Skip to main content
Gamereactor Artiklar
Artiklar

Vad gör en skräckfilm läskig egentligen?

Det tisslas och tasslas mycket kring vad som gör en skräckfilm effektiv, och Kim har tagit på sig den svettiga uppgiften att försöka bena ut genren...
Kim Jakobsson 26 september 2017

Alien satte sina spår på mitt sjuåriga jag, minst sagt.

Ni som läst min blogg genom åren vet att jag har en enorm förkärlek till skräckfilmer i alla dess former. Vare sig det handlar om klassiska verk som Murnaus Nosferatu till mer moderna rullar som It Follows. Ända sen jag var en liten parvel har jag fascinerats av skräckfilm, och framförallt vad det är som gör dem intressanta. Nuförtiden ser jag inte skräck för att bli rädd, för det händer aldrig. Jag har blivit avtrubbad och kan i ärlighetens namn inte minnas senaste gången jag hade svårt att sova efter att ha sett en skräckfilm. Men varför fortsätter jag då att se dem? Och vad är egentligen det som gör en skräckfilm effektiv?

Låt mig backa bandet. Jag var nog runt sju bast när jag såg min första skräckfilm. Det var antigen Alien eller The Thing. Mina föräldrar har aldrig riktigt brytt sig om vad jag konsumerar för populärkultur, och således lät de mig se den här typen av filmer även fast jag nog i själva verket var på tok för ung. Efter att ha sett xenomorphen gå bärsärk på Nostromo i Alien och rymdvarelsen i The Thing slita sönder en hel hundflock reagerade jag väl precis som vilken unge som helst borde ha gjort i den situationen, nämligen livrädd. Jag kunde inte sova på flera veckor efter händelsen, och lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig utsätta mig för denna typ av film igen. Men tiden gick och jag började lessna på att se alla tecknade barnfilmer på TV och av någon anledning kom pappa hem en fredagskväll med Aliens. Min pappa hade alltså frivilligt gått till videobutiken och hyrt Aliens till en sjuåring (Vilket jag älskar honom för). Denna gången gick det bättre, jag hade blivit aningen mer härdad och kände inte alls samma skräck som sist. Och det var väl egentligen här mitt intresse kring genren inleddes.

Från Aliens till Halloween. Från Halloween till Fredag den 13e. Från Jason till Krueger. Jag var som besatt. Jag vägrade se animerade disneyfilmer utan ville bara konsumera gamla skräckklassiker. Denna fas (om det kan kallas så) pågick ända in i tidiga tonåren där jag började intressera mig för andra typer av filmer, och skräckintresset hamnade väl lite i skymundan för en tid. Dock så fanns det alltid en trygghet där i skräcken, och kände jag mig nere och ville konsumera någonting välbekant gick jag ofta tillbaka till mina klassiker. Nu är vi inne i det tidiga 00-talet som jag anser vara en enorm svacka för skräckfilm. The Grudge och The Ring rivstartade en trend där i princip alla skräckfilmer som producerades var tvungna att innefatta en vitsminkad asiatisk brutta med stripigt svart hår, som jag i ärlighetens namn aldrig fann särskilt läskigt. Lägg även till en lönnfet liten pojke med ballongmage som väste fram diverse kattläten. Kom igen alltså. Denna formel återupprepades ända in i oändligheten tills den äntligen dog ut allt för många år senare. Men då var det ju så klart tur för Hollywood att fortsätta dra nytta av den asiatiska skräckvågen som bokstavligen pressade ur sig nyversioner av ursprungsverken. Att de inte kan lämna vissa saker ifred de där jänkarna.

Okej, denna bilden från The Grudge är rätt creepy, men filmen i sig - not so much.

Det släpptes självklart bra skräckfilmer under de här åren som inte kretsade kring asiatiska spädbarn, men de var få till antalet och hade inte en särskilt stor påverkan på industrin. The Others, The Devil's Backbone och Session 9 är alla exempel på bra skräckfilmer som lanserades tidigt in på 00-talet. 2004 så hände det någonting när Saw-filmen hade biopremiär. Kritikern David Edelstein lanserade uttrycket tortyrporr som kom att "plåga" skräckgenren en lång tid framöver. Konceptet i sig är rätt absurt, att finna någon form av njutning att se karaktärer utsättas för tortyr (Ja du känner en underliggande psykologisk njutning i detta, skrivit en B-uppsats om ämnet). Det stora problemet med många av dessa filmer är att de är rätt substanslösa och fläskar hela tiden på med värre och värre effekter för att äckla tittaren. När det inte fanns ett narrativ att spinna vidare på ökade man istället våldsfaktorn, där man försökte uppfinna nya vägar att tortera en rollfigur på.

Genren tortyrporr bildas i och med Saw.

När tortyrporren till sist började dö ut hamnade vi i någonting som jag vill kalla för skräckfilmens guldålder, vi började åtminstone se spår av den. Nu börjar vi komma in på någonting som rör själva essensen i vad som gör en skräckfilm effektiv, nämligen karaktärer vi bryr oss om. Skräckfilm har fram tills nu nästan aldrig handlat om rollfigurerna, de är bara pjäser i ett spel där en antagonist får gå lös och mörda alla omkring sig. De har varit publikens ögon in i filmen, men aldrig varit särskilt nyanserade. Skräckfilm kanske är den genre som arbetar mest med klyschor, allt från hur figurer syns i speglar till knackande dörrar under nattetid. Detta har även i mångt och mycket styrt hur karaktärerna agerar in filmerna, som i nio fall av tio gör det mest väntade och vi som publik kan långt innan förutspå vad som kommer att hända.

Indieskräck och karaktärsporträtt
Våga experimentera med karaktärerna och bryt konventioner, säger jag. Det som exempelvis gör The Babadook till en effektiv skräckfilm är inte enbart på grund av den genomgående briljanta designen och det snygga fotot, utan att karaktärerna känns djupa. Irriterande stundtals förvisso, men det finns saker där som sker under ytan. Vi har även fjolårets The Witch som i mångt och mycket är en karaktärsstudie i hur isolering påverkar människor lika mycket som det är en film om en terroriserande trollpacka. Jag är helt övertygad om att filmen skulle fungera även som en småkuslig dramafilm utan skräckelementen.

Surmulna miner och nyanserade karaktärer i den briljanta The Witch.

Lägg sedan på den tre-aktstruktur som alla storfilmer följer så har vi hela narrativet bekräftat fem minuter in i filmen. Skräck kan inte bli effektivt om vi vet exakt vad som kommer att ske. Vi kan bli chockade av hastiga effekter, eller illa till mods om vi ser någonting grafiskt motbjudande. Men blir verkligen gemene man eller kvinna rädd när den redan vet vad som kommer att ske i bild? Skräckfilmer är idag större än någonsin. Biofilmer som Det drar in enorma summor på biograferna och människor verka vara svältfödda på bra filmer i genren. Samtidigt som vi har de stora publikfilmerna som många känner till finns det under ytan en indiescen som fortsätter att växa sig större för varje år, och som i mångt och mycket börjat leta sig ut till de större biograferna på senare tid. Jag kan så klart inte med säkerhet säga vilken film som haft störst betydelse för den nyfunna moderna skräckvågen med väletablerade karaktärsporträtt. Men det går inte att förneka att det skedde en form av utveckling i början på 10-talet där indiefilmskapare började producera skräck med ett djup som sällan tidigare existerat inom genren. Självfallet finns det flertalet undantag, briljanta gamla klassiker som aldrig kommer att bli förglömda, men som har lätt att drunkna i den svarta sörja som utgör genren som helhet.

Förklara inte
Mycket av tjusningen för mig personligen gällande skräck handlar helt enkelt om att inte förklara sig. Förklara in monstret, alla dess egenskaper, och framförallt dess motiv. Ett monster behöver inte ha ett motiv! De läskigaste filmmonstren som existerat är sympatilösa bestar som vill slakta allt i sin väg. Detta ska så klart inte förväxlas med mänskliga antagonister, som alltid bör ha en bakgrundshistoria eller motiv för sina handlingar. Jag vet inte hur många gånger jag dragit en djup suck väl inne i tredje akten på en annars okej skräckfilm där jag får ta del av en lång harang om hur "monstret faktiskt inte är så ont", "Den är bara missuppfattad". Sedan spenderas resterande halvtimme av filmen att försöka hjälpa monstret eller spöket istället. Urlöjligt, det förstör hela mystiken kring upplevelsen. Nio skräckfilmer av tio sysslar med denna typ av modell där man inte vågar lämna några lösa trådar rörande monstret eller antagonistens motiv. Det finns ren ondska där ute i världen, och alla handlingar behöver inte motiveras, framförallt inte i en skräckfilm där mycket av spänningen ligger i att vi inte vet hur världen fungerar. En film kan överraska tittaren så mycket mer om den inte presenterar varenda liten detalj kring dess monster och karaktärer.

Ridley Scotts Alien är en film som jag ständigt återvänder till, och jag älskar att grotta ner mig i detaljer rörande produktionen, men låt oss lämna detta till ett anat tillfälle. Men filmen är ett lysande exempel på att den enklaste premissen oftast är den mest effektiva. Ett gäng med karaktärer ute på en isolerad plats tillsammans ett monster som vill döda dem. Den känns hopplös, mörk och avslöjar inte allt för mycket av monstret. Nu på senare år har Scott börjat gräva en grop runtomkring sig när han vill berätta bakgrundshistorien kring dessa monster, och framförallt om ingenjörerna som är en annan ras som presenterades i den första filmen. Mycket av kritiken som riktades mot Prometheus var väl att vi faktiskt inte behöver ha svar på dessa frågor. Scott vill förklara för mycket, och det behövs inte.

Våga förmedla hopplöshet
Hopplöshet. En sak som tortyrporr gör att de i många fall lyckas förmedla en känsla av hopplöshet. Genom att försätta karaktärer i situationer som de omöjligt kan ta sig ur, isolera dem från omvärlden. Det för mig är effektiv skräck, och jag skulle gärna se att fler filmer implementerar dessa känsloyttringar i sina narrativ. Det behöver nödvändigtvis handla om att skildra grafiskt våld. Ta The Descent som exempel, som är en av mina favoritskräckisar. Genom att försätta en grupp kvinnor på en isolerad plats med väldigt få möjligheter att ta sig ut bidrar denna hopplöshet till den tryckande stämningen som genomsyrar filmen. Eller i Human Centipede II (som ni bör undvika) när huvudkaraktären Martin likt ett rovdjur fångar in en grupp med människor till sitt vidriga projekt.

Vi som tittare vet att dessa karaktärer inte kommer kunna lämna platsen de befinner sig på, och det för mig är skrämmande på riktigt. Problemet kan dock bli att genom att ta bort känslan av hopp blir temat väldigt mörkt, vilket kommer att bidra till en mindre publik som är vanare med mer strömlinjeformade skräckupplevelser likt The Conjuring. Men för mig som sett det mesta behöver nästan en variant på temat av hopplöshet för att överhuvudtaget känna någon form av obehag. Hopplöshet går självklart att förmedla på flera olika sätt, och det är svårt att sätta fingret på vad exakt som är den rätta formeln. Moderna skräckfilmer bygger ofta vidare på sina narrativ i diverse uppföljare eller spin-offs, vilket gör det hela svårare att göra sig av med huvudkaraktärer. Men det känns aldrig riktigt som att någonting står på spel i många fall. Vi vet om att bikaraktärer förmodligen kommer att stryka med, och att huvudrollen kommer att gå segrande ut i slutet (i de flesta fall).

The Descent lyckas förmedla en hopplös och klaustrofobisk känsla.

Varför skräck, om jag nu inte blir rädd
Jag skrev att jag inte blir rädd för skräckfilm, och det stämmer ju mestadels. Jag kan bli skrämd över situationer som känns hopplösa för rollfigurerna. Lite mörkare teman som målar upp en bild av att det faktiskt inte kommer att bli bra i slutändan. Men jag skulle nog inte påstå att jag sitter och blir rädd, utan mer uppgiven och emotionellt engagerad.

Den enskilt största anledningen till att jag fortsätter att konsumera skräck är nog för att jag lever på hoppet att en dag ska en filmskapare leverera en rulle som rasslar till hela min världsbild kring genren och leverera en på riktigt läskig film. Vissa gånger har det varit nära, men har alltid fallerat på grund av de anledningar jag skrivit om här ovan. Sedan finns det någon form av trygghet i att se skräck för mig (det kanske låter absurt). Jag har alltid dragits till lite mörkare "konst" rent generellt, och diggar det rent estetiska att se en dimmig kyrkogård i månljuset, och att fascineras över hur filmmonster är designade. Därför älskar jag mer klassiska filmer som The Wolfman och Dracula som inte på något sätt är läskiga, men de arbetar mycket med en atmosfär och känsla som verkligen tilltalar mig.

Get Out, framtiden för moderna skräckfilmer?

Framtiden för skräck
Jag tror och hoppas att intresset för skräckfilmer kommer att fortsätta växa, och kanske att filmskapare i Hollywood börjar inse att den generiska formeln som man så enkelt lutar sig tillbaka till kan få en redig förändring. Kanske börja snegla mer åt indieskaparna som Jordan Peele och Trey Edward Shults och vad de gör med sina filmer (som förvisso lyckades nå stor framgång i år med Get Out & It Comes at Night). Jag vill inte heller förminska kvalitén på storfilmerna från Hollywood, jag gillar många av dem även fast de är förutsägbara. Mycket på grund av det jag skrev om design och atmosfär, ibland räcker det en lång väg för mig. Ibland är det skönt att bara slänga sig i biostolen framför en James Wan-rulle tillsammans med en fet näve popcorn och koppla bort hjärnan en stund. Skräckgenren är djup med en ofantlig mängd subgenrer, men ändå tror jag att det någonstans där ute finns ett recept som ingen av oss ens tänkt på. Ett gyllene recept på hur en skräckfilm blir som mest effektiv. Kanske blir det du som knäcker nöten en dimmig höstnatt?

Fullständig profil 602 publicerade artiklar
Varför lita på Gamereactor
23 Utgåvor Var och en med egen redaktion och egna betyg.
1998 Publicerar sedan Oberoende ägd hela tiden.
100% Hands-on Skrivet utifrån tid med spelet, aldrig pressmaterial.
1–10 Nätverksbetyg Varje utgåvas betyg, sammanvägt och visat.