Att varje generation stationära konsoler från Nintendo tappat runt en tredjedel i försäljning kontra föregående generation är ingen hemlighet. Anledningarna till att det faktiskt blivit så att Nintendo krympt i samma takt som marknaden växt har tillskrivits allt från Microsoft till barnstämpel och stora felsatsningar på reklam. De flesta gissningar jag hört, känns dock alldeles fel. Jag utger mig inte för att vara något orakel med ett enkelt svar på varför det blivit såhär, men tycker mig ändå ha en del av svaret: Nintendo har helt enkelt besegrat sig själva.
Nintendos allra största succé är såklart NES, konsolen som sålde närmare hundra miljoner enheter på 80-talet och hade en om möjligt ännu större dominans på marknaden än Sony haft de senaste åtta åren. Den som hade Segas Mastersystem eller rent av Commodore 64 fick se hur allt färre spel från allt färre utvecklare kom till deras format. Delvis var detta ett resultat av hårdhänta, och skulle det visa sig, olagliga metoder från Nintendo där den som ville utveckla till NES förband sig att inte göra spel till andra format. Att utveckla till NES var självfallet ett måste om man ville tjäna pengar, så där stod Sega och de andra ute i kylan.
Efter en lång och utdragen domstolsprocess, kom man fram till att Nintendo bröt mot konkurrenslagarna och den typ av kontrakt Nintendo tidigare krävt blev ogiltigförklarade. Nintendo har alltid haft en relativt avig syn på tredjepartsutvecklare och sett dem som konkurrenter snarare än partners. Det gjorde att alla företag efter domslutet snabbt började utveckla för mer följsamma Sega. För att göra en lång historia kort byttes förlust mot vinst för Sega som med Megadrive och dess tredjepartsutvecklare blev den starkaste aktören på marknaden I början av 90-talet.
Den snäva hållningen gentemot tredjepartsutvecklarna är ett av Nintendos första och största misstag och något som man tagit med sig in i dessa dagar av Gamecube. Nintendo skickar ut bökiga regler om vad som får, och inte får finnas i spel till deras konsoler, de kräver tredjepartsutvecklarna på mycket pengar per sålt spel, de vägrar att använda standardformat för lagring och styr och ställer över en rad andra faktorer. Ett klassiskt exempel på detta är Square som säkerligen hade stannat kvar hos Nintendo även efter SNES-eran om inte de blivit så hårt hunsade. Nintendo bestämde var deras spel fick släppas, bytte namn på spelen och klådde dem på pengar.
Det är med andra ord lätt att förstå varför Sega lyckades komma ikapp och förbi Nintendo. Att Sega sedan styrs av en hoper klåpare, och senare tappade denna ledning till Sony är inte heller svårt att förstå, även om det är en helt annan historia. För att återgå till ämnet, kan det inte annat än betraktas som en vansinnig katastrof att ha en figur (Mario) som ansågs vara populärare än Musse Pigg, världens mest sålda konsol och sedan tappa försprånget med suveräna SNES som ju istället borde utöka det.
Som pricken över det berömda i:et bjöd Nintendo in Sony för att diskutera en CD-tillsats till SNES, för att kontra Mega-CD och andra CD-baserade format som var i ropet samma tidpunkt. Sin vana trogen var Nintendo alldeles oresonliga i förhandlingarna som snabbt brakade samman och lämnade Sony på gatan. Sony är dock ett av världens största elektronikföretag och tänkte inte låta sig bli förödmjukade av Nintendo, eller släppa planerna på en bit av kakan ur en av världens mest expansiva branscher. Resultatet blev Playstation (samma namn som Sony och Nintendo en gång hade på CD-tillsatsen till SNES), och resten är som man brukar säga, historia. Man kunde tycka att Nintendo skulle ha lärt sig till Nintendo 64, men icke.
Jag har alltid varit ett stort fan av Nintendos spel och när Playstation och Saturn kom, gick jag länge i valet och kvalet över att köpa någon av de båda eller vänta på Nintendo 64. Jag gick på gymnasiet och enda inkomsten var studiebidraget som då låg på 650:- i månaden. Det är inte mycket att hänga i granen när Playstation kostade 3495 kronor och Saturn gick på 4995. Det fanns många som jag under denna period. Sony var helt nya på marknaden, Sega beprövade men var svindyra samt hade en märkbart sämre konsol. Ingen av de båda CD-baserade konsolerna gick faktiskt speciellt bra till en början på grund av detta.
Istället var det lanseringen av Nintendo 64 som fick Playstation att få fart på riktigt. Paradoxalt kan tyckas, men det är uppenbart varför. Dels hade man skrämt bort praktiskt taget alla tredjepartsutvecklare vid det här laget och dels hade man helt missat att det faktiskt var CD som gällde nu. Trots att Nintendo 64 i teorin var mer kraftfull än en Playstation, var det sällan det syntes i praktiken. Playstation-ägare var vana vid ljud i toppkvalitet, de såg förrenderade filmer av Toy Story-kvalitet som mellansekvenser i sina spel och genom ett intimt arbete med de bästa utvecklarna i branschen såg redan första vågen spel bättre ut än något annat världen sett.
De som spelade Nintendo 64 fick allting väldigt sparsmakat. Grafiken var blockig, ljudet lät farligt mycket som på SNES-tiden och spelen var dessutom dyra. Ännu var Nintendo dock ett starkt varumärke och det i kombination med bra förstapartsspel gjorde att hårdvaruförsäljningen i alla fall överskred respektabla 30 miljoner. I praktiken dock ett tapp på runt en tredjedel kontra SNES. Slutet på Nintendo 64-eran minns nog alla när Nintendo fick börja portionera ut spel för att det överhuvudtaget skulle släppas något varje månad. Det gjorde att Europa fick vänta nästan ofattbart länge på mediokra spel som Excite Bike 64 - bara för att det skulle vara ett någorlunda kontinuerligt flöde av spel. Konstgjord andning, helt enkelt.
Därefter var det dags för Gamecube. Bara för att visa att man fattat grejen använde Nintendo optiska skivor. I själva verket hade man inte förstått någonting. Optiska skivor var gårdagens nyheter och skulle det vara något, så skulle det åtminstone vara DVD. Dessutom fanns det ingenting som var trendigare än att spela online, vilket Nintendo sket högaktligen i. Gamecube blev decimerad till en ful och primitiv kub i folks ögon. Tredjepartsstödet var dessutom redan från start ganska klent och värre blev det.
Många brukar tycka om att skylla Nintendos senaste tillbakagång på Microsoft, något som känns helt befängt. Är det något företag som tagit spelare från Nintendo så är det framför allt Sony (och Sega under SNES-eran). Microsoft har mest actiontörstade spelare, liksom fans av sport och racing. Inget är traditionella Nintendo-genrer och jag har svårt att tro att de som dyrkar simulatordoftande bilspel och hårdkokta förstapersonsskjutare på allvar skulle ha övervägt att skaffa en Nintendo-konsol. De hade väl snarast köpt ett nytt grafikkort till sin PC eller möjligtvis en Playstation 2 istället. Kort sagt, Nintendos försäljningstapp, generation efter generation, började långt innan Bill Gates ens visste vad ett TV-spel var.
Så var beror Nintendos tillbakagång på då? Det finns givetvis inget rakt och enkelt svar, men de två mest uppenbara anledningarna är oviljan att förlora pengar samt den styvmoderliga hållningen gentemot tredjepartsutvecklare. Om vi börjar med sistnämnda skulle Nintendo verkligen behöva rannsaka sig. Vad är det som får gamla partners som Rare, Silicon Knights och Factor 5 att plötsligt vilja hoppa av samarbetet och liera sig med någon av de värsta konkurrenterna istället? Hur länge kommer det att ta innan Retro Studios säger stopp och drar vidare? Nintendo måste bli mer lyhörda och inte se tredjepartsutvecklarna som konkurrenter, utan som absolut nödvändiga partners för att fånga en större och bredare publik.
Den andra biten, oviljan att förlora pengar, kan kanske låta märklig. Jag menar inte att Nintendo ska göra som Microsoft och bygga en monsterkonsol (Xbox) som sedan måste subventioneras för mångmiljardbelopp. Det kan förmodligen bara Microsoft i hela världen göra, eftersom de drar in så ofattbart mycket pengar på mjukvara. Nintendo har nästan alltid tjänat pengar och sitter idag på en enorm skattkista med ett värde på närmare 100 miljarder kronor. Men deras kortsikta synfält som alltid har plussiffror som mål, har tveklöst skadat dem på längre sikt.
Kollar man på Nintendos årsbokslut kan man se en nästan pinsamt tydlig tendens som pekar mot ett nollresultat. Att Nintendo alltid går med vinst brukar vara deras anhängares stora tröst, men på sikt riskerar just det att sänka Nintendo. De tillåter sig att sakta krympa till den gräns där de inte längre kan gå runt. Tappar Revolution ytterligare en tredjedel i försäljning är Nintendo tragiskt nog förmodligen redan där.
Ett färskt exempel på vad jag menar är Sonys leveransproblem av PSP, som gjorde att Nintendo hade runt ett halvårs ensamt spelrum i Europa att verkligen få fäste med Nintendo DS. Visst körde man pliktskyldigt några TV-reklamer, men mycket mer än så var det inte. Istället borde man ha sålt den riktigt billigt, sett till att ha bra spel ute och gjort ännu mer reklam. Dyrt, javisst. Men nu har Nintendo sparat på pengarna (med ett litet obligatoriskt plusresultat som följd) och Sony har framgångsrikt fått lansera sin konsol på en marknad som inte ens tycktes veta om att Nintendo DS fanns. Därmed har man istället tillåtit sig att riskera att släppa in enormt starka Sony på den enda marknad man fortfarande var riktigt stark på, nämligen den bärbara.
Jag säger inte att det vore rätt att spendera hej vilt, men faktumet kvarstår att Nintendo under alla år de varit verksamma på marknaden varit de enda som knappt tagit några finansiella risker och därmed missat chansen till stark tillväxt. Faktumet kvarstår också att tredjepartsutvecklarna flyr dem. Istället får till och med ett udda och stendött format som N-Gage nästan lika bra stöd som Nintendos konsoler. Det Nintendo behöver är att åtgärda sina gamla misstag, inte satsa på mer udda produkter.
Om ungefär ett halvår står Revolution runt hörnet och lurar och som vanligt ligger man ett stort steg efter. Alla utvecklare och all spelpress talar just nu om högre upplösning, vilket Nintendo däremot helt valt att strunta i. När Revolution körs i en fjärdedel av upplösningen jämfört mot Playstation 3 och Xbox 360 i alla demokiosker kommer den att se makalöst föråldrad ut. Det har man såklart inte haft vett att bry sig om. Däremot har Nintendo till slut förstått att det här med online är grejen och berättar vitt och brett om allt man tänkt sig. Tja, men vem bryr sig om det nu? Det är en självklar funktion för alla och inget som gemene man köper en Revolution för, bara för att Nintendo varit sena med det.
Jag är orolig för Nintendo och deras framtid. När det en gång gått hål på en aldrig så stor kassakista är det svårt att stoppa flödet. Ett sådant scenario får också aktiekurserna att sjunka och man blir ett lätt byte för hungriga spekulanter. Nintendo hade allt under 8 bitars-eran, man hängde även med under följande generation, men sedan dess har man tappat allt och ligger numera sist bland de stora aktörerna. Nintendo har nästan helt besegrats av sin allra värsta fiende - nämligen sig själv.
