En svart panter, inslagen i plast. Sitter med sina spretiga morrhår på tunnelbanesätet bredvid mig. Han tittar på mig, liksom undrandes. Han vill höra mig berätta om mina intryck. Jag undviker blicken från Panter Hegevall (ja, för han heter faktiskt så) eftersom jag inte vill dissa hans spel. Men jag kan komma att bli tvungen, hur gulligt det än var. Sorry P.H.
En stund tidigare har jag blivit överräckt nämnda tygdjur i samband med en uppvisning av Kinectimals och en handfull andra spel till Kinect, den rörelsekänsliga kamera som ska släppas till Xbox 360 i november. Runt halsen har pantern en streckkod som kan skannas av Kinect när vi spelar Kinectimals, för att låsa upp ett nytt djur. Anledningen till att jag inte vill prata med min panter är att jag överlag inte är imponerad av Kinect, alls. Det som ska bli en kontrollrevolution ser just nu ut som produkt i behov av stort puts.
Responsen dina kroppsrörelser får är nämligen inte bra. Tyvärr. Alla tidigare rapporter om fördröjning kan jag bara bekräfta och med två månader kvar till release ser det inte ljust ut. Det ska sägas dock att jag spelade debug-versioner av de flesta spelen, men det är nästintill färdiga versioner eftersom allt ju snart skeppas till butik.
Ett av de fem spelen jag testade var Kinectimals, och nu när Panter Hegevall introducerats så fint kan vi börja där. I detta Nintendogs-liknande spel väljer du ett kattdjur som ska bli din virtuella djurkamrat. De är ursöta och världen de rusar omkring i är lummig, grön och vacker. Jag får sträcka fram händerna för att kela med djuret. Olika djur gillar olika saker, och denna vildkatt gillar tydligen att bli kliad i ryggslutet.
Sedan får jag reda på att djuret gillar att härma oss. Microsofts representant försöker att få sin leopard att lägga sig på rygg och sprattla med fram- och baktassar genom att göra en liknande rörelse på golvet själv. När han inte lyckas på tre försök blir stämningen lite märklig och jag får medlidande för killen som bokstavligen krälar i stoftet för att få Kinect och/eller Kinectimals att fungera korrekt. Att vara ensam i ett hotellrum med en låtsasleopard och jämnårig man som sprattlar på golvet tillhör säkert någons fantasi, men inte min.
Agility står näst på schemat. Jag får springa en hinderbana med leoparden vilket innebär lätt joggande på stället och en del lutande i sidled när Leo vandrar över en vinglig bom. En tunnel kräver att jag hukar mig för att djuret ska äntra. Kinectimals ser i denna begränsade version rätt enkelt ut, men med möjligheter för ens djur att utvecklas kanske det kan bli något som åtminstone lockar yngre spelare. Och grafiken är urmysig.
Kinect Sports
Mest tydligt blir grötigheten i menyer. När jag ska välja idrottsgren i Kinect Sports sträcker jag ut högerhanden och försöker peka mot bowling-ikonen. Markören på skärmen försöker trött hänga med mina rörelser och landar rätt först en märkbart lång stund efter. Enbart när jag gör lååååångsamma rörelser över skärmen kommer jag en liten bit närmare vad som kan kallas 1:1-rörelser.
Detta påverkar förstås upplevelsen i själva spelen också. När jag testar längdhopp och min atlet står och laddar inför sitt första av tre hopp experimenterar jag med att röra på armarna. Visst, det gör avataren på skärmen också, men med samma grötiga fördröjning. Sedan är det dags att springa på stället för att få upp fart (vi får se hur många som missuppfattar, springer in i TV:n och sedan stämmer Microsoft) och ta ett jämfotaskutt. Jag slår världsrekord med ett resultat på cirka 10 meter.
Jag är nog inte den ende som haft bowlingen till gamla Wii Sports som en partyfavorit och därför var jag förstås nyfiken på hur Kinect Sports löst saken. Inte så bra, är svaret. Jag plockar upp klot genom att sträcka handen åt antingen höger eller vänster och motstår reflexen att hålla upp den andra handen för att störta klotet - detta gör nämligen kameran förvirrad och får klotet att flyga omkring som en julost med raketbränsle över skärmen. Innan och under svingandet fladdrar klotet åt alla möjliga håll och för att skruva måste jag vrida hela armen och inte bara vrida på handleden.
I spjutkastningen försöker jag pricka funktionärerna men det går lika dåligt som mina försök att örfila leoparden i Kinectimals. Här joggar man (återigen) på stället och gör sedan en kastande rörelse, gärna en stund innan övertrampmarkeringen, eftersom laggen (återigen) sätter käppar i hjulet.
Kinect Adventures
Det kanske är orättvist att rabbla Nintendo-paralleller hela tiden, men man blir ju så illa tvungen. Kinect Adventures är en variant på Mario Party där du och en vän åker runt på en "spelplan" och utmanar varandra, eller samarbetar i olika minispel. Jag får testa två av dessa, River Rush och Reflex Ridge.
Den förstnämnda handlar om forsränning i en gummiflotte där jag och min medspelare ska samla symboler som är utspridda längs med floden. Hinder är i vägen och för att hoppa med den extremt spänstiga flotten gör vi hoppande rörelser framför kameran. Det krävs dock att vi gör det samtidigt för att hoppet ska registreras, och detta kräver i sin tur god kommunikation. Floden förgrenar sig dessutom i flera vägar, så vägval är också något som bör planeras.
Detta är hyfsat underhållande första gången, men mest på grund av den sociala biten och hoppandet och inte för att spelet i sig har någon direkt utmaning eller, återigen, givande eller exakt spelkontroll. Direkt efter att flotten nått mållinjen känner jag ingen lust att pröva minispelet igen.
Det blir aningen roligare i Reflex Ridge dock, där vi får tävla mot varandra på delad skärm, ståendes på ett par plattformar. Vi susar fram på en bana där både hinder ska undvikas och symboler inkasseras. Jag duckar för att undvika att bli dunkad i huvudet av bommar och formar kroppen likt en Hål i Väggen-deltagare för att samla kryss- och krucifix-formade symbolkonstellationer. Lite mer utmaning, lite mer nerv.
Kinect Joyride
Du har säkert sett filmklipp med hur nästa Forza Motorsport och Burnout Revenge Kinect-styrts genom att spelaren sträcker fram bägge händerna och greppar en låtsasratt i luften. Exakt så fungerar Kinect Joyride, ett lättsamt kart-spel där auomatisk gas, boostar och vapen kantar upplevelsen. Här känns det verkligen som att man saknar något att hålla i. Spelkontrollen fungerar bäst när du sträcker ut armarna raklånga och håller händerna "lagom" långt från varandra. För den som inte är utbildad pantomimare kommer den imaginära ratten vara allt mellan 25 centimer till dryga metern i diameter och detta går ut över kurvtagningen.
Du boostar genom att dra nävarna mot dig, varpå en mätare byggs upp. För att aktivera den tillfälliga superfarten trycker du händerna snabbt från dig. Det tar ett tag för mätaren att fyllas helt och under den tiden har du inte särskilt bra kontroll över din färgglada bil, men detta ska vara "del av strategin" enligt Microsoft. Själv sitter jag bara och längtar efter en riktig handkontroll och ett spel som Mario Kart Wii i stället.
Det fungerar dock lite bättre i en partyvariant där vi åker runt på en halfpipe och plockar körsbär och bomber i enorma hopp. Här behövs inte precisionsstyrning utan snarare timing i när du ska boosta och hur du ska pricka bomberna för att få max antal poäng.
Dance Central
Harmonix har ju "viss" erfarenhet av musikspel sedan tidigare och det är inte konstigt att det Kinect-spel med bäst kvaliteter och mest existensberättigande är deras Dance Central. Jag har tidigare testat detta en sväng och som många flera journalister svängt mina lurviga till Lady Gagas "Poker Face". Denna gång kände jag mig mogen att ta mig an en svårare nivå och en annan låt, vilket blev Fannypack med "Hey Mami".
Om du inte känner till Dance Central så kan det bäst beskrivas som ett Guitar Hero eller Rock Band för en dansare - till licensierad musik ska du imitera vissa moves som kommer i en bestämd ordning på skärmen. Flera hundra olika manövrar finns att lära sig och du ska göra allting från simpla sidosteg och handklappningar till krångliga kombinationer där du "liftar" med tummen och samtidigt sätter fram benet.
Under vissa delar av låten aktiveras ett freestyle-läge där skärmen täcks av regnbågsfärger och du får veva på med armar och ben precis hur du vill. Detta fotas av Kinect-kameran och bilderna visas upp efter freestyle-läget, något som resulterar i en hel del skratt, särskilt om flera står framför kameran och fånar sig.
Dance Central känns som ett komplett spel, vilket är mer man kan säga om de övriga titlarna. Här finns olika svårighetsgrader, ett stort djup, massa licensmusik och du ges en chans att avancera. Och att faktiskt bli lite mindre stel på ett riktigt dansgolv.
Efter att ha ägnat en dag åt Kinect är jag visserligen uppfriskad av vad som blev ett mindre träningspass, men långt ifrån imponerad av tekniken eller spelen. Med undantag från Dance Central, som faktiskt har en hygglig respons och ett existensberättigande, ser både teknik och spelutbud svagt ut. Den där millitära teknologin som skulle bli så läcker ser i nuläget ut som en halvtaskig gimmick. Jag leker en stund med min tygpanter i stället - där har jag i alla fall något att hålla i.