När det kommer till uppföljarna på våra favoritspel har vi en rätt tydlig bild av hur vi tycker att det bör vara och inte vara. Vad vill vi ha mer av, vilka fallgropar bör undvikas och vad behöver vidareutvecklas? Uppmärksamma att vi bara skriver om spel som vi inte har mycket information om. Vi har en känsla av att vi kommer få se samtliga titlar i listan, men när det blir eller hur det kommer se ut har vi ingen aning om.
HALO 5 (Önskat av Mathias Holmberg)
Vi vet ingenting om Master Chiefs Xbox One-debut. Xbox-bossen Phil Spencer menar att spelet inte ens kommer heta Halo 5. Vi hoppas åtminstone på ett mörkare kapitel den här gången. John-117 har förlorat den som stod honom närmast, och i fjolårets E3-trailer ser vi hur Master Chief vandrar genom öknen i en poncho (!) med Cortanas förstörda kretskort i hand. Det vore fantastiskt att få se en mer emotionell sida av John, samtidigt som han tar sig an ett nytt hot i form av mekaniska kolosser som troligen äter mindre rymdkryssare till frukost. Vi saknar den storslagna rymdepos som Halo 2 och 3 bjöd på. Vi saknar karaktärer som Arbiter och 343 Guilty Spark, och tycker det är dags att våra hjältars vägar korsas än en gång. Vi känner även att seriens multiplayer tappade mycket av sin charm när 343 sneglade på militärskjutare som Call of Duty. Vi behöver inte fyra olika typer av automatkarbiner. Vad hände egentligen med karismatiska vapen så som Brute Shot, Sentinel Beam och eldgranaterna? Det är även dags att återbesöka klassiska fenomen som dual wielding, och var tog spellägena Assault och Invasion vägen? Det är mycket önsketänkande just nu, men mest av allt önskar vi att den legendariska TV-spelmusikern Marty O'Donnell återvänder till Halo och fortsätter att ge oss kronisk gåshud med sina kompositioner.
DEAD SPACE 4 (Önskat av Oliver Thulin)
Dead Space från 2008 är ett av mina favoritspel från den förra generationen. Trots ett par brister här och där var det så mycket som det gjorde rätt. Problemet som man lätt ställs inför när man börjar fila på uppföljare är att det är svårt att perfekt återskapa panikkänslan hos spelaren när denne ställs inför ett bekant hot. Så man skruvar helt enkelt upp tempot och försöker överväldiga på andra sätt. Se exempelvis på hur James Cameron valde att göra uppföljaren till Ridley Scotts Alien. Men i en perfekt värld behöver inte Dead Space handla om Isaac Clarke eller ens Necromorphs. Dead Space kan leva vidare som ett koncept snarare än berättelsen om en enda ingenjör. Så vad jag föreslår är att man överger allt vi tror oss veta om serien. Behåll gärna den täta atmosfären, beprövade spelbarheten och den ödesdigra tonen som vann mitt hjärta på USG Ishimura för snart sex år sedan. Men skapa en ny berättelse utan kopplingar till föregående händelser, ge liv åt en ny protagonist att plåga och designa ett nytt skräckinjagande rymdmonster för spelaren att drömma mardrömmar om. För inget är läskigare - eller mer spännande - än det okända.
CONKER'S BAD FUR DAY 2 (Önskat av Carl Brännström)
Spelvärlden behöver mer humor. Så är det bara. Med tanke på hur mycket militärshooters och Assassin's Creed-avkommor vi släpper in i hushållen så kan vi gott och väl avvara en plats för en bakfull ekorre också. Conker's Bad Fur Day från 2001 var en frisk (bajsdoftande) bris till Nintendo 64 som fick Nintendo själva att plocka upp skämskudden. Nyversionen Live & Reloaded till Xbox hörde till generationens absolut snyggaste titlar men var samtidigt bara en grafisk upputsning av originalet. Något helt nytt äventyr har vi ännu inte sett skymten av. Om vi får drömma lite skulle Conker 2 visas upp på årets E3 som ett snorsnyggt plattformsäventyr anpassat för vuxenpubliken, proppat med sexskämt, populärkulturella referenser och pricksäkra ironiseringar över spelmediet i sin helhet. Ett färgglatt, gulligt yttre som döljer det mest osmakliga och hysteriska äventyret vi någonsin lagt vantarna på. Som är så kontroversiellt att föräldraföreningar i USA föreslår att ekorrar bör bannlysas.
GOD OF WAR IV (Önskat av Jonathan Björklund)
Öppenhet är en ledstjärna för God of War IV. Puritanerna kan sänka sina knutna nävar nu på direkten då jag självfallet inte menar att ett Grand Theft Kratos ska massproduceras. Nej, jag menar mer små detaljer som ger en större känsla av frihet och sätter dina val i ett större perspektiv. Tänk det spelmässiga upplägget i Ducktales fast målat med en mycket större, och klart mer våldsam, pensel och fritt "kraftsamlande" alá Mega Man. Inte nog med att det skulle vara en frisk fläkt rent spelmässigt för serien utan det skulle också kunna gagna spelets handling. Tänk att hur du väljer att införskaffa alla föremål och krafter påverkar händelseförloppet i våldskonnässören Kratos värld. Inga stora förändringar men helt klart fräscha små tillägg som inte ruckar på seriens fantastiska grundformel. Kort sagt så är mitt hopp till den fjärde delen i serien att man behåller pompa och ståt men vågar tänka mer öppet och smått. Jag önskar även se den mytologiska kycklinghästen Hippalectryon figurera någonstans. En personlig dröm helt enkelt.
WARCRAFT IV (Önskat av Oskar Nyström)
Jag vet inte exakt vad jag skulle vilja se i Warcraft IV, om det någonsin kommer, men jag har vaga, vackra bilder i huvudet av högupplösta orcer som jobbar och sliter i ett skogsbryn. De bygger en bas, en barack, ett torn, en mur, ett sågverk och hus att bo i. De knogar och grymtar medan vackra stråkar vaggar in mig i en ljuvlig känsla av lugn medan sågverket gnisslar och det hörs hammarslag inifrån baracken. Sedan producerar de en armé. En gigantisk sådan, ledd av självaste Thrall. Han leder sina grönskinnade bröder och systrar ut på slagfältet, och under en 40 timmar lång kampanj utvidgas Warcraft-universumet i en story som slår den om Arthas och den frusna tronen på fingrarna. Det hörs inte längre stråkar. De har ersatts av djupa trummor och trumpeter. Mitt rofyllda kneg har blåst upp i fullständigt krig. Där, på andra sidan slagfältet, mellan träden i skogarna, skymtar dvärgar och alver, människor och gnomer, och jag glömmer bort att det ens finns ett Warcraft III, för Warcraft IV är så snyggt, smart och intensivt att det sätter en ny standard för hela strategigenren.
METRO 2034 (Önskat av Johannes Leander)
Vi spelare har hittills fått tagit del av två titlar i Metro-serien - Metro 2033 och Metro: Last Light - av vilka endast den första baseras på en bokförlaga. För att ytterligare knyta ihop händelserna i Metro: Last Light ser jag framför mig hur nästa spel rätt och slätt baseras på den andra, officiella boken i serien, Metro 2034. Vi bjuds på en historia som löper parallellt med Artyoms bravader i det senaste spelet och får i samma veva en inblick i hur hans handlingar och moraliska val påverkar Metron i stort.
I Metro 2034 får vi följa tre karaktärer och deras vitt skilda resor genom metrons påfrestande tillvaro, vilka i slutändan vävs samman tillsammans med den bombastiska slutklämmen i Metro: Last Light. Mutantskjutande finns givetvis kvar, fast här i något nedbantad utsträckning till förmån för ett större fokus på persongalleriet och de intriger som föds när radioaktiviteten härjar fritt och överlevarna är inlåsta i tunnelbanorna. Dessutom är den tramsiga, ryska brytningen numera ett minne blott.
GRAN TURISMO 7 (Önskat av Petter Hegevall)
För min del är Polyphonys trendsättande spelserie i stort sett död om inte något drastiskt görs inför den sjunde och kommande delen till Playstation 4. I både fyran, femman och det sjätte spelet led Gran Turismo av på tok för stelbent och syntetisk körkänsla samt slö presentation och hopplöst tragglande i ointressanta minibussar. När jag tänker på Gran Turismo 7 tänker jag GT3-racing. Jag hoppas att Polyphony gör en avstickare och bjuder oss på ett spel som kretsar kring racingklassen GT3 med allt vad det innebär. Inget trött karriärläge där vi tvingas kuska runt på banorna i ursvaga elbilar utan renodlad, adrenalinstinn racing - från första till sista sekund. Låt oss koppla strypgrepp runt GT3-världen, låt mig klättra i rang genom racingklassen (likt i Toca: Race Car Driver och Dirt 2) med ett något rollspelsinspirerat progressionssystem i botten. Glöm dödsolyckan i utvecklingen av Gran Turismo 2 som ledde till att teamet slutade testköra riktiga bilar som referenspunkter och kasta ut programmeringsteamet i riktiga racingbilar på daglig basis. Jag vill att Gran Turismo 7 ska kännas levande, dynamiskt, kraftfullt när jag sitter bakom ratten. Mer som iRacing, mindre som Gran Turismo 6. Tack på förhand.
TOTAL WAR (Önskat av Tobias Garsten)
Total War: Rome 2 var en succé, rent ekonomiskt, men kanske inte den uppföljare alla önskat sig med tanke på det omåttligt älskade originalspelet. The Creative Assembly har mycket att bevisa med sin nästa titel, och även om vi själva inget hellre vill än att se ett Medieval 3 (något de själva vid upprepade tillfällen sagt att de inte kommer släppa) vore det kanske bäst att göra något nytt, kanske med den ack så lukrativa Warhammer-licensen de införskaffade här om året.
Efter den fantastiska Sagan om Ringen-modden till Medieval 2 råder det hos oss inga tvivel om att Total War och fantasy är ämnade för varandra, och när The Creative Assembly nu använt upp många av de mest välkända (och intressanta) historiska epokerna är en ny värld precis vad som behövs. Vill man dessutom ha storskaliga, visuellt spektakulära krig, som trots seriens strategiska element alltid varit dess kärna, finns det ingen bättre fantasivärld än gamla goda Warhammer.
FINAL FANTASY XV (Önskat av Jonas Mäki)
Square Enix fick hybris förra generationen, de satsade enorma summor pengar på Final Fantasy XIII och försökte till varje pris få spelarna att älska Lightning. Det gick sådär. Själv hör jag till skeptikerna och hoppas innerligt att Square Enix nu rannsakar sig själva inför framtiden och backar bandet ett steg innan man likt dans tar två framåt. Det är lätt i dessa ultralinjära Final Fantasy-tider att glömma att serien inte alltid har varit sådan, att man tidigare faktiskt hade stor frihet. Det här behöver de hitta tillbaka till. Mindre överdesignade huvudpersoner vars personlighet redan är så hårt utmejslad att man inte kan identifiera sig med dem och fylla dem med det man själv önskar, samt betydligt större frihet. Alla behöver inte hitta samma medhjälpare och ta sig igenom storyn på samma sätt. Final Fantasy XV bör ge oss spelare en enorm värld att utforska som vi önskar, ge oss fler förmågor kontinuerligt så det blir intressant att ta sig till ställen vi förut inte kunde nå och leverera huvudpersoner som får fatta beslut som faktiskt inverkar på äventyret. Drömmen vore om Square Enix kunde snegla mer på Final Fantasy V, VI och VII och bjussa på en lite skitigare upplevelse med en levande värld av det slag vi hittade i Final Fantasy XIV: A Realm Reborn. Då tror jag att serien återigen kan nå fornstora höjder.
Vad tycker ni läsare själva? Vilka av våra idéer ställer ni er bakom och vad är era egna förhoppningar om framtidens spel?