Jonas tål inte: Shadow of the Colossus
Det var under den där fasansfulla perioden precis innan indie-vågen då spel skulle vara konst, som Team Ico släppte Shadow of the Colossus med en sällsam värld bestående av jättar så stora att de i sig utgjorde själva världarna. En bra ide på pappret, utan tvekan, men Playstation 2 var verkligen inte formatet för detta och resultatet blev en helt ospelbar sörja med en bilduppdatering som visade tydliga tecken på någon form av spasmer. Om jag kisade i motljus kunde jag absolut se skönheten i det gryniga spelet, men särskilt roligt var det aldrig och visst kunde Shadow of the Colossus beskyllas för att vara konst. Men något spel var det däremot aldrig.
Simon tål inte: Destiny
Hypat över molnen. Därefter nedgrävt djupt under jorden. Mina känslor för denna dunderbesvikelse är många och kritiska. Destiny var, med facit i hand, både själlöst, tråkigt och monotont - något som Halo aldrig varit. Att återbesöka miljöerna gång på gång var otroligt avtändande, fienderna svalde alldeles för mycket bly och svårighetsgraden var för hög när det vankades enspelarsessioner. Behöver jag ens nämna de alltför långdragna bosstriderna? Den totala bristen på kommunikation spelare emellan var även en del som irriterade mig, liksom uppdragsstrukturen som aldrig vågade erbjuda något annorlunda. Inte ens under korta perioder fann jag striderna särskilt underhållande, då jag ogillade katt-och-råtta-leken som nästan alla bataljer utvecklades till. Att spelet var vackert och hade ett spännande grundkoncept räckte inte långt för egen del.
Jerry tål inte: Mario Kart Wii
Nintendos förra succékonsol Wii, bundlades så småningom med Wii-varianten av Mario Kart. Den fantasilösa titeln Mario Kart Wii trumfades bara av det fantasilösa innehållet, som enligt mig rent av kändes som en halvdan B-version av Mario Kart. Ett hopkrafsat partyspel utan minsta tillstymmelse till spelglädje, som släpptes enbart för att Mario Kart har varit en obligatorisk titel till Nintendos spelmaskiner sedan Super Nintendo... För det första kom Mario Kart Wii med en tillhörande plastratt, som visade sig vara fullkomligt värdelös i både form och funktion. Wiimoten skulle tryckas in i nämnda ratt och sedan skulle Kart-upplevelsen bli fullständig! Det blev den emellertid inte, då gimmickratten var av billigaste kvalitet och kändes fjäderlätt när den hölls rakt ut i tomma luften. Ännu värre var dock själva innehållet i spelet, där framför allt röstskådespeleriet var helsämst (Donkey Kong låter föga exalterad när han med livlös stämma skriker "ya-hoooo!") och musiken var fullkomligt horribel på varenda bana. Lägg till det att grafiken såg märkligt föråldrad ut, där till och med Gamecubes Mario Kart Double Dash står sig bättre än idag. Nej, Mario Kart-känslan infann sig aldrig i Wii-varianten, utan Mario Kart Wii står sig som den mest fantasilösa och klart sämsta delen i spelserien.
Calle tål inte: Halo 4
Det går inte säga det här på något annat sätt: Jag hade aldrig speciellt roligt med Halo 4. Det var snyggt och spelkontrollen var smidig, som vanligt, men de nya fienderna, Prometheans, var varken spännande eller speciellt farliga att möta. De utstrålade noll mystik och var helt horribelt designade. Flera gånger upplevde jag det som jag kastats in i en Tron-inspirirerad discovärld befolkad av generiska Bionicles-kopior. Handlingen engagerade aldrig, de nya vapnen var trista (och precis som fienderna uselt designade) och jag kände verkligen ingenting inför varken Cortanas dödskramper eller det nya, megakulörta hotet med Didact-pajasen i spetsen. Magin som genomsyrade originaltrilogin var som bortblåst i fyran, och jag har inte känt minsta lust att återvända till serien sedan dess.
Fredrik tål inte: Grand Theft Auto V
När Grand Theft Auto släpptes till den allra första Playstation-konsolen tokälskade jag spelet av hela mitt hjärta. Konceptet kändes unikt och fräscht och aldrig tidigare hade jag skådat något liknande där jag faktiskt fick spela rollen som kriminell och hade friheten att göra allt som jag inte fick göra i verkliga livet. Idag - 18 år senare - hatar jag serien av hela mitt hjärta. Strax efter att Grand Theft Auto III lanserades tröttnade jag något ofattbart på tjuv-och-polis-konceptet. Det hade helt enkelt blivit för mycket av den varan och det var inte ens roligt att spela gangster längre när det ena uppdraget var det andra likt. Hur mycket jag än försöker gilla serien så går det bara inte. Trots det valde jag att köpa Grand Theft Auto V när det släpptes i hopp om att mina åsikter hade förändrats. Men allt var som vanligt och spelet var en rejäl pina att spela igenom med en stor mängd repetitiva uppdrag som aldrig var särskilt roliga att slutföra. Till skillnad mot många andra avskyr jag att lattja runt i den stora spelvärlden som den femte delen faktiskt har att erbjuda. Det finns ingenting som roar mig med att göra tre miljoner sidouppdrag, råna banker, sno bilar eller döda en mångfald oskyldiga människor. Lägg därtill ett enormt tråkigt onlineläge som jag orkade med i dryga timmen innan jag stängde av. Jag har en känsla av att många kommer ifrågasätta min spelsmak i detta nu, men jag står för det jag säger. Grand Theft Auto V är inte ett dugg upphetsande och det finns andra spel som jag hellre väljer att slösa min dyrbara tid på.
Oliver tål inte: Beyond: Two Souls
Jag har trots allt ett uns av respekt för Quantic Dream. Det är en studio som ständigt försöker föra mediet framåt tekniskt och tar risker i en industri som svämmas över av identiska dudebro-shooters. Så jag kommer alltid hålla ett öga på vad de gör i fortsättningen. Med det sagt kommer jag inte ifrån hur urbota efterblivna Heavy Rain och Beyond: Two Souls verkligen är. Det är spel som bokstavligen inte erbjuder någonting annat än en story och det är ett problem när storyn i sig är dummare än en säck rostiga spikar. Manusförfattaren David Cage försöker helt desperat att beröra mig med vad som alltid kan liknas med någon sorts "Hall of Fame" för de mest klyschiga snyftarmomenten som modern berättarkonst någonsin skådat, utan att bemöda sig att få allting att organiskt gå hand i hand. I ena stunden är det ett kriminellt drama, i nästa en grekisk tragedi, i nästa en krigsberättelse och sedan en science fiction-blockbuster. Att dessa spel hålls så högt för deras berättelser av så många människor är för mig det ultimata beviset på att gamers inte är vana vid intelligenta manus, utan sväljer allt som har ambitioner med hull och hår - inte helt olikt hur min gamla golden retriever envist skulle käka kattskit för att det fanns spår av protein i det.
Jonathan tål inte: Deus Ex: Human Revolution
"Hata" är måhända ett starkt ord. För jag kan acceptera en spelkontroll som är rörigare än trafikreglerna i Stockholms innerstad, artificiell intelligens som många gånger är dummare än det berömda tåget och en huvudperson som är så träigt tråkig att klockorna inte bara stannar utan istället väljer att skjuta sig själva mitt i urverket. Sådant kan jag i fallet med Deus Ex: Human Revolution leva med.
Det som verkligen får mig att sucka beklagligt djupt är hur ofantligt själlös och sterilt död den osmakligt gula spelvärlden är och hur lite jag faktiskt bryr mig om den röriga smet som någon valt att kalla story däri. Jag gäspade mig igenom kampanjen då och jag gör detsamma i detta nu bara av att tänka på den. Måtte Mankind Divided göra bättre ifrån sig. Jag vill ju gilla Deus Ex.
Hernborg tål inte: The Elder Scrolls V: Skyrim
Det är liksom något med hela genren som sådan som jag bara inte klarar av. Det där med rollspel. Det där med drakar. Det där med magi i fingrarna och överhypade fantasivärldar, i dissonans med 3 429 stycken styltiga grott-quests (när alla egentligen vet att det heter uppdrag) i en värld till storleken av sjutton stycken finska urskogar. Jag klarar bara inte av det. Och just Bethesdas sönderälskade femma i den än mer sönderälskade Elder Scrolls-serien symboliserar verkligen allt det där för mig. Allt jag bara inte tål i ett spel. För mer och större behöver inte alltid betyda bättre. Valmöjligheter upp över öronen behöver inte heller alltid betyda bättre. I fallet Skyrim blir det verkligen för mycket. För mycket granskog. För mycket enformiga grottutforskar-quests från stelbenta uppdragsgivare präglade av totaltristess, allt kryddad med surmulen dialog. Och lägg där till den ofantliga mängd buggar konsolversionerna av spelet fick uthärda på grund av den alldeles för stora världen. Nej, usch och fy.
Petter tål inte Pokémon
Nu kommer några av er att bli mycket arga. Mycket, mycket, mycket arga. Många av Gamereactors käraste läsare har nämligen växt upp med Nintendos knallgula pungråtta och det är lite av ett helgerån att hata på fickmonstren som trots allt står sig som en av tidernas mest framgångsrika spelserier. Men jag kan inte göra annat, jag kan inte längre vara tyst. För jag hatar verkligen Pokémon, innerligt (dessutom). Jag minns mycket väl när det första spelet släpptes. Året var 1999 och jag drev speltidningen Missil från den kungliga hufvudstaden. Inför releasen av Pokémon hade vi beslutat oss för att stoppa Pikachu på omslaget samt recensera titeln på fyra fullsmockade sidor. Jag ritade Pokémons i Illustrator, jagade på Nintendo för att få tag i de bästa tänkbara spelbilderna samt passade på att provspela lite mellan varven då Missils rollspelsrecensent inte använde vår Game Boy-testenhet. Jag hatade det. Jag hatade upplägget, de äckligt übergulliga monstren som förvandlade sig till fula drakar och tristessen i att leta små rosa puffar med enorma ögon som krupit under ett buskage i väntan på nästa nyfikne rollspelstorsk. Idag, 16 år senare, hatar jag Pokémon mer än någonsin. Upplägget är fortfarande olidligt trist och designen på alla dessa små rosa bollar (med gigantiska ögon) äcklar mig. Spelet saknade ett riktigt slut, det kändes redan från början mest som ett smart sätt att maximera sin vinst och storyn var i det närmaste löjeväckande usel. Därför hatar jag Pokémon...
Mathias tål inte Red Dead Redemption
Öppna spelvärldar och Rockstar Games är en vinnande kombination, det vet vi alla. De står för några av de bästa spelen som någonsin skapats, men på senare tid verkar det som att många talar om deras västernsaga Red Dead Redemption som om det vore deras magnum opus. Folk hyllar det till skyarna än idag, och efterfrågar både konverteringar av originalet till dagens konsoler och uppföljare. Varför begriper jag inte. Min tid med spelet blev en frustrerande och utdragen plåga, där de snabba bilarna från Grand Theft Auto byttes ut mot söliga, uppkäftiga hästar, och radiomusiken byttes ut mot pinsam tystnad. Rid hit, rid dit och tillbaka igen. Det blev aldrig mer spännande än så.
Pippa Funell 3 hade mindre hästridande än detta för guds skull! Skyskraporna förvandlades till död ödemark, och karaktärerna gick från att vara intressanta till att vara så pass irriterande att jag ville smälla hela gänget på käften. Sen hade vi såklart storyn, som bjöd på en av de tråkigaste hämndsagorna i mannaminne. Snigeltempot såg till att det alltid dröjde flera timmar innan handlingen fördes framåt, och som utfyllnad lät man istället stackars Marston passa upp på en bunt idioter som inte hade något med storyn att göra. För att inte tala om den där gången man tvingas rida ner till Mexiko i några timmar för att åstadkomma... ja, egentligen ingenting, för personerna man ska fånga kommer alltid undan. Vem vet, kanske var jag bara på ett riktigt dåligt humör när jag spelade Red Dead Redemption, eller var det helt enkelt inte ett spel för mig. Kanske allt det jag precis nämnt föll någon annan i smaken? Hur det än ligger till så finns det en sak som jag än idag frågar mig: Varför valde Rockstar att ta bort spelets enda roliga aspekt (lasot) från multiplayer-komponenten?
Fredrik Lindman tål inte: Crysis
Cryteks superhypade dundersuccé har jag aldrig gillat. Redan efter en knapp halvtimme in i spelet var jag helt vansinnig, hade säkert dött tusen gånger och svurit långa salvor om hur bedrövligt gameplay-läget var. Knäppa vapen, extremt korkade fiender som i princip var helt omöjliga att döda och som grädde på moset springer du runt I en värld ungefär 10 gånger större Grand Theft Auto V?! När det började regna aliens då jävlar fick det vara nog och jag svor dyrt och heligt att aldrig mer starta skiten. Det var dock helt makalöst snyggt och åtta år senare i ultra-upplösning fortfarande ett av de snyggaste spelen som någonsin gjorts. Men något vidare bra spel var det dessvärre inte.
Vilka omtyckta storspel har du problem med?