Meiers: Pirates och Port Royale etc. Det var ingen tvekan från mitt håll att spela remaken och den håller upp väl. Fin grafik, bra spelupplägg och ett spel som fortsätter att leverera en grym berättelse med bra spelmekanik. Jag hoppas att Rogue får en liknande behandling och förlängs. Det borde vara billigare med tanke på att de är ganska lika varandra men utifrån två perspektiv av Assassins och Templars-konflikten. Om du inte spelat det ännu kan jag rekommendera dig en tripp till Karibiska havet.
Johan Mackegård
Dungeons & Dragons
Va? Men det här är väl inget TV-spel? Menar du inte Baldurs Gate 3, Johan? Nej, det är ju det inte och nej, det gör jag faktiskt inte, utan det är hederligt analogt rollspel som har stått i fokus på sistone. När jag tänker tillbaka på juli månad så kan jag faktiskt inte komma på ett enda tillfälle då jag har startat någon av mina konsoler. Kanske kan det vara sommarens övriga kall som har mildrat suget men i ärlighetens namn så beror det på ett fullständigt fullspäckat schema i övrigt. Arbete har varvats med tentaplugg och andra ansvarsområden. Det tråkiga svaret, helt enkelt.
Något som jag, sedan vår grupp av rollspelare bildades för lite över tre år sedan, har bestämt mig för är dock att vår D&D-kampanj är något som jag vill prioritera. Dels för att jag har så ofantligt roligt när vi spelar tillsammans men jag tycker också att det handlar om en grundläggande respekt för mina medspelare och vår fantastiska spelledare som håller ihop allt. I sommar har det således blivit en del tärningsrull och juli är naturligtvis inget undantag. Tvärtom har spelandet tilltagit till uppmot två sessioner per vecka, vilket har bidragit med ofantligt mycket glädje i den annars ganska stressiga tillvaron men också en hel del skrik och panik då vi funnit oss i riktigt kniviga situationer.
Utan att gå in på för mycket detaljer (för då hade vi suttit här hela dagen) så har min karaktär Kapten Mårten Bark jr, tillsammans med sin semilojala piratklan sökt upp och dräpt en högt uppsatt vampyrmästare, misslyckats med en fängelsekupp och utsatt en hel kontinent för en elementalisk naturkatastrof, för att sedan ensam kastas ut i det astrala havet och bli tillfångatagen av intergalaktiska drakryttare och tvingas in i en evig gladiatorkamp i hopp om att så småningom återfå friheten. Vad som händer nästa vecka kan jag bara spekulera i men om jag har lärt mig något så är det att få saker egentligen går att planera, för på ett eller annat sätt går allt åt pipan ändå.
Kenny Nordgren
Battlefield 6
Jag spelar inte särskilt mycket på sommaren, det gör jag inte. Även efter fotbolls-VM har det varit ganska torrt på den fronten. MEN! Har jag spelat så har det varit Battlefield 6, föga förvånande. Dumt att börja på ett nytt spel när jag ändå inte spelar ofta för stunden, tänker jag. Hade jag börjat på ett nytt spel även om det vore höstrusk? Tveksamt. Nya säsong 4 gjorde debut förra veckan och med den Tsuru Reef - franchisens i särklass största bana någonsin. Det är båtar och det är vatten. Mycket passande med tanke på vår nuvarande årstid. Tyvärr är inte de nya stridsbåtarna lika roliga som de i Battlefield 4, men det fungerar ändå. Om ett par veckor dyker dessutom Wake Island upp. Det! Ser jag fram emot.
Muris Mulisic
Lies of P
Juli bjöd på en oväntad återkomst till en genre som länge legat i friläge för min del. Det blev många timmar i Krats mörka gränder där Lies of P gång på gång påminde mig om varför jag en gång fastnade för soulslikes.
Lite nostalgiskt blev det också. Tankarna for tillbaka till Demon's Souls på PlayStation 3, spelet som på allvar fick mig att fastna för genren. Resan i nostalgiska vatten fortsatte ännu längre bak i tiden, till Zelda II: The Adventure of Link, ett spel jag fortfarande gärna kallar en av soulsgenrens urfäder. Straffande, kompromisslöst och med en vilja att belöna tålamod långt innan begreppet soulslike ens existerade.
Switch 2-versionen når inte riktigt samma grafiska nivå som de kraftfullare konsolerna, fast kärnan finns kvar. Krats gator är fortfarande fyllda av blod, motorolja och ett dystert dunkel som lockar vidare mot nästa område. Striderna känns precisa, bossarna rättvisa och varje nederlag blir en påminnelse om att tålamod nästan alltid belönas.
Det finns några skavanker längs vägen. De har däremot aldrig varit tillräckligt stora för att få mig att lägga ifrån mig kontrollen. Tvärtom. Juli blev månaden då jag återupptäckte en genre som länge väntat på att få sin plats i spelbiblioteket igen.
Sebastian Lind
VS Tennis
Det är lätt att glömma att Nintendo brukade experimentera med sportspel i arkadhallarna långt före Mario Kart, Smash Bros. och Zelda. VS Tennis släpptes bara något år efter Famicoms (NES) genombrott och använde Nintendos arkadplattform VS. System. Resultatet blev ett enkelt men oerhört lättillgängligt tennisspel som på många sätt känns som en naturlig kusin till NES-versionen av Tennis.
Det finns inga menyer att fastna i, inga licensierade spelare och inga specialslag. Man väljer bana, tar ett racket och spelar. Kontrollerna består egentligen bara av att springa och slå, men precis som i många av Nintendos bästa spel döljer sig ett förvånansvärt djup bakom den enkla ytan. Efter några matcher börjar man förstå hur olika vinklar påverkar bollens bana, när det är läge att gå fram mot nät och hur man kan pressa motståndaren genom att variera tempot.
Mot datorn fungerar spelet helt okej, även om AI från 1984 har sina begränsningar. Den verkliga behållningen kommer istället i flerspelarläget. Precis som med Pong, Windjammers eller Bomberman är det samspelet mellan två människor som skapar dramatiken snarare än spelets tekniska finesser. Det blir snabbt små psykologiska dueller där båda försöker lura varandra med korta bollar, höga lobbar och oväntade placeringar.
Grafiskt känns VS Tennis förstås spartanskt idag. Publiken består av några få animerade figurer och spelarna är inte direkt några tekniska underverk. Men animationerna är tydliga, bollens bana är lätt att läsa och matcherna flyter på i ett högt tempo. Det är precis så ett schysst arkadspel ska fungera.
Martin Carlsson
Cultic
Det har inte blivit så mycket spel för min del den gångna månaden, dels då jag haft semester och ägnat mig åt annat, men också faktumet att samma semester tog slut och jag började jobba. Man kastas snabbt mellan olika verkligheter och då brukar jag ha svårt för att hitta ro och fokus kring spelande innan man acklimatiserats kring vardagen.
Men jag har detta till trots varvat Assassin's Creed: Black Flag Resynced med en retroinspirerad "boomer shooter" som debuterade till konsol nyligen, nämligen Cultic. Ett finfint pangpang-spel av äldre snitt med gömda hemligheter, moderna vapenmöjligheter och mängder av våld på enorma nivåer. En supertrevlig hyllning till gamla klassiker som Blood, Duke Nukem 3D och Quake. Kravlöst och intensivt där fokus ligger på strider snarare än story - och ibland behöver man inte mer än så. Det fångar en svunnen era på bästa sätt, men adderar samtidigt några lager av mer nutida påhitt. En enkelriktad bro mot verkligheten där man skjuter först och ställer frågor senare.
Marcus Persson
Core Keeper
Det har blivit en del hattande mellan flera olika spel den senaste månaden och i sedvanlig ordning var det ett av mina återkommande beroenden som ännu en gång satte klorna i mig. För trots storstilade planer om att segla på de sju have i Black Flag Resynced, något jag innerligt sett fram emot dessutom, så blev det i slutändan Core Keeper som stal de flesta av mina lediga timmar.
Den charmiga gruvvärlden gick helt enkelt inte att stå emot längre, och med Void & Voltage-uppdateringen som släpptes tidigare i år så har spelet knappast blivit sämre. Expansionen bygger vidare på en redan fantastisk spelupplevelse och vässar den på i princip alla fronter. Med nytt innehåll, fler möjligheter och ännu fler anledningar att fortsätta gräva sig djupare.
Kort och gott. Core Keeper är nu om möjligt ännu mer beroendeframkallande, och lyckas gång på gång få mig att fullständigt glömma bort klockan. Fullständigt livsfarligt, men ack så roligt.
Vad spelade du mest under juli månad?