Medievil: Resurrection

Item: Medievil: Resurrection
Rating: 5
Author: Mikael Sundberg

Ett gammaldags spel med en odöd hjälte. Det är något som stinker, och jag tror inte det är Dan själv

Mikael Sundberg Filmbolag 26 augusti 2005

Medievil är som namnet antyder ett spel från den mörka medeltiden. Och då menar jag inte den gamla medeltiden, den där med riddare, borgar och religiös intolerans. Nej, Medievils ursprung finns att hitta i plattformsspelens medeltid, på den tiden när 16-bitarserans pixelplattformare hade knuffats undan av medelmåttiga och hackiga 3D-äventyr vars enda egentliga försäljningsargument var att de innehöll polygoner. Förutom möjligtvis Mario 64 och Crash Bandicoot var detta en mörk tid när utvecklarna lanserade en ny hipp hjälte i veckan och lika många gick ett grymt öde till mötes, försäljningsmässigt och framför allt kvalitetsmässigt. Sedan blev det förstås bättre, när Jak & Daxter visade att spelbarhet går att klämma fram även ur tjusiga tredimensionella omgivningar. Just nu är väl plattformsspelen, i sin moderna gestalt, bättre än på väldigt länge. Men hur är då det nya Medievil?

Det hela börjar med en liten bakgrundsberättelse, lysande framförd av en torr brittisk stämma. Jag gillar. Den balanserar precis mellan vansinne och seriös fantasy och berättar sagan om Sir Daniel Fortesque, hyllad riddare som föll i kampen mot den onda trollkarlen Zarok, men som egentligen var en riktig mes som föll för en ynka pil. Tänk vad hundra år av PR kan göra. Nåväl, den mesige Riddar Dan får en andra chans, för nu är Zarok (förstås) tillbaka och skapar oreda i landet Gallowmere. I hans tomma ögonhåla vilar numera en arabisk ande, som i spelet fungerar som hjälpreda och frambringare av ironiska kommentarer (se: Daxter, Clank). Mellansekvenser och allt tal i allmänhet är strålande gjort. Så mitt humör är på topp när spelet börjar.

Cambridge Studios är en av Sonys ojämnare utvecklingsgrupper som visserligen klämde ur sig de ursprungliga Medievil-spelen på PSone-tiden, men på sistone gjort både det hyfsade Primal och det småruttna Ghosthunter. Tyvärr fortsätter spiralen neråt med det här spelet. Utan att göra minsta lilla förbättring puttrar Medievil på i urgamla plattformsspår.

Det hela kompliceras av att utvecklarna varit lite för ambitiösa med grafiken. Visserligen ser det rätt tjusigt ut, men animationen och bildskärmsuppdateringen är under all kritik. Som om striderna inte var simpla redan blir det ännu jobbigare att handskas med flera fiender på en gång när det knappt går att sikta dit man vill. Det brukar urarta i att vifta på så gott det går och hoppas att energin inte tar slut förrän man hittar en försäljare som kan erbjuda lite påfyllning. Slagsmålen kompletteras med "pussel" som oftast innebär att slå på en staty tills den pekar åt rätt håll, eller att springa så långt det går åt ena hållet, hämta en nyckel där och springa tillbaka hela vägen för att använda den. Och sen dyker det upp enstaka bossar vars mönster går att lista ut på tio sekunder, vilket följs av tio minuters segt väntande på rätt läge.

Hur mycket jag än gillar den patetiske men ändå smårolige (på ett stumt Mr Bean-sätt) Daniel Fortesque går det inte att bortse från att spelet är både enformigt och extremt medelmåttigt genomfört. Glädjen över den lysande dialogen förtas en aning av den jobbiga musiken som mal på i bakgrunden. Som första plattformsspel har det förstås en chans att sälja ändå, men jag väntar hellre på Daxter.

---------------------------------------------------------------------------
Gamereactors stora PSP-special!