Egentligen är det ganska synd om dem, sportspelen. För vilken annan spelgenre har så enormt tuffa krav på känsla och realism som dessa? Troligen för att alla som spelar i ett hockey- eller fotbollsspel har någon form av erfarenhet att jämföra med. Få av oss har skjutit med ett raketgevär i någon större utsträckning, men vi har alla åkt skridskor och kanske till och med slagit på en gummitrissa. Med andra ord, vi vet hur det ska kännas.
Därför är det väldigt intressant att ta en titt på, i detta fall, hockeyspelens utveckling. En närmare undersökning visar nämligen en subgenre med underhållningsvärde, realism och identitetskris om vartannat. Så häng med när vi går igenom tio milstolpar som definierade hockeyspelen.
Ice Hockey
Format: NES
År: 1988
Utvecklare: Nintendo
Det bör nämnas att hockeyspelens historia började tidigare än så här, med obskyra titlar till såväl Odessey som Atari. Men många spelares allra första minnen grundar sig hos de smala, de normala och de tjocka lirarna i Nintendos klassiker. Spelets valmöjligheter var oändliga, med Sverige, Polen, Sovjet, USA, Tjeckoslovakien och Kanada fullt valbara. Lägg till detta valmöjligheter för både tempo och periodlängder och du hade en vinnare!
Roligast hade man ändå med att välja mellan de tre nämnda spelartyperna. De smala killarna var snabba som attans, men stod sig slätt i både skottkraft och närkampsspel. De något mer korpulenta herrarna sköt som en hästspark och tacklade som besatta, men hade inte de mest väloljade grillorna på fötterna. Mellankillarna var inte helt oväntat den gyllene medelvägen, och hopsättandet av dessa tre typer var onekligen nyckeln till framgång.
Ice Hockey till NES får faktiskt alldeles för lite beröm för just den här aspekten av spelet. Många kommer istället ihåg de mer arkadbetonade delarna, såsom de enorma rallarslagsmålen och de ljuvliga superskotten man kunde fuska sig till. Men att Nintendo lade vikt vid spelarnas individuella egenskaper redan här får ses som lite av en revolution.
Bästa stunden: Super-duper-megaskotten. De där som studsade trehundra gånger i sargen och kunde hamna i stort sett var som helst. Gärna i din polares mål.
Sämsta stunden: Målvakterna. Storleksskillnaden mellan dessa lirare, och näten de skulle vakta, var minst sagt orättvis. Men de var i alla fall snabba i fotarbetet.
Såhär gör du mål: Se ovan nämnda bästa stund. Varför ser vi inte fler super-duper-megaskott i Elitserien?
Blades of Steel
Format: NES
År: 1988
Utvecklare: Konami
"Blades of steel!". Den på det sena åttiotalet så oerhört revolutionerande, men idag bara skönt nostalgikittlande ljudeffekten i introt till Blades of Steel satte liksom standarden direkt. Nu lirar vi hockey på riktigt! Blades of Steel var på sin tid den mest realistiska tolkning av iskriget världen någonsin skådat.
Busläckra skateanimationer, verklighetstrogna spelarmodeller och ett passningsspel som var en fröjd att mosa motståndaren med var bara några av de undersköna detaljer vi fick njuta av i Blades of Steel. Lagmässigt bjöds det denna gång på "stadslag" och inte landslag. Eftersom ingen licens fanns att tillgå, fick man istället ana sig till vilka lag som representerade NHL-alternativen, något som ökade ytterligare på känslan av att det här faktiskt var hockey på riktigt. Dessutom fanns här valmöjligheter så som turneringsläge, uppvisningsmatch och svårighetsgrad.
Grafiken var snyggare, ljudeffekterna under match var revolutionerande och spelet på isen var helt plötsligt tillfredsställande. Ice Hockey må ha varit först, men Blades of Steel var bäst. Jag menar, dom animerade till och med in hur jäklans tvärförbannade målvakterna blev efter insläppta puckar. Vad mer begär man egentligen i slutet av det glada åttiotalet? Blades of Steel satte kursen för sportspel som togs på allt större allvar. Simulation var ordet, faktiskt redan då.
Bästa stunden: Fajterna, såklart. Även om spelet på isen var underskönt, var fajterna desto roligare. Inte blev det värre av att du faktiskt slapp utvisning om du vann dom. En grym regel som lättar upp vilken tråkig mittenssäsongsmatch som helst.
Sämsta stunden: Det sega skottet. Animeringarna hade sitt pris, och i detta fallet gick det ut över skotten som var väl sega att utföra. Ofta hann polaren upp dig för en välplacerad crosscheck i ländryggen istället.
Såhär gör du mål: Lurigt värre, då det gällde att tajma en pil som flög längs med mållinjen, med hur målvakten rörde sig. Men icke desto mindre tillfredsställande, såklart.
Snygg grafik? Japp. Schyssta animationer? Oh ja. Blades of Steel hade allt, på sin tid.
Hockeyspelen blev alltså allt populärare, men begränsningarna i teknik gjorde att det fortfarande bara kunde anses som ströunderhållning jämfört med vad spelen egentligen kunde vara. Men när Sega daskade till spelvärlden med dess första 16-bitarskonsol, förändrades även hockeyspelens historia, för alltid. För nu var det dags för EA att göra entré på rinken, och det med besked.
NHL Hockey
Format: Sega Megadrive
År: 1991
Utvecklare: EA
Det går inte att göra en artikel som denna, utan att stanna till runt 1991, sätta näsan i vädret och suga in doften av hockeylada, skridskovässning och klubbtejp som låg i luften det här året. Och allt var Electronic Arts fel. För det var här det började, EA:s hockeyserie som idag nått närmast legendarisk status.
EA såg vad Konami gjorde med Blades of Steel några år tidigare och insåg att vad spelarna ville ha var hockey, på riktigt. Man skrotade den horisontella vyn för en vertikal variant och genast ökade realismen och känslan med ungefär trehundra procent. Till detta lade man ett knippe NHL-licens (dock utan namn då man inte hade spelarorganisationens godkännande), tre hekto fantastiska animationer och sjutton doser ren och skär isnjutning.
Till och med pucken var verklighetstroget animerad, med egen fysik och allt. Spelarnas rörelser på isen må i dagens ljus påminna lite vagt om ett epilepsianfall, men i början av nittiotalet var det som att se Tre Kronor live. Milstolpen för verklighetstrogen, riktig hockey som tog sporten på blodigt allvar, den bankades ner av EA med slägga i marken runt 1991.
Bästa stunden: Givetvis det fiffiga reprissystemet, som gjorde att du nu kunde runda polarens backar, hänga in pucken och sen få honom gråta över det, om och om igen.
Sämsta stunden: Ibland kunde animeringarna göra själva skrinnandet lite väl såsigt, och att vända på en femöring, Ovechkin-style, var inte att tänka på.
Såhär gör du mål: NHL Hockey var också starten för EA-spelens under många år största brist. Nämligen att det nästan alltid blir mål om man skär in framför kassen och skjuter.
NHL Hockey var ett gigantiskt steg i rätt riktning, på alla plan.
NHL 94
Format: Sega Megadrive
År: 1993
Utvecklare: EA
Nej, man kan tycka att skillnaden mellan spelen som EA släppte under nittiotalets första hälft inte var särskilt stora, egentligen. Men då har man missat att titta tillräckligt noga. För med NHL 94 kom EA så nära perfektion man kunde med sitt dåvarande hockeykoncept.
Eftersom man inte bemödade sig att ändra rent grafiskt på vad som redan i föregående års utgåva ansågs vara ett av de snyggaste sportspelen att tillgå, kunde EA istället koncentrera sig på att finjustera in absurdum. Kontrollen blev tajtare, animationerna smidigare och framförallt, alla licenser fanns nu att tillgå.
Dessutom introducerades här direktskottet för första gången, något som sedan dess blivit ett lika välanvänt som dödligt vapen i EA:s hockeyarsenal. Hockey för den här generationen skulle helt enkelt aldrig bli lika bra, lika tajt, och lika träffsäkert som det som EA släppte ur sig 1993. Fler spel i EA:s vertikalscrollande serie skulle komma, men så oerhört bra som NHL 94 skulle det aldrig bli igen. Inte så konstigt då att spelet än idag kallas ett av de bästa sportspelen någonsin.
Bästa stunden: Att för första gången kunna spela fyra spelare i samma match var inte bara roligt, det var beroendeframkallande.
Sämsta stunden: Att behöva stänga av, för saker som sömn, mat och skolgång.
Såhär gör du mål: Som sagt, direktskottet introducerades här och skulle genast bli det bästa sättet att forcera in puckjäkeln i mål.
Kanske ett av världens allra bästa sportspel. NHL 94 var kronjuvelen i EA Sports första dominansperiod.
Första halvan av 90-talet får ses som lite av en guldålder för EA Sports och deras omåttligt populära hockeyspel. Men något började förändras hos spelarnas inställning till ishockeyns ädla konst. Helt plötsligt var det lika coolt att hugga någon med klubban över knäet, som att sätta pucken i krysset efter ett välarbetat anfall. Arkadliren började ta plats på marknaden, och man passade på att smitta av sig så gott man kunde på konkurrenterna.
Mutant League Hockey
Format: Sega Megadrive
År: 1994
Utvecklare: EA
Medan en del av företaget satt på kammaren och stickade ihop de mest verklighetstrogna sportspel som världen skådat, fanns det ett annat gäng på EA som uppenbarligen tyckte att det fanns för lite hål, för lite våld och för lite bindgalna mördarmutanter på isen. Hur löser man det? Jo man släpper ett fullständigt skogstokigt alternativ till sin egen succéserie, kallat Mutant League Hockey.
Baserat i grund och botten på NHL-spelen var Mutant League Hockey det svarta fåret i familjen. Alla NHL-lag fanns med, ja nästan i alla fall. LA Kings hette Lizard Kings, Montreal Canadiens gick under namnet Montroyale Cadavers och så vidare. Spelarna var allt från monster och skelett till maktfullkomliga robotar och det gällde lika mycket att spöa vettet ur motståndet som att få puckuslingen i mål.
Hål dök upp i isen, det kunde börja brinna, du skulle helst tackla allt som rörde sig... Simulationen slängdes ut genom fönstret till förmån för isbaserat vanvett. Och vi älskade det. I alla fall när polaren var hemma och hälsade på. All konkurrens, all osämja, allt hat fick sitt utlopp i Mutant League Hockey. Du kunde inte bara tackla sönder motståndet, du kunde motorsåga sönder det, hacka sönder det, helt enkelt mosa det. Bokstavligen. Verklighetstroget? Nja. Skoj? Tro sjutton det. Och dessutom ett utmärkt exempel på hur inne det var vid den här tiden med sportspel åt det extrema hållet. Mer arkad, mindre simulation helt enkelt.
Bästa stunden: Möjligheten att ta livet av varenda kotte i det andra laget och därmed vinna på W.O. Lika roligt som njutbart.
Sämsta stunden: Att orsaka kaos och undergång själv är lite... tristare. Mutant League Hockey på egen hand var inte riktigt samma sak.
Såhär gör du mål: Hur gör du inte mål? Roligast är givetvis att hugga ner motståndaren på kuppen, hur pucken hamnar i kassen var mindre viktigt.
Det totala kaoset i Mutant League Hockey var en fröjd för alla sinnen.
Wayne Gretzky's 3D Hockey
Format: Nintendo 64
År: 1996
Utvecklare: Midway
Om ni någonsin var i närheten av en arkadhall runt, säg, 1996 så finns det inte en chans att ni missade NBA Jam. Midways basketsuccé må vara det som folk minns mest, men det fanns också ett spel vid namn Wayne Gretzky's 3D Hockey som fortsatte trampa samma väg som Mutant League Hockey och NBA Jam skottat upp.
Genom att ta influenser från basketbrorsan och snegla lite åt den busiga hockeykusinen hittade Wayne Gretzky's 3D Hockey, som portades från arkadhallen till att bli ett av Nintendo 64:ans första sportspel, den gyllene mittfåran. För spelet hade både de överdrivna tacklingarna och de superhårda skotten, men besatt även en imponerande hög spelarstatistik, samt ett mastigt karriärläge över 82 matcher. Lika delar simulator och hockeyvansinne var ett vinnande koncept i Nintendo 64:ans jungfruår.
Samtidigt står också Wayne Gretzky's 3D Hockey som ett väldigt bra exempel på kommande års mindre identitetskris i hockeyspelsvärlden. Skulle man gå mot det som EA jobbade med i sin NHL-serie, eller ville köparna hellre ha ett actionpackat spel med mindre hjärna och mer nävar?
Bästa stunden: När ens målvakt var så brännhet mellan stolparna att han förvandlades till en cementvägg. Stencoolt.
Sämsta stunden: Den extremt irriterande kommentatorn. Tuff i början, jobbig ganska snabbt därefter.
Såhär gör du mål: Hockeyspelsvärldens gyllene regel gällde även här. Ett välplacerat direktskott ordnade biffen, alla dagar i veckan.
Wayne Gretzky 3D Hockey var en blandning av raggarhockey och ultrasimulation.
NHL 97
Format: PC
År: 1996
Utvecklare: EA Canada
Kanske var det här det hände. Kanske var det här något dog. För om sanningen ska fram så var NHL 97 det sista riktigt innovativa hockeyspel EA skulle krysta ur sig på närmare tio år. Ett tufft konstaterande, såklart, men det finns vissa sanningar i det påståendet.
Men vi lägger fokus på det positiva först, för det fanns en hel del sådant i NHL 97. Spelet var det första där EA satsade fullt ut på en 3D-motor med spelare animerade helt och hållet utifrån motion capture-teknik. Med andra ord början på det som vi känner som NHL-serien idag.
Dessutom var detta första året med en riktig kommentator som hade åsikter om precis allt som hände, oerhört häftigt på sin tid såklart. En annan detalj som EA valde att lyfta fram var specialegenskaper för vissa spelare. Som möjligheten att behålla pucken trots att man blivit tacklad, till vissa specialskott som bara den spelaren kan utföra.
Det låter ju så bra, och det var det också på sin tid. Men man kan inte undgå att redan här ana att EA var på väg bort från sin inslagna simulator-aspirerande väg, och på väg mot ett spel mer baserat på fart, flärd och massa mål.
Bästa stunden: Att för första gången få sina drömanfall kommenterade. Den klassiska men ack så underbara "he shoots, he scores!" fick armhåren att reagera på helt rätt sätt.
Sämsta stunden: Tja, så fort du inte spelade PC-versionen. Till Playstation, Super Nintendo och Megadrive var det inte mycket nytt under solen.
Såhär gör du mål: Genom att utnyttja buggen i NHL 97 som gjorde att man kunde göra mål på varje skott. Hur man gör? Nej du, det får du allt kolla upp själv.
NHL 97 var på PC ett stort grafiskt kliv framåt för serien, medan den stod och trampade vatten på de mindre tekniskt avancerade plattformarna.
När EA så smått började tappa sitt utvisningsvärdiga livtag om marknaden för hyperrealistiska hockeyspel, var det läge för en uppstickare att ta över. Ingen trodde det på fullt allvar var möjligt vid den här tiden att slå EA på deras egen hemmaplan, men det bekom inte ett litet utvecklargäng vid namn Blackbox...
NHL 2K
Format: Dreamcast
År: 2000
Utvecklare: Blackbox
Ironin är inte långt borta när man inser att det första spelet som på allvar utmanade, och i mångas ögon tog över, EA:s hockeytron gjordes av en studio som idag ägs av EA själva, Blackbox. NHL2K var det tredje sportspelet i serien 2K (NBA och NFL var de två andra), och fick ett oerhört positivt mottagande när det släpptes.
Blackbox insåg att det inte behövde vara svårt att spela ett spel som skulle simulera hur hockey ska se ut. Kontrollschemat lade därför, mer än något annat hockeyspel, stor vikt vid användandet av den analoga spaken. Saker som idag ses som helt naturliga, analoga skott, backchecking med ansiktet mot anfallande motståndare och så vidare, var NHL 2K först med, och man gjorde det riktigt bra. Dessutom utmanade man EA på deras hemmaplan, med otrolig grafisk detalj i allt som hade med spelet på isen att göra. De imponerande 1 500 polygonerna som varje karaktär byggdes upp av fixade ett kollektivt haktapp hos hockeyspelsfans världen över.
Just på grund av att man gjorde kontrollen så enkel men ändå så djup på samma gång, ansågs NHL 2K av många vara den bästa hockeysimulator du kunde köpa till ditt vardagsrum. EA:s välde var på väg in i en ordentlig svacka, och under åren strax efter millennieskiftet var det faktiskt en ny sheriff i stan, och han hette 2K.
Bästa stunden: Känslan av fullständig kontroll över din spelare när du smekte med tummen över den där analoga pinnen var... härlig.
Sämsta stunden: Eftersom man lade så mycket vikt vid att få till så bra spel på isen som möjligt, fick ljudet ibland stryka på foten. Kommentatorn till exempel.
Såhär gör du mål: Har du hört den där om killen som sköt ett direktskott som gick i mål, om och om igen? Tänkte väl det. Hockeyspelens gyllene nyckel passar rätt bra här med.
Bilder från det första NHL 2K till Dreamcast är nästan omöjliga att få tag på, så denna skärmdump från uppföljaren får representera EA:s första ordentliga utmanare.
ESPN NHL 2K5
Format: Xbox 360
År: 2004
Utvecklare: Kush Games
Under flera år stod alltså NHL2K-spelen som mer eller mindre det bästa alternativet när det gällde simulatorliknande hockeyspel. Dessutom var man billigare än konkurrenten, vilket gjorde att man stod sig väl mot ett av spelvärldens mest etablerade namn, EA.
Men det skulle gå mot sitt slut, och det började här. ESPN NHL 2K5 (massa bokstäver, fult namn) hade utvecklats av Kush Games den här gången och kontrollen var nu förfinad till näst intill perfektion. Förvisso var inte serien längre hundraprocentigt med på den grafiska banan, men det spelade ingen större roll när spelet på isen var så bra. Dessutom putsade man lite extra på ett redan väldigt bra karriärläge och hade bra online-stöd. Du kunde inte missa med NHL 2K5 helt enkelt.
Men första aningen till att spelserien skulle gå mer åt arkad-aktig farthockey och mindre riktig dito kom när man såg inkluderandet av Party Mode. Förvisso ett riktigt roligt spelalternativ, men kanske var det en föraning om vad som komma skulle.
Bästa stunden: Känslan av att vara nära det kompletta hockeyspelet, då även sakerna runtomkring isen hade förbättrats.
Sämsta stunden: Det känns tjatigt att nämna det, men ljudet var aldrig NHL 2K:s starka sida. Så ej heller denna gång.
Såhär gör du mål: Ja du, inte var det lätt. NHL 2K5 tvingade dig till att spela varierat passningsspel och vara rörlig för att få in pucken. Precis som i vanlig hockey.
Räkna aldrig bort EA. En devis som vi sportspelsnördar onekligen fått lära oss de senaste åren då den forne sportspelshjätten kommit tillbaka i stor stil, på alla fronter. Året då man återigen skulle ta tillbaka greppet om hockeymarknaden närmade sig med stormsteg, och som det ser ut idag är det svårt att tänka sig att man någonsin kommer släppa taget igen.
NHL 2K5 må inte varit det snyggaste spelet i spelhyllan, men känslan var fortfarande oöverträffad. Men saker och ting skulle förändras.
NHL 07
Format: Xbox 360
År: 2006
Utvecklare: EA
Tänk att det inte var svårare än så. Jag menar, det sitter ju två analoga spakar på kontrollen, varför inte då använda båda? Kanske var det så EA tänkte när man tog vad man startat med NHL 06, och skapade det som vi idag känner som den underbara spelkontrollen Skill Stick. Vänster spak styr spelaren, höger styr klubban, skottet, petandet, tekningarna, ja rätt mycket.
Skill stick var den enskilt största orsaken till att NHL-spelen plötsligt ansågs som det överlägset bästa sättet att spela hockey på, utan att snöra på sig ett par obekväma skridskor. Det var svårare och bökigare, på ett bra sätt. Det krävde mer av dig som spelare, precis som det skulle, och tog bort det frenetiska passa-skjuta-tempot till förmån för något som kändes äkta.
Allt var bättre än på mycket, mycket länge. Grafiken var uppiffad, fysikmotorn anpassad efter den nya spelkontrollen och Dynasty Mode var så enormt att man baxnade. Det var här EA knöt näven, sparkade bort den tillfälliga kungen och tog tillbaka tronen.
Bästa stunden: När du insåg att du faktiskt fått koll på hur Skill stick fungerade. En helt ny värld öppnade sig, med helt nya möjligheter att förnedra motståndare till gråt.
Sämsta stunden: Både domarna och målvakterna hade svårt att hålla samma höga klass som resten av spelet.
Såhär gör du mål: Förvisso var den underbara skill stick-kontrollen grym i mångt och mycket, men den var nästan lite för grym ensam med målvakten. Dra vänster, dra höger och målvakten var borta.
Att kunna styra klubban för sig och spelaren för sig med de båda analoga spakarna gav NHL-spelen en ny och smått underbar dimension. Det här var hockey på riktigt.
-------------------------------------------------
Så där ja, hockeyhistorien avbetad i tio enkla punkter. Nja, så simpelt var det förstås inte. Massor av hockeytitlar har lämnats utanför den här listan, av olika skäl och ni läsare har säkert minst lika många exempel till som ni hellre hade sett uppräknade. I slutändan kan man inte välja ut vilka spel som betytt allra mest då det oftast är personligt från spelare till spelare.
Men de tio som finns kvar både hoppas och tror vi ändå ger en bra representation av en spelgenre som alltid haft ordet utveckling som mål, på gott och ont. Den kamp om köparna som präglade spelen för några år sedan, finns inte i samma utsträckning idag. NHL 2K-spelen verkar nöjda med att vara det lättillgängliga, arkadiga budgetalternativet, medan EA kör sitt eget race (och gör det just nu jäkligt bra). Konkurrens har alltid främjat utveckling, så låt oss hoppas att det snart blir en fajt på lika villkor mellan hockeyspelens kombattanter. Det tjänar alla på, speciellt vi spelare.