2005 köpte jag Armed & Dangerous. Det låg i en reaback i en spelbutik. Sorgligt många exemplar staplade på varandra. Jag minns inte varför jag köpte det. Kanske var det för att säljaren gav mig en vädjande blick från kassan som sa: "Snälla, snälla..." Men förmodligen var det för att det kostade 29 kronor. Rena rånet. Jag installerade spelet när jag kom hem. Lagom entusiastisk. Två-tre dagar senare hade jag klarat ut det. Det var inget speciellt spel egentligen. Ett ganska standardiserat actionlir med primitiv grafik. Det som höll mig kvar var humorn.
Sällan har jag skrattat så mycket som när jag spelat Armed & Dangerous. Skotska säckpipor blandades med breda dialekter, heliga får som sprängdes och robotar vars artificiella hjärtan uteslutande bultade för trädgårdsskötsel. Jag minns en scen lite extra väl. I den sitter ett gråtande barn på ett slagfält. Trädgårdsrobotarna kommer till undsättning, bara för att rädda en ensam blomma intill den skriklipande ungen. Medan två av robotarna skyddar den ömtåliga växten så siktar den tredje på barnet och vrålar: "Keep away from that flower, civilan!" Sedan för de blomman i säkerhet och lämnar kvar barnet.
Ofrivillig humor när den är som bäst: Resident Evil. Dialogen hör till det värsta som någonsin spelats in och när Barry ger en låsdyrk till Jill och kallar henne "master of unlocking" på fullaste allvar - då brister det. Varje gång.
Jag skrattade så att tandställningen skakade. Något jag alltför sällan gör när jag spelar idag. Numera rör det sig oftast om korta, frustande läten som påminner om ett skratt. Eller en extra bred krökning i mungipan. Men de där genuina skratten som formligen exploderar ur munhålan och som får grannarna att abrupt sluta upp mitt i samlagsakten kommer med alldeles för långa mellanrum. Vilket är förbannat synd. Jag älskar humor i spel. Jag älskar när den får ta plats, när den fungerar, men i vårt alltför stagnerade spelklimat av jämnbruna shooters och hetsiga actionspel får man leta länge efter titlar där den verkligen gör det.
Brütal Legend - något så ovanligt som ett påkostat humoristiskt spel. Just nu pysslar Tim Schafer och teamet på Double Fine med ett klassiskt peka och klicka-äventyr finansierat via Kickstarter.
Visst finns det humorinslag i många spel som släpps idag. Radiokanalerna i Grand Theft Auto bjuder ofta på redigt urspårade programledare. Saints Row-serien är som en enda massiv lekpark full av exkrement, dildos och rena Jackass-upptåg. Men i de flesta spel där humor förekommer så handlar det oftast om flyktiga inslag. Ibland i form av absurda detaljer ("höhö, titta, jag springer runt i kalsonger och en knasig hatt") eller flippade karaktärer. Humorn är sällan en bärande beståndsdel i spelet. Inget som verkligen genomsyrar berättelsen eller inramningen.
När fick vi senast ett spel som var lika genomgående skrattframkallande som Monkey Island II: LeChuck's Revenge eller Grim Fandango? Idag får man ofta snegla mot indiescenen för att hitta likvärdiga upplevelser. Annars har vi mest under den här konsolgenerationen fått små aptitretare i form av Portal-spelen och Brütal Legend.
Disney och deras sublima snusk.
Humor är inget lätt ämne. Vad någon tycker är komiskt kanske en annan rycker på axlarna åt. Jag minns hur roligt jag hade det med Conker's Bad Fur Day till Nintendo 64 och senare Xbox-remaken Live and Reloaded. En ond höstack med ögon och mun, medveten om sin väldigt begränsade AI, som säger "Time to wander around... aimlessly", kanske inte alls ter sig så roligt för Per-Olov, 32, som för mig. Och blandar man in pubertal kiss- och bajshumor (vilket alltför ofta sker) så är man direkt ute på hal is.
Lägger en utvecklare mycket fokus på en viss typ av humor i sitt spel löper man större risk att polarisera vissa spelare. Inom indiegenren är det inte samma risktagande, men när det handlar om miljontals dollar så är det ett vågspel av beslut och i slutändan reduceras humorn oftast då till något sekundärt. En extra krydda. Det är förståeligt ur en rent ekonomisk synvinkel, men tråkigt för oss som suktar efter nya upplevelser likvärdiga dem i Monkey Island-liren och Psychonauts (som för övrigt är ett klockrent exempel där humorn är en sällsynt lyckad fusion mellan både berättelse och det rent spelmässiga.)
Den mobila marknaden har öppnat för flera remakes av gamla klassiska äventyrsspel fullproppade med humor. Här finns massor att fynda för dig som missat spelvärldens humoristiska guldera.
En tänkbar anledning till att de mer humororienterade titlarna inte fått något stort genomslag är att när utvecklare väl brer några extra lager humor över sitt spel brukar det vara ett sätt att täcka över ett i övrigt ganska undermåligt innehåll. Titta bara på Eat Lead: The Return of Matt Hazard. En avdankad hjälte från 8-bitseran som gör comeback till dagens konsoler, redo med fingret på avtryckaren och munnen full av ironiseringar över spelmediets många klyschor. Utvecklaren hade en rolig idé men slarvade bort den i själva utförandet.
I nysläppta Deadpool kretsade mycket av förhandssnacket kring huvudpersonens förkärlek för att bryta igenom den fjärde väggen, och ja, humorn funkade hyfsat men spelets gameplay blev snabbt väldigt enformigt. Så länge vi fortsätter att matas med den här sortens halvdana spelupplevelser så lär inte folk skrika sig hesa efter mer. Just nu håller jag tummarna för South Park: The Stick of Truth. Ett av vinterns mest efterlängtade spel för egen del. Om man bara får humorn och spelbarheten att klicka så finns det gott om potential att hitta en större publik, och får man till en försäljningsuccé så öppnar det chanserna för fler spel med samma fokus.
South Park: The Stick of Truth ser väldigt lovande ut. Nu gäller det bara att humorn backas upp av en vettig spelbarhet också.
Humor är en utmaning att få till i spel, men jag uppskattar varje försök och håller tummarna för att man en dag får till en redig braksuccé som kan bana väg för fler titlar. Jag har glömt bort hälften av alla generiska actionhjältar med snaggad hjässa genom åren, men jag minns Guybrush Threepwood, Manny Calavera och alla de andra humorikonerna som om det vore igår. De är mycket roligare att umgås med än alla dessa mallstöpta, generiska, skalliga macho-män som tar sig själv och sin omgivning på alldeles för stort allvar.
Branschen pratar ivrigt om grafikmotorer, native-upplösningar, frames per second, sociala medier, Kinect och molntjänster, men jag vill skratta också. Ge oss mer humor i spelen, tack. Låt den blomstra både på indiescenen och i större produktioner.