"Du vet väl att det inte är på riktigt"? Hade jag fått en femma för varje gång jag fått den frågan sedan jag berättat om min passion för amerikansk fribrottning, hade jag varit miljonär idag. För min del startade intresset någon gång i slutet av 80-talet, då mitt kvarter blev ett av de första i Sverige med kabel-TV. Sky Channel sände amerikansk fribrottning, som jag omedelbart föll pladask för. Fick snabbt stora favoriter som Hulk Hogan, "Heartbreak Kid" Shawn Michaels och "Million Dollar Man" Ted DiBiase, vilka alla idag betraktas som legendariska inom branschen.
Passionen för fribrottningen har fortsatt, trots obefintligt stöd från svensk TV som endast stötvis sänt misshandlade och sönderklippta avsnitt av vad som utanför Sveriges gränser är en av världens största underhållningsformer. För min egen del kunde jag aldrig drömma om att jag en vacker dag skulle få chansen att se WWE live och absolut inte att jag någonsin personligen skulle få träffa alla dessa världsstjärnor. Hur som helst var det exakt vad som hände mig, när THQ bestämde sig för att fira de osannolika försäljningsframgångarna av deras WWE-spel med att bjuda över europas speljornalister till European Superstar Challenge. Det är som vilken WWE-föreställning som helst, bortsett från att brottarna spöar varandra digitalt i Smackdown vs. Raw-spelen istället för i verkliga livet. Därpå skulle det bjudas på brottning i gigantiska Manchester Evening News Arena, där jag för första gången fick chansen att se de största wrestlingstjärnorna braka samman.
Här i Sverige har wrestling alltid fört en tynande tillvaro. Den främsta anledningen att inte uppskatta denna spektakulärt fysiska underhållningsform, tycks vara att brottningen inte är på riktigt. Vad folk helt tycks ha missat är att alla wrestling-fans, minus möjligen de allra yngsta, vet detta. Det hela är fullt jämförbart med teater, men inte en kotte skulle väl någonsin komma på tanken att fråga en teaterbesökare om de vet att det som händer på scenen inte är på riktigt? För övrigt är inte filmslagsmål på riktigt heller. Wrestling kan vara spännande ändå, eftersom man faktiskt inte vet hur utgången av matcherna blir och manusförfattarna överraskar hela tiden genom nya storys och förmåga att hela tiden göra showen omväxlande.
Den stora tjusningen med wrestling är de ofta sanslöst spektakulära matcherna. Vansinniga akrobatiska hopp, fall från flera meter, fantasifulla attacker och enorma styrkeprestationer är vardagsmat. De bästa brottarna får snabbt publiken med sig, vilket så småningom förhoppningsvis kan leda till ett mästarbälte. Att vara en bra brottare, innebär i wrestling inte nödvändigtvis att man är den bäste på att slåss. Nästan ännu viktigare är att ha rätt utstrålning, rätt gimmick och framför allt att vara bra på att snacka. Kort sagt att kunna agera trovärdigt som en riktig superstjärna både i och utanför ringen.
Wrestlingens fysiska prestationer kommer med ett pris och dödligheten bland brottarna är vansinnigt hög. Ni som någon gång sett wrestling kanske minns stjärnor som Big Boss Man, Mr. Perfect, Eddie Guerrero eller Yokozuna? Alla är de idag döda som en följd av att uppträda med livet som insats minst varannan dag, år efter år. Det säger sig självt att kroppen tar stryk, vilket får till följd att alltför många brottare idag kontinuerligt äter smärtstillande medicin för att överhuvudtaget ha en chans att mäkta med vad de förväntas klara av.
Min resa till Manchester tog sin början ett svinkallt 17:e november, en dag då egentligen ingenting gick som det skulle, men ändå slutade som en av de mest minnesvärda i mitt liv. Den första snön hade precis kommit till Stockholm och det var riktigt kallt. Ännu kallare var det i England, skulle det visa sig där alltför gamla stenhus inte mäktade med att hålla kylan stången. Det var inte mer än 15 plusgrader, oavsett om jag var på inne på hotellet, inne på McDonalds eller på själva wrestlingevenemanget.
THQ:s inplanerade aktiviteter startade redan 1430 och hotellrummet gick inte att komma åt förrän klockan 14. Det ledde till att jag vackert fick låta bli att byta om efter resan eller fixa med alla nödvändigheter eftersom min resväska inte kunde följa med av praktiska skäl. Nåja, petitesser när jag nu äntligen skulle få chansen att möta alla de världsstjärnor jag tidigare bara sett på TV. Gamle legendaren Hulk Hogan har gjort en del framträdanden på slutet och min högsta önskan var naturligtvis att få träffa honom. Annars skulle jag vara nöjd med den forne olympiske guldmedaljören i brottning från Atlanta 1996 - Kurt Angle - som jag visste skulle vara med. Kurt sadlade efter olympiaden om, och blev en av de absolut bästa showbrottarna genom tiderna och visade sig vara precis lika grym på att hänföra publiken som på att koppla en brutal halvnelson.
Själva European Superstar Challenge, skulle hållas i klassiska Paparazzi i Manchester. Resan dit gick i en limousin-Hummer, vilket är ganska precis lika opraktiskt som det låter. Jag förstår att amerikanska THQ ville väl, men engelska småvägar är inte precis anpassade för dessa monster, och allra helst inte i rusningstrafik. Två kilometer väg tog ganska precis en timme att tillryggalägga och det hördes hela tiden oroväckande dunsar då det tio meter långa åbäket tog i allt möjligt. Kort sagt kunde vi ha gått och sparat enormt mycket tid. Inne i limousinen var det dock påfallande mysigt med en plastig öppen spis, bardisk och ett tiotal små LCD-skärmar som visade promos för Smackdown vs. Raw 2006. Jag hör till dem som verkligen gillar spelet och tyckte att det satte an stämningen ganska bra. Väl framme vid Paparazzi fanns en helt enorm kö på säkert hundra meter av fans som också hoppades på att få komma in. Lyckligtvis hade jag ju VIP-pass och gled elegant förbi klungan och steg in.
Antalet wrestling-intresserade bland TV-spelare är bra mycket större än hos medelsvensson och det förhållandet står sig även bland oss speljournalister. Således var stämningen hög när klockan började ticka mot den utsatta starttiden för turneringen. Det var fri konsumtion i baren och för min egen del hade det blivit lite för många Pepsi, och blåsan började göra sig påmind. Stegade snabbt iväg mot bekvämlighetsinrättningarna för att hinna uträtta behoven innan allt drog igång.
Att man går på toaletten är sig inget ovanligt och skulle heller inte ha varit det den här gången, om det inte vore för att jag där träffade flerfaldiga världsmästaren och superlegenden Ric Flair. Han nickade lite lätt åt mig sedan han tvättat sina händer och drog vidare, eftersom han skulle vara konferencier för själva eventet som skulle starta ganska exakt samma tidpunkt. För min egen del var jag så oerhört chockad och tagen av stunden att det inte blev något pinkande, utan begav mig raskt ut igen där allt skulle till att starta. Fortfarande inte talför sprang jag nästan rakt in i WWE Raw:s general manager Eric Bischoff, och mumlade något totalt ohörbart till ursäkt. Han skulle jag för övrigt möta bara en timme senare, för en personlig intervju.
Förra året hade WWE haft en liknande turné i USA som vanns av ingen mindre än brottaren Shelton Benjamin, som har ett stort spelintresse. I år deltog han inte och nu stod det istället mellan dåvarande världsmästaren John Cena, Chris Masters, Ric Flair, divorna Victoria samt Ashley, Carlito och Viscera. Det visade sig snabbt att det yngre gardet var mer vana vid digital brottning än det äldre som snabbt fick se sig besegrade. Ashley var faktiskt en fena och hade hon inte spelat som sig själv (en bra mycket svagare figur än de andra) hade hon nog legat bra till för en vinst.
I finalen stod det slutligen mellan supertrevlige Chris Masters och John Cena, där sistnämnda till slut fick in sin förödande specialattack FU och avslutade matchen brutalt. John Cena var således inte bara världsmästare utan även WWE-mästare i deras eget spel. Det hela hade löpt på smidigt med väldigt hög stämning bland både de tävlande och publiken. Själv hade jag fortfarande inte fatta hela grejen och allt kändes surrealistiskt. Lilla jag liksom, stå småsnacka med världsstjärnor, hänga med dem i baren och att bara se dem gå omkring överallt.
Dags för intervjuer där jag skulle få snacka med Eric Bischoff och väldige Viscera. Sistnämnda hade faktiskt inte ett jota att säga utan flinade mest med sitt enorma garnityr av guldtänder. Eric Bischoff var desto mer pratsam och betydligt trevligare i verkliga livet än vad han ger sken av att vara i WWE Raw. Bischoff berättade att alla brottare var ordentligt involverande i framställandet av Smackdown vs. Raw-spelen och ställde höga krav på utvecklarna eftersom de alla, som de stora egon de faktiskt är, ville se så bra ut som möjligt i digitalt utförande. På frågan om han och de andra brottarna gillade spelen själva, vred han lite på sig, innan han till slut klämde fram att han faktiskt inte spelade så mycket spel alls - men istället var en fena på flipper.
Efter detta trevliga event var det dags för själva brottningen. Förväntningarna vara i topp och jag hade till och med gjort några posters att hålla upp, vilket är tradition inom wrestling. Jag började inse att jag skulle gå bet på Hulk Hogan, men Kurt Angle skulle ändå vara där liksom Shawn Michaels. Hur sjutton skulle jag kunna vara missnöjd? Magen hade börjat kurra oroväckande efter bristen på mat, för annat än ganska uselt småplock hade det inte serverats sedan frukost och det första jag gjorde i arenan var att ställa mig i kö för en stadig varmkorv. Engelsk mat är dessvärre inte precis känd för att vara någon kulinarisk höjdare och det visade sig även gälla varmkorven som förmodligen var tillverkad av rent brosk. Kort sagt var det som att bita på ett ljummet finger och hade jag inte varit så förbaskat hungrig hade jag kastat allt direkt. Nu hade den kostat över 40 kronor (England är dyrt, speciellt vid stora evenemang) och jag lyckades under stor vånda och med en öl få mig mig ungefär hälften. Nåja, återigen, vem var jag att klaga. Det vankades ju wrestling för bövelen. Live.
Många har nog inte insett hur vansinnigt stort wrestling trots allt är i världen, utan tror att det handlar om en ganska isolerad amerikansk företeelse. Grejen är snarast att wrestling inte är så stort i Sverige, medan intresset är närmast osannolikt stort i resten av i-världen. Exempelvis är WWE.com Storbritanniens näst största sportsida och slår alltså ut fotbollsklubbar och annat, vilket ju som bekant är ofattbart stort där borta. Eller visste ni att WWE-filmer står för 38% av alla sålda sportvideos i England? Eller att bortsett från boxning är det WWE som säljer flest Pay Per View-program i världen? Eller att det under galan Summerslam 1992 såldes mer prylar och souvenirer än det gjorts vid någon annan gala i vilken sport som helst (inklusive fotbolls-VM och Super Bowl)? Eller att WWE i USA har en större TV-publik än NFL?
Kort sagt är wrestling helt enormt, och för att verkligen få en uppfattning om hur sanslöst populärt det är, är ett besök av en gala det absolut bästa sättet. Vare sig man vill det eller ej blir man fullständigt medryckt av att se alla entusiaster, utklädda barn och vanligt folk göra det till en fest att gå se sådan spektakulär akrobatik som så många i Sverige helt ratar. Jag blev fullständigt uppslukad av den glada stämningen inför nedräkningen, när skönheten Lilian Garcia gick fram till ringen för att presentera evenemanget och sjunga nationalsången. Folk är verkligen med på noterna och just samspelet mellan det som händer i ringen och publiken är mycket av vad som ger wrestlingen sin tjusning. Folk vet hur de förväntas bete sig och alla trivs med det.
Huvudmomentet för dagen är en match mellan Kurt Angle och världsmästaren John Cena om världsmästarbältet. Vägen till denna höjdpunkt kantas av diva-uppvisningar, matcher, monologer samt självfallet en del fulspel. För min egen del satt jag som på nålar i väntan på att få se "Heartbreak Kid" Shawn Michaels spöa den slött kaxige Carlito och känslan av att se Michaels göra entré fick mig verkligen att känna mig som barn på nytt. Michaels är ett fullblodsproffs och lika bra på att förföra publiken med vassa repliker som han är spänstig i ringen och naturligtvis gjorde han ingen besviken. Matchen avrundades med hans patenterade Sweet Chin Music, en sanslöst hög och välriktad spark, som satt perfekt i Carlitos ansikte. Sistnämnda hade just börjat tugga på ett äpple som han skulle spotta på den nedslagne Michaels. Vid träffen av sparken sprutade det äppelbitar över stora delar av publiken som dock var precis lika glada ändå.
När själva finalen, Kurt Angle mot John Cena, skulle äga rum var det nästan så att taket i arenan lättade. John Cena är en i sig medelmåttig brottare, men Angle har den fina egenskapen att han gör andra bra. Under Angles entrémusik vrålande hela arenan klassiskt "You suck" unisont, precis som traditionen bjuder, medan stjärnan själv sakta gick fram emot ringen. Därefter var det John Cena som inte fick riktigt samma översvallande reaktioner från de äldre i publiken, men väl från de yngre förmågorna. De båda skulle mötas i en stålbur, vilket brukar kunna ge rejäl blodsutgjutelse.
Precis som man kunde vänta gav de båda brottarna järnet. Kurt Angle verkar inte känna till begreppet smärta och offrade sig fullständigt hänsynslöst vid flera tillfällen. Här sitter troligtvis många tråkigt nog och tänker: "Vadå, det är ju på låtsas". Och så är det. Men ett rått fall från tre-fyra meter är fortfarande ett fall som känns. Prova själv att bara ramla från en stol i golvet, så får du se hur skönt det är. Hur som helst gjorde Angle en riktig kämparinsats och fyrade av alla sina mest spektakulära attacker innan John Cena fimpade honom för gott med sin F.U. Ridå.
Sammantaget är jag oerhört tacksam över hela resan som jag känner är det häftigaste jag gjort som privatperson, som Gamereactor-skribent och överhuvudtaget. Jag hoppas att även någon oinvigd orkat ta sig igenom min skildring, och bestämt sig för att ge wrestling chansen. Det är faktiskt en bra mycket större underhållningsform än vad man kanske kan tro efter en hastig zappning mellan TV-kanalerna. Lär er vem som är vem, förstå deras roller och jag kan nästan lova er att ni är fast i wrestlingcirkusen snabbare, vare sig ni vill det eller ej.
