Jag var åtta år gammal. Det talades om motorsågar och avkapade huvuden. Jag hörde om det, hela tiden; hur bekanta i periferin tillbringade sina kvällar med ett visst spel. Det lät så spännande, så lockande, så... Så förbjudet. Hur jag avundades dem, om de bara visste. De var alla i samma ålder som jag, men i mitt eget hem fanns ett starkt förbud mot detta. "Nej," sade mamma. "Det innehåller motorsågar och avkapade huvuden."
Medan alla uppenbart coola kids spelade Grand Theft Auto: Vice City satt jag kvar med Age of Mythology, Lord of The Rings: The Return Of The King och Medal of Honor: Rising Sun. Jag försökte att glömma spelet som byggde broar till en annan värld, men alla försök var förgäves. När man väl har hört talas om det förbjudna är det svårt att nöja sig med vad man har. Visst stämmer det. Debatten kring Grand Theft Auto var på den tiden mycket hätsk, vilket givetvis spädde på intresset ytterligare i min hjärna. Orden uppfattades som omvänd psykologi och ju mer jag hörde, desto mer lockad blev jag.
Jag spelade dock aldrig Vice City. Inte förrän långt senare. Då var det för sent. Det kändes inte alls som att hoppa in i en garderob och upptäcka Narnia. Spänningen i att faktiskt spela det var sedan länge förlorad, helt enkelt. Jag hade vuxit från det stadiet där innehållet i Grand Theft Auto var mer spännande än livet självt. Vice City upplevdes fortfarande som ett mycket bra spel, men halva tjusningen var givetvis det förbjudna i det (som nu inte alls hade samma effekt på mig).
Det spel som skapade störst rubriker på grund av sitt innehåll var dock Postal 2. Liksom Grand Theft Auto: Vice City blev det ofta utskällt i media för att vara våldsförhärligande och överdrivet makabert. I början var jag nästan rastlös av nyfikenhet och fantiserade om att vara sisådär tio år äldre. Såhär i efterhand var det nog till det bättre att jag aldrig spelade Postal 2. Sägas ska också att när detaljerna om att kunna pissa på katter för att därefter klyva dem till döds nådde mig svalnade intresset något. Att spela Postal 2 var på något sätt som att ta vatten över huvudet. Det var lite väl extremt.
Nej, det blev aldrig något Doom 3 för egen del...
Det var i samma veva som jag började intressera mig för spel som berörde på andra sätt än att bara uppmärksammas för sin chockfaktor. Det var här skräckgenren upptäcktes, men ännu en gång fick jag se mig besegrad av åldersgränser. Ett omtalat spel som av mig föll inom denna kategorin var Doom 3. Varje gång jag kikade runt i hyllorna på Game i Östersund stirrade den feta +18-skylten rakt in i själen. Skräck, blod och offentliga toaletter var allt jag ville ha, men spelet var bortom räckhåll. "Nej, nej. Blod och offentliga toaletter är ingen bra mix," kunde jag höra min mamma säga. På samma sätt var jag även väldigt intresserad av Manhunt, men spelade det aldrig.
Avundsjukan på de äldre växte sig ännu större i och med Monoliths F.E.A.R. Det var inte lockande för sin insyn i vuxenlivet (som var rätt obefintlig), utan liksom Doom 3 attraktivt för den rena spänning och tyngd som lades på atmosfären. Det såg fantastiskt ut. På sin tid var det bland det snyggaste på marknaden. Frenetiska eldstrider i ultrarapid, en The Ring-inspirerad Alma och sjukhuskorridorer dränkta i flimrande takljus. Tyvärr lade jag aldrig mina svettiga händer på spelet vid den tidpunkten av mitt liv utan spelade det efter några år när det var gammal skåpmat.
Jag minns även releasen av Condemned, sent år 2005. Det var något helt nytt för mig. Så mörkt, rått och främmande, men inte på samma snuskchockerande sätt som Postal 2 och med en helt annan atmosfär än F.E.A.R. Så fort jag skaffade min Xbox 360 några månader senare blev jag slaviskt förhäxad av demoversionen. Om och om igen upplevde jag de brutala järnrörsslagsmålen medan jag försiktigt tittade mig bakom axeln för att försäkra mig om att ingen såg mig. Jag fann det exotiskt och lockande, precis som Grand Theft Auto: Vice City flera år tidigare.
Det var dock först år 2009 som jag faktiskt spelade Condemned, på allvar. Jag älskade Monoliths äventyr nästan för mycket, trots att det redan då hade flera år bakom sig. Till skillnad från Vice City och F.E.A.R kunde jag finna den sanna spelglädjen i det trots spelets ålder. Condemned står sig som ett av mina absoluta favoritspel. Att jag hade uppskattat det ännu mer om det varvades när det släpptes är dock helt säkert...
Att jag aldrig spelade Postal 2 var kanske ingen större förlust...
Det fanns också flera spel som jag faktiskt spenderade tid med vid ung ålder, men aldrig fann storheten i, just på grund av att jag inte var mogen nog för det. Ta Civilisation 3 som ett utmärkt exempel på detta. Jag förstod mig inte alls på det låga tempot och tyckte att upplägget var ointressant i jämförelse med Age of Empires. Vadå turbaserat? Varför måste spelet agera historielektion hela tiden? Jag vill ha kontroll över striderna, inte detta tjafs! Nu kan jag absolut uppskatta spelserien och hade mycket roligt med framförallt Civilisation 4, men där och då var det inget vidare (alls).
Ghost Recon var heller ingen favorit. Att jag i förstapersonsvyn inte fick se vapnet utan enbart ett hårkors förstörde mycket av inlevelsen. "En petitess", tänker du. Så tänkte inte mitt nioåriga jag. De öppna miljöerna kändes dessutom alltför kala och de taktiska möjligheterna lockade inte alls på den tiden. De renodlade tredjepersonsdelarna i serien har emellertid spelats flitigt senare, men mitt första möte med Ubisofts spöken var ingen höjdare.
Civilisation 3. Alldeles för långtråkigt och komplicerat för en nioåring.
Allra värst tyckte jag dock om Operation Flashpoint. Detta är måhända inte särskilt svårt att förstå. Flera snäpp värre än Ghost Recon i sin realism och med fler långa transportsträckor. Jag tyckte att det var orättvist, märkligt svårt och alldeles för tradigt. Att planera varje fiendemöte minutiöst var tidskrävande och kändes aldrig belönande (då jag oftast dog oavbrutet). Idag är det annorlunda. Väldigt annorlunda. ARMA-serien är en stor favorit och jag fullkomligt älskar den eftertänksamma spelmekaniken, men då kunde jag för allt i världen inte förstå charmen. Jag minns så tydligt hur jag istället suktade efter Rockstars gangstersaga, som verkade göra allt rätt.
Alla som har vuxit upp med spel har gjort det på olika sätt. Själv önskade jag många gånger att jag var äldre för att kunna uppleva det som jag ville, men inte fick. Gräset är alltid grönare på andra sidan. Kanske känner du igen dig, nickar förstående och delade min åldersfrustration. Kanske var det istället du som spelade Grand Theft Auto medan jag dreglade vid spelhyllorna och drömde om den dagen.
Du ska veta att jag avundades dig.
Nej, Operation Flashpoint avfärdades. Om jag bara hade varit lite äldre hade jag med säkerhet uppskattat det...