Nintendo NES Classic Mini är en succé för Nintendo, redan. Allt sålde slut, folk skriker efter fler och begagnade konsoler krängs på diverse auktionssiter för 4000-5000 kronor. Och ja, idén är ju fiffig så in i Norden. En liten minikonsol med inbyggda spel och HDMI-utgång - till ett rimligt pris. För alla som vill känna sig sådär ljuvligt nostalgiska, för en stund. Jag har dock en del synpunkter på spelurvalet samt de extremt korta sladdarna som medföljer och i slutändan var jag nog inte fullt lika tokig i NES som jag var i Super Nintendo, åtminstone inte om jag idag räknar upp mina personliga favoriter bland spelen som släpptes (då).
Nintendo borde ju rimligtvis ha en Super Nintendo Classic Mini under produktion, eller? Allt annat skulle kännas märkligt, enligt mig. Och den maskinen (om den nu någonsin släpps) skulle kunna få mig att försaka såväl sömn som toalettpauser, matintag och familytime. Jag har funderat rätt mycket på hur otroligt gärna jag skulle vilja se en Super Nintendo Classic Mini och vilka spel jag skulle vilja ha inbyggda, och har gjort en liten topplista som står för min högst personliga smak och inget annat. Här är titlarna jag helst av allt vill ska finnas med.
Contra III
Designen var egentligen, nu såhär i efterhand, rätt grotesk. Och inte på det där självmedvetet charmiga sättet. Chuck Norris-doftande superhjälte-puckomacho-gubbar med denimvästar och permanentade hockeylockar röjde runt med onaturligt spikraka ryggar (om än utbytta till robotar i Europa, här hette spelet istället Super Probotector) och dödspangade vräkigt vrålande pixelmonster där färgpaletten oftast mest såg ut som en normalgammal kaskadspya. Men! Det var rent spelmekaniskt hur underbart som helst. Hutlöst skoningslöst rent svårighetsgradsmässigt (tungvrickare där!), tempomässigt ljuvligt och helt sjukt coolt - på den tiden. Musiken var dessutom episk.
Donkey Kong Country
Jag minns mycket väl dagen då det släpptes. Nintendo Klubben hade hypat Rares "fotorealistiska" apsvar på Super Mario World en längre tid och min klasskompis Mattias inhandlade naturligtvis (han köpte alla spel, alltid) Donkey Kong Country på premiärdagen. Den följande helgen tillbringades på knä, på ett parkettgolv, med blicken fäst på klasskompisens 24 tums-TV. Rare hade skapat ett litet mästerverk inklusive allt vad olidlig svårighetsgrad och klumpiga primater heter och jag kommer för alltid att minnas musiken och de där förbannade gruvvagnsmomenten.
Final Fantasy VI
Jag kan ingenting om Final Fantasy som spelserie. Jag vet ingenting, jag har inga egentliga åsikter om Squares rollspelsvärld utöver den fenomenala sexan till Super Nintendo samt sjuan till Playstation, och jag tänker inte försöka få det som att låta som om jag har koll här. Men! Sexan och sjuan har särskilda platser i mitt gamerhjärta. De spelen njöt jag av, tro det eller ej, i stora drag. Jag minns hur kompisen Jonas i princip tvingade mig att kika på när han tragglade sig igenom de fem första timmarna och det tog nog säkert fem timmar innan jag till fullo greppade det för den tiden, för min del, helt främmande upplägget/stridssystemet. Final Fantasy IV banade väg för JRPG-genrens raketartade utveckling och rent storymässigt behandlade det teman och ämnen som jag var på tok för ung för att uppskatta då, men har lärt mig älska genom nostalgiska minnen - långt senare i livet.
F-Zero
Långt innan Wipeout och G-Zero skrev om regelboken för subgenren svävarracing var det Nintendo som nyskapade med underbara, underbara (och underbart beroendeframkallande) F-Zero till Super Nintendo. Jag spelade det likt en vanvettig människa och var lika förtjust i grafiken som jag var i spelkontrollen/musiken.
Super Mario Kart
Jag tycker nog personligen att Super Mario Kart, tillsammans med Quake III Arena och Micro Machines II: Turbo Tournament, är de tre bästa multiplayertitlarna genom alla tider. För mig är Marios första gokart-tur en av Nintendos främsta titlar och trots åtskilliga, högkvalitativa, uppföljare är det verkligen ingenting som kommer nära. Förutom racingen i sig som roade på kungliga premisser - var det Battle-läget och idén med ballongerna som gjorde att jag fastnade, och fortfarande drömmer om ett Mario Kart med samma känsla. För även fast Mario Kart 64 samt Mario Kart 8 står sig som suveräna uppföljare uppenbarar sig aldrig samma känsla som i 16 bitars-originalet, något som jag tror har med perfekt balans att göra. Perfekt spelkontroll och tempo i förhållande till bandesignen. Jag skulle älska att lira detta, igen, till Super Nintendo Classic Mini och utgår naturligtvis från att det kommer att finnas med om konsolen någonsin skulle bli verklighet.
Super Metroid
Det var en motvillig Petter som lånade nysläppta Super Metroid av kvarterskompisen Daniel och påbörjade det som skulle bli ett av de absolut mest minnesvärda spelupplevelserna någonsin. Motvillig eftersom jag ansåg föregångaren vara läskig. Inte Psycho II-läbbig och givetvis inget som medförda mardrömmar, men jag minns att jag som åttaåring inte alls gillade atmosfären i Metroid till NES. Jag mådde direkt dåligt av mörkret, ovissheten och den där instängda känslan som Samus första äventyr dränkts i. Super Metroid var inte särskilt mycket annorlunda i det avseendet men jag hade hunnit bli äldre och spelet var bättre designat både sett till struktur och det rent estetiska. Mystiken, atmosfären och svårighetsgraden var det som gjorde Super Metroid till ett av de bästa 16 bitars-spelen som gjorts.
Super Punch-Out
Föregångaren var bättre. Ingen mening att hävda något annat. Den kanske lite väl geggiga grafikstilen (som märklig nog mer påminde om en Neo Geo-titel än ett Nintendo-spel) och det faktum att karaktärsgalleriet aldrig kändes lika superstarkt som i NES-spelet, gjorde att jag tröttnade snabbare på Super Punch-Out. Det var dock ett bra spel, bara inte briljant. Hur det än är vill jag ge det en chans till, såhär 25 år senare. Jag vill helt enkelt att det ska finnas med om Super Nintendo Classic Mini någonsin blir verklighet.
Super R-Type
Allting som scrollade i sidleds och lät mig flyga ett rymdskepp (som kunde spränga snordränkta rymdbobbor) gick hem hos mig på den här tiden (1991). Visst, Super R-Type var inget Gradius II men det roade mig kungligt under flera, flera månader. Jag minns hur mycket jag älskade grafikstilen och utmaningen som erbjöds.
Street Fighter II: Turbo
Herregud som jag spelat detta genom åren! Att försöka räkna ihop alla timmar vore mestadels deprimerande, förmodar jag. För under minst två års tid utmanande jag min barndomskompis Flush i flertalet matcher varje dag - varje eviga dag. Han lirade som Chun-Li och jag som Ken och vi var snorjämna. Efter skolan möttes vi hemma hos honom, i hans teknikproppade pojkrum där en mörkbrunt nedsutten manchestersoffa huserade oss båda under hundratalet vildsinta Street Fighter II: Turbo-bataljer. Jag älskar spelserien av hela mitt hjärta och förutom Alpha 3 är Turbo min absoluta favorit.
Super Mario World
Att försöka kora en personlig favorit mellan Super Mario 64 och Super Mario World har för min del varit en fullständig omöjlighet under de senaste 15 åren. Jag har velat, ändrat mig och ändrat mig igen. En sak som är så säker är dock att jag älskar Super Mario World mer än alla andra 16 bitars-spel som någonsin släppts. För magin som Nintendo pulade ned i denna sanslöst fenomenala kassett vet inga rimliga gränser. Från de där första trevande stegen där nere vid kustlinjen i Yoshi's Island vidare genom Donut Plains och upp mot Forest of Illusion var det här spelet fullständigt förtrollande.
Star Fox
Brittiska Argonaut Software och deras egenutvecklade grafikchip Super FX blev någon slags, för den tiden, högteknologisk grund för vad som skulle komma att bli en odödlig klassiker. För med ny teknik i botten och Shigeru Miyamotos sanslösa fingertoppskänsla för såväl karaktärer som övergripande speldesign - skulle Star Fox komma att bli så pass underhållande att en ung Hegevall skippade såväl skola som basketträningar. Jag var som hypnotiserad och detta trots att skärmuppdateringshastigheten mest påminde om en risig diabildsuppvisning.
The Legend of Zelda: A Link to the Past
Jag fastnade aldrig riktigt för Legend of Zelda (minns att jag tyckte att det var lika fult som det var långsamt). Jag fastnade inte heller för Zelda II och trodde därmed att The Legend of Zelda: A Link to the Past skulle passera mig obemärkt förbi. Men jag hade fel... Helt fel. Jag lånade kassetten av Fredrik i min mattegrupp och minns mycket väl hur imponerad jag var av äventyrets inledande timme då jag smög upp innan frukost och möttes av ett regndränkt, dystert Hyrule. De följande 30 timmarna testade mitt rätt risiga tålamod i omgångars omgångar och jag minns hur jag vid flertalet tillfällen körde fast och tvingades haffa Fredrik efter avslutad mattelektion för att få veta var jag skulle gå, vad jag skulle göra. I slutändan, efter att Ganon besegrats och de sju prinsessorna förts till säkerhet, var jag så starkt påverkad av Links resa genom ljus och mörker, att jag tråkade ut kompiskretsen med mitt evinnerliga Zelda-tjat i flera år framöver. Detta måste såklart finnas med om det nu blir någon Super Nintendo Classic Mini, och då måste jag spela om hela rasket.
Det där var mina personliga favoriter det som jag skulle vilja se inkluderade i en eventuell Super NES Classic Mini. Det är dock bara 12 spel här i min lista vilket innebär att det saknas 18. Dessa 18 tycker jag att ni läsare ska välja ut. Posta en kommentar med titlarna du anser saknas här ovan.