Stanken som biter sig fast i näsan varje gång jag öppnar ytterligare ett tillskott till samlingen. Uppklippta förpackningar i hårdplast som river i mina händer. Men den uppoffringen gör jag gärna. För vad vore väl livet utan ett gäng snygga PVC-figurer i bokhyllan?
När jag var sisådär fyra år gammal fick jag mina första Fragglar. Ni minns, de där pastellfärgade muppkusinerna som bodde under ett berg och käkade en massa kristalliserade rädisor. Fem centimeter höga och tuggvänliga i mysigt mjuk plast, men totalt orörliga och slarvigt målade av små barn i Taiwan. Jag älskade dem.
Sedan följde hela min uppväxt, allt vartefter nya serier lanserades med TV-program och serietidningar. Stjärnornas Krig-figurer (på den tiden då det fortfarande var acceptabelt att använda svenska översättningar av titlar), He-Man-gubbar, Action Force, Dino Riders, Turtles... och så Transformers förstås. Fast när jag var i lämplig ålder för alla dessa härliga leksaker hade jag inte direkt den ekonomiska friheten att kunna köpa allt jag pekade på. Det blev till att stå där i leksaksaffären och välja. He-Man eller Skeletor, He-Man eller Skeletor... suck. Och bredvid stod mamma och upprepade: "När du blir stor får du köpa vilka figurer du vill."
Nu är jag stor, och nu köper jag vilka figurer jag vill. Det är väl därför man blir vuxen? Va? Jo, just det.
Nej, det är inte direkt så att jag ställer upp arméer på golvet och leker krig. Det får Warhammer-killarna syssla med. Jag köper all denna förädlade plast för att titta på. Det är en blandning av nostalgi och konst. Den överdimensionerade grönlila Scorponok-figuren är inte bara en rätt cool figur som skulle vara värd en massa pengar på Ebay om jag någonsin drabbades av akut vansinne och sålde den. Den är också ett minne av dubbelnumret 1988 av Transformers-tidningen där Scorponok först dök upp, och alla hans följande äventyr som kulminerade i att han offrade sig för att försöka rädda världen. Leksak, gamla minnen och en tjusig prydnad i ett skal av formgjuten hårdplast. Det är ju tre önskningar på en gång!
Men förutom de tusentals kronor jag lägger på gamla Transformers-favoriter, de nya Energon-figurerna som finns i leksaksaffärerna nu (ser ni en skäggig snart-25-åring som hukar vid Transformers-sektionen med tio förpackningar i famnen är det säkert jag), och de läckra superdetaljerade Binaltech-utgåvorna köper jag förstås också massor av spelfigurer. Mina favoritgenrer är som bekant fightingspel och rollspel, och just dessa genrer fullkomligen kryllar av intressanta karaktärsdesigner som gör sig alldeles utmärkt i plast. Ju mer udda och svåra att få tag på, desto roligare. Precis som Boye sa, det är vägen som är mödan värd. Halva nöjet finns i att leta rätt på ovanliga prylar. Visst har det slunkit med någon Metal Gear Solid- eller Final Fantasy-figur genom åren, sånt som då och då går att hitta i svenska affärer, som impulsköp. Jag har också plockat upp en komplett uppsättning av de nya detaljerade och poserbara Street Fighter-figurerna från Ebay. Ryu, Sagat, Chun-Li, Bison och Sodom står nu och ser läckra ut i hyllan i väntan på fler kompisar i serien. Snart kommer Ken, Vega, T.Hawk, Cammy och Blanka... mmm.
Men den största glädjen känner jag när jag snubblar över en superobskyr statyett på japanska auktionssidor, något som jag garanterat blir ensam i Sverige om att äga. Nu senast har jag sökt rätt på en liten ihoptryckt chibi-Aoi från Virtua Fighter som kommer att passa utmärkt bredvid min likaledes ihoptryckta Siegfried från Soul Blade. Jag lovar, det är den enda plastrepresentationen av Aoi som finns, jag har letat som en galning och inte hittat någon annan, och just därför måste jag ha den. Jag känner också ett ohälsosamt behov av att lägga 1500 kronor på en omålad dubbelstaty av Juni och Juli från Street Fighter. Ni vet, de där helt okända tjejerna i blå spandexuniformer som kopierade Cammys attacker? Just dem. Som sagt, obskyrt var ordet.
Så jag fortsätter att beställa dyra paket från USA, Hong Kong och Japan. Pengarna har just drällt in på kontot. Mastercardet bränner i fickan. Måste ha mer plastfigurer... nu!