Från mina första minnen och ett antal år framåt hade jag bara en idol. Tarzan. Det var han som gällde för hela slanten. I allt. På skolgården kränkte vi varandra med glosor från djungelspråket Mangan. Muskler byggde vi efter instruktioner i Stora Tarzanboken där vi fick lära oss att bära sten i hink och hänga mammas syltpress på ett kvastskaft för att på så sätt få ängsliga biceps att svälla som julkorvar.
Tarzan, våldsamt då men knappast något som en förälder skulle bry sig om idag. Roger glömmer aldrig dagen då han såg djungelpojken massera en kvinnas tår.
Decimeterdjupa fångstgropar grävdes. Lianliknande paketsnören knöts i träd. Allt var spännande. För mig så spännande att mor och far en gång fick köra iväg mig till sjukhus. Hjärtat bankade våldsamt. Läkaren undrade om jag upplevt något särskilt under dagen? Jag hade ju bara varit på bio med pappa och sett... Tarzan. Så mycket levde jag mig in i djungelgubbens värld. Detta berättat som en sann och i min mening sedelärande historia. Drygt 40 år senare är det nämligen tyst och ödsligt i apkungens djungel. Ur ljudanläggningen från spelmaskineriet hörs istället:
"Woompf, woompf, woompf - Splätt!"
Sången från en dubbelyxa i fri flykt mot en ren zombieträff är en melodi alla gamers känner till. Men min son Henry, nu elva år, behöver knappast en vårdtransport för att hantera upplevelsen. Han fnissar till och trallar vidare i den blodiga dans som är spelets mål och mening.
Roger Rosenlund är Gamereactors mest älskade krönikör och har under åren skrivit om spelminnen och tankar kring en bransch han älskat sedan barnsben.
Är jag en dålig förälder som vant mina barn att underhållas av dylikt? Det är för alla att debattera, allt jag kan säga är att om Tarzan uppfunnits i dag skulle han inte varit gångbar som annat än zombierekvisita. Han skulle se helt bedrövlig ut efter ett livs angrepp av flugor, sugmaskar, fästingar och mest troligt varit drabbad av så mycket elefantsjuka att de riktiga elefanterna skulle få frispel av skräck och dra så långt djungeln räcker.
Ingen gillar en gubbe som släpar ett grått trollben efter sig och pratar ett språk bestående av femtio procent gagga. Korak då, Tarzans son som hade egen serietidning och allt på höjdpunkten av karriären? Ja, han skulle ju bara gå omkring och kämpa på med en kokosnöt i sina gamla färgburkar. Helt väck på infektioner han dragit på sig efter att ha sovit med skinnbaggar. Mamma Jane hade åkt hem till stan för hundra år sedan.
Det finns några mammor i mitt Facebookflöde som är lika oroliga för dagens TV-spel som jag en gång var för Tarzans värld. Egentligen är väl inte det ett bekymmer annat än för deras egna barn som absolut inte får spela andra spel än Pegi anger. Men det är stort nog i dagens samhälle. Om jag var spelintresserad och inte fick spela Wolfenstein innan jag var 18 år hade det skapat ett outplånligt utanförskap. Inte Skate förrän 16, inte Halo före 16, inte Flockers (!) före 16, inte Sport Champions före tolv? Att förklara för dessa mammor hur svagt Pegi egentligen är, att det bara är en överenskommelse istället för övervakning via lagar, de tror ju inte på det.
Att åldergränsen på GTA-spelen är motiverad råder det ingen som helst tvekan om.
Men på det sättet är Pegi också lysande, det fyller en orosdämpande funktion samtidigt som hela konsumentledet kan strunta i det utan att några konsekvenser uppstår. För någon. Utan att komma med någon egen lösning på problemet - det är faktiskt konstigt på riktigt. Hittills har ingen velat peta i denna förmenta harmoni, men när det nu händer är det Dataspelsbranschen själv som pingar för en ny varning. En normkritisk. Hur det ska gå till vet ännu ingen eftersom alla famlar omkring i PK-dimman. Ett Bechdeltest tycker somliga verkar vettigt och det är i linje med tidsandan, räkna snopp och snippa.
Jag skrev många rader när moraldebatten härjade som värst och jag är glad att den stora organiserade antispeldelen av den marginaliserats. I genusdebatten har en viss Pelle B uttryckt sig både precist och elegant och ett citat från honom får därför också avsluta mina skepsis för stunden.
I början av nittiotalet var detta ett rysligt våldsamt spel. Idag skrattar vi åt pixelblodet i Wolfenstein.
Du som är ideologisk feminist, kan det vara så att din kamp egentligen handlar om att du ska få leva ditt liv som du vill? Att du ska få ha en rollfördelning eller ett personligt uttryck i din vardag som passar dig, utan att bli skambelagd från omvärlden? Denna kamp kan jag stödja dig i! Du har rätt att leva som du vill. Du har rätt att gå utanför rådande normer. Däremot har du inte rätt att kräva att alla andra anpassar sig efter din vision. Den trenden slutar här, och den slutar nu.