Häromdagen rapporterade vi om hur Machinima enligt rapporter betalar vissa Youtube-kändisar för att visa upp och prata gott om Xbox One-spel. Bra betalt är det dessutom. Tre dollar per var tusende tittare, och i det läckta kontraktet framgår att man får prata om vilket Xbox One-spel man vill så länge man inte pratar negativt om det eller nämner att man är en del av en marknadsföringsprocess.
Tänk på det för ett ögonblick. De kanaler du följer på Youtube kan vara köpta för att vinkla dina åsikter och dina konsumentvanor åt ett visst håll, och du kan inte längre lita till fullo på någon eftersom att det sker i hemlighet. Det var förstås aldrig meningen att det här skulle komma upp till ytan, men nu har det gjort det och världen har reagerat.
Men sen då? Vad händer dagen därpå? Jag kikade för att se om intresset hade svalnat, och av totalt 46 kommentarer hade bara 4 stycken skrivit om just det här ämnet dagen därpå - här på Gamereactor. Sanningen är dessvärre att sådant här blåser över, och det ultimata beviset för den saken är förstås att Sony gjorde samma sak (tack, The Guardian) år 2006, och absolut ingen verkar minnas den saken.
EA röstades fram till årets sämsta företag gentemot konsumenter i USA två gånger i rad av upprörda köpare. Trots att man nu har goda utsikter att plocka pokalen för tredje i året i rad efter strulande servrar i såväl SimCity som Battlefield 4 fortsätter man att håva in pengar av spelsugna köpare.
Det finns för mycket att titta, lyssna och tänka på för att fästa sig vid en fråga man brinner starkt för, trots att den dyker upp gång på gång, men kan inte just det faktumet komma att skada oss konsumenter i det långa loppet? Varför blåser skandalerna över med sådan makalös fart i den här branschen? Varför får man bete sig hur man vill utan att det får konsekvenser?
Vi kan väl titta på ett par exempel på den här typen av nyheter, bara för sakens skull. Minns du exempelvis när Sony plötsligt ändrade sina användarkrav för begagnade spel precis inför lanseringen av Playstation 4? Minns du när vi rapporterade om att flera av Gamereactors redaktioner upplevt problem med att analogspakarna till Playstation 4 går sönder, eller när EA anklagades för att ha släppt Battlefield 4 i ofärdigt tillstånd och på så vis lurat investerare?
Det finns förstås ingen glädje i att gräva upp det som ligger begravet, men borde vi inte reagera mer på det här än vad vi gör? Lämnar vi verkligen våra avtryck i underhållningsmediet som vi älskar genom att skriva en arg kommentar och glömma bort saken dagen därpå, eller börjar det bli dags att rösta med plånboken?
Första generationens Xbox 360-utgåvor gick sönder i sådan utsträckning att Microsoft fick bygga om konsolen. Oskar skickade sin konsol på lagning fem gånger innan den slutade blinka rött. Trots det såldes uppföljaren Xbox One i tre miljoner exemplar innan det nya året.
Jag säger mig inte kunna svaret här, för det kan jag inte, och frågan är helt klart svår och mångfasetterad, men jag noterar att vi blir allt sämre på att ta till oss skandaler och dråpligheter i takt med att det blir allt enklare att få tillgång till dem, och det oroar mig.
Kanske ligger det ett oskyldigt skimmer över alltihop när det i slutändan handlar om spel, action, underhållning, explosioner och skoj i TV-soffan, men när jag drar bort draperiet och tittar på maskineriet bakom gillar jag inte riktigt vad jag ser. Det handlar ju om pengar. Dina och mina pengar matar det företag som ligger bakom produkten, och när samma företag sysslar med skumraskaffärer blir det svårt att välja ståndpunkt. Och det är ju svårt att straffa med den enda vapnet som biter - plånboken - när produkten lockar här och nu.
Från musikbranschen kan vi läsa om hur Michael Jackson tagit åt sig hela äran för låtar han skrivit i samarbete med andra artister, vi kan skratta eller sörja åt faktumet att Axl Rose svarar på frågan "vart är Slash?" med den anatomiskt orimliga frasen "i min stjärt", och vi kan peka på att det var uppseendeväckande av Justin Bieber att påstå att han hoppas att Anne Frank hade varit en Belieber. Men det där skadar ju inte oss konsumenter. När vi väl får hem vår CD eller våra nedladdningsfiler så får vi fungerande musik. Skandalerna finns även i den branschen, men vi köper inte trasiga skivor som vi inte ville ha från första början på grund av dem.
Analogspakarna går sönder och sparfiler slutar fungera, men Playstation 4 säljer som smör ändå.
Kanske ligger spelbranschen på sätt och vis fortfarande i sin vagga. Sanslöst talangfulla programmerare och designers tävlar i rasande takt om att klättra om varandra, men världens sätt att betrakta underhållningsformen som något oskyldigt, som något man växer ifrån, verkar fortfarande kvarstå.
Med tiden kanske problematiken löser sig själv. Den dag spel får plats på löpsedlar och kultursidor lär storföretagarna tvingas välja sina steg med större försiktighet, men vad ska behöva ske för att det ska bli verklighet? Spel är ju redan större än film och musik ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Vad kan rimligen begäras mer?
Tid, skulle jag tro. Tid för nya generationer att få större inflytande på gammelmedia, och tid för äldre generationer att vänja sig vid tanken på att Amigan som barnen fick i julklapp för 30 år sedan inte är samma sak som dagens spelindustri. Bilreklamer om att det är så skönt att barnen spelar hockey (nu när det finns plats för benskydd i bakluckan) istället för att sitta inne och spela TV-spel hela dagarna, och rubriker om att Breivik spelade World of Warcraft på fritiden, hjälper förstås inte, men det kan vi lämna därhän för stunden.
Tiden och vår uppmärksamhet på det som händer i branschen kommer att vinna i slutändan, tror jag. Detta i takt med att konkurrensen ökar och toleransen mot snedsteg minskar. Hoppas att vändningen sker snart, för som det är nu glider skandalrubrikerna obemärkta förbi med allt för tätt mellanrum.