Världskrigen var verkligen riktigt dåliga. Men efteråt hände det häftiga grejer, inte minst på seriefronten. Astrid Lindgren var väl knappast en kandidat för DC Comics innersta kärna men 1947 formulerade hon Pippi Långstrumps karaktärsdrag rejält, svenskt och bra. Så bra att Bamses redaktörer skamlöst snodde den längre fram. "Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll."
Jag vill verkligen inte påstå att Stan Lee och Jack Kirby också kapade Astrid men konceptet de filade på 15 år senare låg i linje. Eller, det var egentligen ganska olikt. Den äckliga och bitbenägna apan Nilsson höll såklart inte måttet och Savage Hulk väger in på 635 kilo, Pippi 17, och "snäll"? Då är väl det roligare om hjälten är totalt obehärskad? Ja, så måste det bli: Är man riktigt stark ska man slå sönder planeter. Det är inte snällt.
Jag mötte Hulk för första gången i nummer 2, 1974. Uppföljaren till debuten under egen logga i Sverige. Om det kan trilla serietårar av happy så rinner det floder när jag tänker på det kortlivade förlaget Red Clown. Med titlar som Gravmannen, Krig är helvete, Varmblodig, Mästaren på karate och såklart Spindelmannen tryckte Red Clown värstingserier till ett Sverige som i och för sig inte var helt främmande för Marvel-serier. Men en utgivning med ett sånt här tempo och variation. Wow! Vampyrer, mördare, Vilda Västern - vi åttaåringar kladdade med saftpåsar (inne-snasket #1) och bläddrade i extas.
Man behövde inte vara psykoterapeut för att se hur Hulk led av att inte bli förstådd. Han förstörde för mycket i affekt och var allmänt svår att läsa av. Men värre ändå, de svenska serieläsarna tycktes ha svårt att se acceptera hjältestatusen i en grön analfabet med noll impulskontroll. Efter ovan nämnda nummer, och det är som sagt ändå episkt, tog det sex år innan något annat förlag tordes satsa på honom igen.
Jag avyttrade hela min Marvel-samling för några år sedan och vacklar lite i den exakta årgångsanalysen i brist på referensbiblioteket, men just nr 2, 1974 går inte att glömma (US #104 1968). I internationella kretsar lever skurken från numret kvar under artistnamnet Rhino (Aleksei Sytsevich som ju även dök upp i en milt sagt efterbliven rolltolkning i Spiderman 2, 2014. Plåtkostymer är nästan alltid fel med pys och gnek från hydrauler och mekaniskt trassel. Det ska vara smidig, organiskt strålad skit i dräkterna) och det är ingen mening att ni rättar mig hur fel jag än har här. Jag trivs med den nu 41 år gamla pojkrumsbilden av han som på klassiskt töntöversättningsmanér döptes till "Hornmannen". En simpel bov med hybris som ett gäng galna forskare försett med en gamma-suit med tillräckligt mycket pulver för att matcha Hulk. Hörde jag ett fniss? Ge Hulk en match? Kan det verkligen hända? Nej, det kan verkligen inte hända.
Hulk var nämligen grym på den här tiden. Han motsvarade precis den egenskap varenda unge i hela världen drömmer om - att vara oövervinnerlig. Det spelade ingen roll vilken überskurk som stod i vägen. Hulks styrka ökar exponentiellt med motståndet och jag kan nog ärligt säga att det är en av de saker som skänkt tröst och trygghet genom åren. Hulk. Vinner. Alltid. Det är skönt att kunna lita på det. Tillbaks till episoden så som den ringlar sig ur barnaminnet: Rhino, den grå busen kommer ångande över ett fält. Hulk står i förgrunden. Han ser hängig ut. Är han inte beredd? Det spelar ingen roll. Han är Hulk. Det ordnar sig.
Ruta för ruta kommer han närmare, Hornmannen. Läget är trots allt nervöst. Vid det här laget har jag tappat kontrollen över den halvsmälta saftpåsen som rinner mellan fingrarna. På nästa sida väntar upplösningen och den är av den gamla skolan. Istället för en sån där outhärdligt lång animerad fight över 40 sidor storyboard där superbusar far genom hus och klappar på varandra med stålbalkar utan att tillfoga minsta skråma etc - Hulk bara sidsteppar, suger tag i Rhinos horn och daskar honom rakt i backen. Pang. Exakt och perfekt utfört.
Men sedan, det skulle bli så dåligt innan det blev bra igen. De bedrövliga 80- och 90-talen. Det står en obehaglig air av disco över allt. Hulk är babblig, förvirrad och mentalt ömtålig. Riden av maror efter sina ständiga haverier och totalt kvävd av den kontraproduktiva hysterikan Betty Ross som delar ut örfilar till höger och vänster på alla som helt begripligt inte längre orkar lyssna på hennes tjat.
Dessutom verkar Hulk skämmas över sitt dåliga ordförråd. Kan det vara så att han själv försökte värja sig mot manusförfattarna? Upplevelsen är att Hulk håller på att normaliseras och jag bara sitter där, nummer efter nummer och tänker: sluta, det här är inte okej. Man kan inte omskola Hulk. Bara tanken på att domesticera någon som har kapacitet att fucka upp gudar är ju helt orimlig.
Det här fattade Joss Whedon, regissör för Avengers-filmerna som gick med lie över dialogen. Kvar i manuset återstod blott en handfull bokstäver varav "ÖRUFF" blev själva signatur-grunten. Översatt betyder det ungefär "Jajamen" och är i princip allt Hulk säger och det räcker. Mycket verkstad, lite prat. Mycket dunka, noll konsekvensanalys och ska man sammanfatta det med en enda av många utmärkta scener så får det bli just fighten med den dryge, östermalmssvassande svikaren från Asgaard. Det är faktiskt ett ganska stort ögonblick. Att se hur Hulk hittar hem igen. Och hur han briljerar med de två glosor som lästes in av cameon Lou Ferrigno.
Loke: I am a god, you dull creature. And i will not be bull...
PANG-BOM-SLASK-KADOFF!
Hulk: Puny god.
Så, gott folk, löser man problem när man är riktigt, jävla stark och inte nödvändigtvis behöver vara så snäll hela tiden.