Det är något visst med att se en stjärna falla. Både bokstavligen och bildligt talat. Ett liv släcks på ögonblicket av en sekund, och ringarna på vattnet kommer i form av att vi ger oss själva några sekunder att tänka över vår egen närvaro på jorden. Därefter är det hela över lika snart som det inleddes.
Mamoru Samuragoch (Samuragochi), kompositören bakom musiken till bland annat Resident Evil och Onimusha, har hyllats som "Japans Beethoven", och den räta linjen männen emellan är tydlig. Båda blev nämligen döva mitt i karriären, men fortsatte komponera ändå.
2003 färdigställde Samuragoch symfonin som skulle komma att definiera hans liv som kompositör, trots att han vid det laget förlorat hörseln. Symphony No.1 Hiroshima var ämnad som hyllning till offren efter bombningarna, men fick eget liv när den istället blev synonym med jordbävningarna på den japanska östkusten 2011.
Man kan ju föreställa sig att gubben blev glad när symfonin han plitat ihop nästan tio år tidigare plötsligt enade det japanska folket i hopp och formligen flög av butikshyllorna på kuppen. 2012 släpptes dokumentären om den digitala erans Beethoven, och succén var ett faktum. Samuragoch kunde leva gott från och med nu, omhuldad, omgärdad i hyllningsord och med Stim-pengar säkrade för resten av livet.
"Jag lyssnar på mig själv", berättade han i en intervju i Time Magazine, 2001. "Om du litar på dina inre sinnen kan du skapa något som är renare. Det är som att kommunicera direkt från hjärtat. Att förlora hörseln var en gåva från Gud." I samma intervju bekräftar han att han hörseln rök helt i samband med att han komponerade musiken till Onimusha, vilket torde ha varit strax innan millennieskiftet då lanseringen ägde rum 2001.
Onimusha, för dig som undrar, faller in någonstans mellan action- och äventyrsgenren och är något av en finsmakartitel här i Europa där serien sålt dåligt eller medelmåttigt som bäst. Keiji Inafune (som just nu skapar Mighty No. 9) satt bakom rodret under utvecklingen och musiken som framfördes av New Japan Philharmonic har därefter spelats i konsertsammanhang och hyllats.
Resident Evil skrämde slag på en hel generation.
Om man lyssnar på exempelvis Samanosuke Theme så kan man, med lite vilja, förstå hur slingan i låten skulle vara möjlig att skriva om man som döv har kompositionserfarenhet sedan tidigare. Det rör sig om långa toner och försiktiga tonsteg, trots allt. Han riskerar heller inte inte att ställa till det genom att lägga stämmor i form av toner som rent musikteoretiskt fungerar illa tillsammans och blir obehagliga att lyssna på. Men de korta, mer abstrakta partierna då? 16-delsarpeggiot 28 sekunder in i stycket? Ritardandot följt av rytmpartiet i slutet? Hur gick det till?
Har man förmågan att tänka den musiken i huvudet och få en orkester att framföra den, ja då är man ett renodlat geni i min bok. Problemet är bara att Samuragoch fuskade till det lite. Idag erkände han nämligen att det inte är han själv, utan en spökskrivare, som stått för jobbet.
"Jag anlitade personen som komponerat åt mig runt 1996 när jag ombads skriva musik till en film för första gången", berättar han. "Jag var tvungen att be om hjälp till mer än hälften av jobbet för att min hörsel blev allt sämre."
Hörseln blev alltså sämre, och då är det ju inte så konstigt att man behöver lite hjälp när man jobbar som kompositör. Problemet är ju att han förnekade hela saken och att han fem år senare berättade att öronsjukdomen var en gåva från Gud. Att han nu har förmågan att kommunicera musik direkt från hjärtat. Och än värre blir det förstås när man betänker att han betraktats som mannen som tonsatte folkets hopp under japans kanske svåraste kris i modern tid.
Onimusha liknar Resident Evil med fasta kameravinklar och förrenderade bakgrunder, men innehåller samurajer och demoner istället för stridspittar och zombies.
NHK rapporterar att Samuragoch ber om ursäkt via sina advokater som hälsar att han är "hemskt ledsen" och att han är medveten om att ingen ursäkt är tillräcklig för att gottgöra vad han har gjort. Hans skivbolag, å sin sida, menar att Samuragoch tidigare hävdat att det är han själv som skriver all musik och att de är "djupt upprörda". Kompositören som faktiskt har skrivit musiken och som ska ha tjänat viss provision är fortfarande höljd i dunkel.
Det här väcker framförallt två frågor hos mig. 1) Varför har ingen sagt till tidigare? Kompositören själv hade ju med lätthet kunnat roffa åt sig all ära, poängterat att han kan skriva all musik själv från och med nu och att han förmodligen till och med kan göra det bättre utan att konstant behöva bolla idéer med en döv man som uppenbarligen inte klarar av jobbet. Men kanske förenades de som vänner där vid ritbordet, under tystnad med tomma notpapper framför sig? Kanske ville han inte knuffa Samuragoch över kanten? Men de andra på jobbet då? Inafune? Visste han?
2) Tänk om Beethoven också gjorde såhär? Det är ju svårt att vara källkritisk till ett par notpapper som skrevs ned under tidigt 1800-tal menar jag, och kanske vill man så gärna tro på mirakelmänniskor att man liksom stänger av den del av hjärnan som borde ifrågasätta och söka svar.
Mamoru Suragoch. Japans hårfagre Beethoven kan numera byta titel till ärkemytoman.
Nåväl, det finns ingen anledning att gräva i någon annans grav, och kanske spelar det heller inte så stor roll som Samuragoch med omnejd förmodligen inbillar sig. Är inte det viktigaste att musiken skapades? Att den gett människor hopp i svåra tider, att den skrämt livet ur oss i Resident Evil och att den fick Onimusha att kännas mäktigt, pampigt och som något nytt rent ljudmässigt?
Jo, kanske. Men det vore förstås kul om den egentliga kompositören fick upprättelse, en applåd och kanske en liten extra slant för väl utfört jobb.