Jag tillbringade tusentals timmar med min Mega Drive. Lirade spelen Streets of Rage, Street Fighter II: Turbo, Monaco GP, Out Run, Toe Jam & Earl samt såklart Sonic i flera år. Det var en magisk maskin som jag än idag håller som en av de bästa spelkonsolerna genom alla tider. Jag minns lyckan när jag packade upp maskinen för första gången. Jag minns rädslan och oron när jag, efter att ha beställt en piratversion av Street of Rage via en annons i Gula tidningen, knipsade av plastflärparna i kassettluckan.
Det var inte svårare än så att spela import spel samt Kina-tillverkade piratkopior på sin Mega Drive än att trixa bort två minimala bitar hårdplast med en avbitartång. Streets of Rage kostade 120 kronor, då, och kassetten såg ut som ett muterat originalspel med grynig etikett täckt av orange, kinesisk text. Det var bättre förr. En tid då spel var magiska, då Internet inte existerade och då vi tvingades inhandla speltidningar som Computer and Video Games för att hitta hemliga fusk i våra favoritspel.
Min Mega Drive var som sagt ruskigt välanvänd när jag bytte den, jämnt upp, mot ett begagnat Super Nintendo i slutet av 1993. Fredrik från min parallellklass ville bli av med sin konsol inklusive Super Mario World, Top Gear och Legend of Zelda: A Link to the Past. I utbyte fick han såklart min Mega Drive plus sex spel. Vi bytte grejor vid cykelstället utanför högstadieskolan som vi både vantrivdes på och skildes sedan åt på varsin rostig BMX. Jag hade både lånat och lirat Super Nintendo innan detta byte, i massor. Jag hade i nästan klarat Super Mario World tidigare samt njutit av Super Mario Kart och Mario Paint. Ändå minns jag hur exalterad jag var när jag slängde cykeln mot husväggen hemma och dundrade in i pojkrummet med mitt Super Nintendo i skolryggsäcken. Den följande veckan gick i Marios tecken. Jag spelade igenom Super Mario World, njöt i stora drag av den geniala spelmekaniken och svor likt en borstbindare över de avslutande banornas höga svårighetsgrad.
A Link to the Past låg orört i veckor innan jag en söndagmorgon klev upp tidigt för att med hjälp av min hemmabyggda fjärrkontroll (en lång kvist med en magnet på) slog på TV:n täckt av träpanel och bevittnade en något rödflimrig startsekvens där en liten grönklädd alvgosse klättrade runt utkanten av ett majestätiskt slott medan regnet öste ned. Jag fastnade aldrig för Zelda till NES. Det första spelet kändes fult och planlöst enligt mitt åttaåriga jag (inte minst i jämförelse med Kung-Fu) och Zelda 2 upplevde jag mest som jobbigt.
Super Nintendo-äventyret grep dock tag i mig från första stund och höll mig sedan i ett järngrepp genom samtliga av de 35 timmar som jag tillbringade med 16-bits-versionen av Link. A Link to the Past var mystiskt, stort, utmanande, spännande, svårt och vanvettigt läckert designat. Jag kommer aldrig att glömma söndagsmorgnarna då jag smet in i sandslottet eller hur exalterad jag var när Link till slut nådde slutbossens mörkbruna lönnrum.
Zelda: A Link to the Past står sig enligt mig som det bästa Zelda-spelet.
Min storasyster hatade TV-spel mer än någonsin, dock. Dunkade i väggen till pojkrummet och skrek åt mig att vrida ned "klinkandet" men lyssnade mer än gärna på valfri låt med Trance Dance på absolut maxvolym på sin nyinköpta Ellos-stereo. Hon tuggade tuggummi i hysterisk takt och kallade mig för tönt oftare än vad som nog var nödvändigt. Med jämna mellanrum sparkade jag lite på hennes cykel. Ibland slängde jag på min Samatha Fox-singel och på hennes stereo och scratchade (när hon inte var hemma) och sällan brydde jag mig i vad hon och hennes kompisar tyckte om mina ganska expansiva spelvanor. Hon köpte vattensäng också, min syster. Och sålde mer jultidningar än någonsin.
Själv var jag ungefär lika ekonomisk som Mike Tyson. Spend it all! Månadspengen gick till 20 stycken Refreshers, nya numret av Computer and Video Games och läsk. Varje månad. Detta bunkrade jag upp med under sängen och så snart såväl morsan som syrran stängt av stereon och gått och lagt sig, smög jag igång trä-TV:n, bytte till kanal 0 med jättekäppen, krafsade upp en burk Vira Blåtira och drog igång min Super Nintendo.
Jag gillade dock aldrig Nintendos ljusgrå 16-bitarskonsol lika mycket som Mega Drive. Detta trots att jag älskade flera av spelen jag ägde. Sega-motsvarigheten kändes varm, magisk - som den perfekta spelmaskinen - medan Super Nintendo var en aning mer klinisk med något sämre handkontroller och mindre färgsprudlande grafik. Och trots att jag verkligen älskade Super Mario World kunde Mario aldrig riktigt tävla med Sonic under den här tiden. Sonic kändes fräsch, attitydfrisk och framförallt cool. Han var snabb också och designen på de olika världarna i Sonic Teams stilbildande plattformsmästerverk var otrolig.
<newpage>
Månaderna gick. Jag köpte UN Squadron begagnat av en klasskompis och lånade Final Fight av grannen Robert. Min Super Nintendo gick varm och ofta tävlade jag och kompisen Henke i Super Mario Kart efter skolan. På den tiden brydde jag mig inte särskilt mycket om andra saker än tjejer, spel och godis. Ingenting annat spelade någon egentlig roll. Och trots att både Mega Drive och Super Nintendo funnits i flera år vid det här laget hade ingen av oss i mitt kompisgäng tröttnat på våra konsoler. Suget efter ny hårdvara fanns där, men vi var ännu inte medvetna om det.
Doom och Doom II var toppenspel, men intrycket som Playstation gjorde på mig var betydligt större...
Februari 1995. Jag besökte TV-Spelsbörsen Östersund efter avslutad skoldag. Jag hade valt fel gymnasieprogram och vantrivdes som en dåre. Var på väg att ta mitt körkort, skulle åka buss hem och passade i vanlig ordning på att slinka in i butiken för att glutta på eventuella nyheter. Vid det här laget hade jag sedan ett drygt år tillbaka börjat skriva enstaka spelrecensioner för den lokala speltidningen och fick låna vissa spel gratis från spelbutiken i utbyte mot att det också stod på den tryckta spelsidan att produkterna som testats lånats från TV-Spelsbörsen.
Allt jag gjorde under den här tiden var att teckna, spela basket och spela spel. Jag hade sedan länge lånat grannens PC och spelade Doom II som en vilde. Vi tillbringade även en hel del tid med Bungies Marathon på skolans nätverk, något som hemma i pojkrummet varvades med fortsatt tragglande i Super Mario World där jag vid det här laget plockat alla spelets stjärnor flera gånger om. Jag befann mig i något av ett gränsland mellan underhållningsformen som alltid förtrollat mig samt det faktum att jag inom loppet av en månad äntligen skulle ratta runt i bil, utan övningskörningsskylt eller hispig morsa i passagerarsätet.
Trots att jag skrev om spel och fortfarande spelade mycket trodde jag nog innerst inne att det skulle avta en gnutta de kommande åren. Det kändes bara naturligt. Men så klev jag in i butiken den där fredagseftermiddagen och fick syn på en rullande demofilm för en kommande konsol. Sony var nu beredda att släppa sin första TV-spelsenhet och ge sig in i en bransch som vid det här laget dominerades av Sega och Nintendo.
Filmsnutten som snurrade visade upp en grafikdemo på en rasande, realtidsrenderad dinosaurie, en simmande rocka samt bilder från spelen Tekken, Ridge Racer, Destuction Derby och Wipeout. Jag minns hur jag reagerade. Jag minns det som igår. Filmsnuttarna gjorde mig förstenad. Nog för att det fanns snygga PC-spel vid det här laget men detta var något betydligt mer grafiskt imponerande och när demofilmen avslutades med en sexig panorering runt själva hårdvaran (som för den tiden såg ultra-futuristisk ut) var jag såld. Jag skulle givetvis köpa en Sony Playstation, och det skulle såklart ske på premiärdagen den 29 september 1995.
Månaderna flög förbi. Jag hoppade av gymnasiet och tog ett såhär i efterhand ytterst nyttigt sabbatsår från en skola som jag var mer än lovligt spyless på. Min syster tog brunkrämen, sin vattensäng och alla Trance Dance-skivorna och flyttade hemifrån medan jag tog körkortet och så ofta jag kunde rattade runt i polaren Jimmys rostiga Volvo 140 GL. Jag hade försökt spara så mycket som möjligt för att ha råd med Sony Playstation men när det väl var september räckte det såklart inte till. Inte ens nära. Detta trots att jag jobbat extra på lortigt gatukök samt köpt minimalt med spel under ett helt halvår.
En fenomenal maskin som bjöd på många oförglömliga spelsessioner
Lösningen stavades bästa kompisen Jimmy som var lika hutlöst sugen på en Playstation som jag var. Vi bestämde oss för att dela under en kväll hukade över ritborden. Ett par tuschteckningar föreställande Franki Millers ikoniska Batman-bilder, en Japp och en överenskommelse om 50/50-andel i framtidens spelmaskin senare och jag trampade hemåt med ett enormt dumflin på läpparna. En vecka senare stod vi där nere, båda två, på spelbutiken och langade upp femhundringar som om de växte på träd. Playstation kostade 3195 kronor, ett minneskort 449 kronor och spelen gick lös på 499 kronor styck. Vi delade (som bröder) på konsolen, ett minneskort samt Ridge Racer. Kort därefter kuskade vi hemåt i Jimmys risiga Volvo, kopplade in Sonys första spelkonsol och satt som förstenade åt den till synes perfekta arkadkonverteringen son Namco bjöd på.
Det tog inte många sekunder innan vi både greppat spelmekaniken och driftade runt kurvorna som inoljade grillkorvar. Ridge Racer står sig enligt mig som ett av tidernas tre bästa arkadracingspel och det var såklart en fantastisk första titel till Playstation. En vecka senare köpte vi ett begagnat Wipeout som en missnöjd herre i gigantiskt skägg sålt tillbaka till den lokala spelbutiken med motiveringen "Går inte styra skiten. Känns som sirap i kontrollen!". Wipeout var svårt. Jag svor jag med, upprepade gånger. Faktum är att jag hade som rutin att dunka näven i pojkrummets rangliga Ikea-skrivbord varje gång det gick dåligt när jag spelade. Skrivbordet var rena skämtet, lika stadigt som barndomens trädkoja enbart byggd av medelsmå kvistar och löv.
Core släppte Tomb Raider i slutet av 1996 och Laras första äventyr förändrade en hel spelvärld.
Det gav därmed en trivsam feedback varje gång jag smaskade ned näven i bordsskivan, något som gjorde att den stackars möbeln fick ta emot mer smisk än alla andra träföremål jag någonsin ägt. Min lättretade mor tappade alltid humöret så fort hon hörde hur det smällde i skrivbordet och jag försökt i omgångar att byta taktik till att bita mig benhårt i underarmen eller stampa med tubstrumporna i golvet varje gång den förbannade framtidssvävaren slog i banräcket, men det gav aldrig riktigt samma tillfredsställelse.
Att dunka ur sig stygghumöret med en ordentlig dunk i skräpbordet gjorde att jag med enkelhet kunde lugna huvudet på ett par sekunder för att sedan ladda om med bibehållen koncentration. Värre var det för grannen Micke som blev så sinnessjukt förbannad varje gång han blev skjuten i Quake att han till slut stampade sönder familjens mikrovågsugn. Jag upplevdes som fullt frisk och helt normal i jämförelse, vilket såhär snart 20 år senare var en jävla tur.
<newpage>
Vi hade vår Playstation en vecka var, jag och Jimmy. Och det gick mycket bättre än vad jag först hade befarat. Under veckan då konsolen (som behandlades som ett adoptivbarn, ungefär) stod hemma hos Jimmy lirade vi Battle Arena Toshinden och Tekken mot varandra hemma hos honom. Under veckorna då konsolen stod under min TV spelade jag hysteriska mängder Ridge Racer, Destruction Derby och Wipeout.
Sonys första spelmaskin var en underbar sådan som jag håller mycket högt när jag rankar mina personliga favoritkonsoler genom tiderna. Den var välbyggd, genomtänkt, snygg och liten. Visst hade det tillkommit laddningstider i och med skiftet från kassetter till CD-baserade spel, men det gjorde mig ingenting. Jag älskade ljudet som spelades upp under enhetens startsekvens, dosans ergonomiska layout samt möjligheten att spara på minneskortet i så gott som alla spel till konsolen.
Förutom en bunt av premiärtitlarna som trots varierande kvalitet gick varma hemma hos mig, var det framförallt Tomb Raider som verkligen fick mig att kära ned mig i Playstation. Jag köpte spelet för så gott som hela studiebidraget på premiärdagen den 25 oktober 1996 och var fullständigt förtrollad under de kommande veckorna. Grafiken var det överlägset snyggaste jag någonsin sett och trots att själva spelmekaniken och kontrollerandet av Lara Croft mer påminde om att baxa runt ett mindre fritidshus var mystiken, äventyrslustan och spänningen i vad som skulle hända runt nästa krök - så pass stor att jag sträckspelade Toby Gards mästerliga äventyr på strax under två veckor.
Det går naturligtvis inte nämna Playstation och Sonys otroligt lyckade intåg i spelvärlden utan att skriva om minnena från de första timmarna i Resident Evil, spelet som jag tror definierade hela generationen för min del. Jag var på besök hos storasyster som flyttat till Umeå för att plugga vidare, när jag fick syn på ett spel med titeln Biohazard i hyllan. Butikspersonalen kallade det "ett av de coolaste spelen någonsin" och krängde ett importerat Japan-exemplar plus RGB-kabel för 699 kronor. Petter ringde upp kompisen Jimmy och kollade om han kunde tänka sig att dela på kalaset, vilket han absolut ville.
Playstation sålde i närmare 110 miljoner exemplar över hela världen och står sig som en av de främsta konsolerna någonsin...
Samma kväll åkte jag buss mot Östersund med Biohazard och en RGB-kabel, i väskan. Med i påsen låg ett kopierat papper med instruktion på hur jag skulle gå till väga för att lura min konsol att spela ett japanskt spel. Tandpetare, swap-trick. Jag var lika nyfiken som skeptisk när jag kvällen därpå drog igång Ridge Racer med en tandpetare instoppat i hålet där konsolluckan vanligtvis klämdes ned. Mitt i startsekvensen krafsade jag ur Ridge Racer ur den snurrande enheten och slängde i Biohazard. Jag minns mycket väl hur vanskligt det kände satt våldsföra sig på det sättet på en konsol som bara året innan kostat närmare 4000 kronor (inklusive minneskort).
Men butikspersonalen hade ett par dagar innan försäkrat mig om att åtgärden var 100% helt ofarlig för maskinen och inte skulle påverka konsolens livslängd. Detta var naturligtvis en lögn men det kvittade när jag tog mina första stapplande steg inuti Capcoms skräckproppade herrgård. Hundarna, zombieäcklen, de knekande dörrarna som maskerade spelets laddningssekvenser, örterna och de förrenderade miljöerna. Resident Evil var makalöst bra och läskigare än precis allt annat jag hade testat. Det blev snabbt en favorit och för första gången bråkade jag och polaren Jimmy om vem som skulle ha maskinen hemma hos sig vilka veckor. Jag ville inget annat än se slutet på Resident Evil men Jimmy hann före, och spelade dessutom med Chris medan jag smög runt i rollen som Jill och hoppades på minimala mängder fiendemonster.
Så småningom skaffade jag även en Sega Saturn, njöt i stora drag av Sega Rally, Virtua Fighter 2 samt Nights: Into Dreams. Den femte konsolgenerationen definierades dock helt klart av Sony Playstation för min del - en otrolig spelmaskin som utklassade konkurrensen och än idag står sig som den fjärde bäst sålda stationära enheten genom alla tider...
Klicka här för att läsa de tidigare delarna av denna artikelserie.