Som ensemble-film är Infinity War mästerligt regisserad.
Kenny Gustafsson:
Det är lite otroligt att vi är äntligen här. Tio år efter att Robert Downey Jr axlade rollen som Iron Man för första gången så är det äntligen dags för Marvels hjältar att samlas i en kamp mot Thanos om universumets öde. Och tack vare ett utomordentligt jobb av både Russo-bröderna och manusförfattarna Markus och McFeely så lyckas Infinity War att bli till den episka filmupplevelse som fansen har trånat efter. Snabbt in i filmen så är det tydligt att vi inte har väntat förgäves på att få se när Thanos tar steget in i rampljuset. Det här är en skurk som både hjältarna, och jag som tittare, gör rätt i att frukta. Josh Brolins Thanos står stadigt på toppen som en av Marvel Studios absolut bästa skurkar. En intressant och mäktig skurk vars starka närvaro känns av så fort han är med i en scen.
Sen så gör Russos ett imponerande jobb i att balansera alla olika händelseförlopp som sker genom filmens 2 timmar och 30 minuter. Det är visserligen några snedsteg här och där med tempot, och alla skämt sitter inte alltid som en smäck, men i helhet så är det en imponerande presentation. Speciellt med tanke på hur pass många karaktärer som är med i filmen, och som dessutom ska få tid att integrera med varandra för första gången. Men det fungerar. Fanboyen i mig jublar av lycka när Iron Man träffar Doctor Strange för första gången, när Thor byter ord med Star-Lord, eller när hjältarna tampas mot The Children of Thanos. Avengers: Infinity War blev till en upplevelse som jag sent kommer att glömma. Det här är filmvärldens motsvarighet till ett fullspäckat och minnesvärt serietidnings-event. Jag slungas mellan tunga actionsekvenser, känslosamma stunder och maffiga scenarion. Jag har suttit på helspänn, svettats, skrattat och fält en tår. Det här var en bergochdalbana av känslor som jag gärna skulle kliva på igen. Och med tanke på att Avengers 4 väntar runt hörnet så kanske jag inte behöver vänta särskilt länge.
Att se samtliga MCU-hjältar hjälpas åt för att försöka krossa Thanos är något av det mest underhållande vi sett på vita duken, någonsin.
André Lamartine:
Det har nog aldrig funnits en elegant lösning till den ultimata Avengers-upplevelsen och Infinity War är ett tydligt bevis på det; det är nämligen en rörig och spretig film som samlar majoriteten av Marvel-hjältarna på mer eller mindre klumpiga vis för att spöa upp universums största ruskprick: en besatt krigsherre som vill förinta halva universum med sin bara näve. Interaktionerna mellan de udda figurerna roar till en början och jag uppskattar den skoningslösa tonen som sätts i filmens allra första minuter, fram tills stenarnas betydelse måste upprepas av Dr. Stranges unkna gamla kåk och någonstans efter att Black Order - ett gäng sviniga Thanos-dyrkare - försöker kidnappa Vision för att komma åt hans själsten splittrades handlingen åt lite väl många håll och kände mig något uttråkad av ett par långdragna mittenpartier. Sekvensen där Thor möter Peter Dinklage var exempelvis rätt plågsam och när den storslagna slutstriden i Wakanda väl äger rum känns det hela mest som en sövande déjà vu som förde tankarna till Transformers-sörjan. Världen känns inte så hotad längre, kanske för att Jorden redan har hotats så många gånger vid det här laget, kanske för att de flesta karaktärerna är så distanserade från varandra.
Det märks dock att de flesta karaktärerna är väldefinierade och man måste ändå beundra Russo-bröderna för att de hittade en god kemi mellan de hundratals superhjältar som trängs om plats, i synnerhet den söta relationen mellan Scarlet Witch och Vision och det skojiga samspelet mellan Starlords besättning och Thor. Den bleka domedagstonen och den lättsamma humorn vävs också ihop förvånansvärt väl, även om vissa forcerade skämt landar platt lite här och där. Jag gillar också sårbarheten och den kyliga, dominerande auran hos Josh Brolins återhållsamma krigsherre. Thanos känns till en början som en riktigt hotfull jävel som lyckligtvis ger den utslitna Marvel-formulan en välbehövlig dos av konsekvenser och mörker, men å andra sidan känns hans oberörda framtoning något livlös ibland och hans motiv känns lite väl vag i längden. Det hjälper inte heller att han ser så casual ut i sitt ärmlösa linne. Inte för att jag på något sätt har följt Thanos som serietidningskaraktär och kräver att karaktären måste se ut på ett visst sätt, men på hans humör ser det ofta ut som att han bara vill öppna en öl och lata sig i en hängmatta. Jag hade gärna sett en mer livlig, dödsbesatt Thanos på filmduken.
Infinity War känns helt enkelt som en film som borde ha gjorts för länge sedan. Sedan första Avengers har jag brytt mig allt mindre om Thanos och sin domedagshandske, vars evighetstenar tappat nyhetsbehaget lite och man får inte riktigt samma kick som Joss Whedons förträffliga succérulle från 2012. Jag är kluven, med andra ord. Det är en schysst actionfilm som absolut kommer att mätta Marvel-fantasterna och som bjuder på flera finurliga Gauntlet-scener, men vars betydelse har hunnit kallna med tiden och som hade mått bra av att trimmas ytterligare för att verkligen ge filmen lite mer "oomf". Åtminstone vågar Infinity War göra något lite mer annorlunda med sin bekanta superhjältepremiss och slutet kommer definitivt att hålla internetspekulationerna varma fram tills nästa del släpps.
Tio år har gått sedan Tony Stark och Iron Man kickade igång Marvels eget filmuniversum.
Henric Pettersson:
Jag kan inte minnas senaste gången jag såg fram emot en film så mycket som jag sett fram emot Avengers: Infinity War. Ska jag vara helt ärlig så har jag nog aldrig varit så här laddad inför en film förut, även om Star Wars: The Force Awakens och Avengers: Age of Ultron inte är långt ifrån. Det bästa av allt är dock att Infinity War inte svek mina förväntningar. Inte alls. Jag satt och myste ända från början till slut och ryste till flera, flera gånger. Bröderna Russo anser jag ha skapat de bästa Marvel-filmerna och fastän jag inte anser att deras senaste verk når upp till samma nivå som Captain America: Winter Soldier och Captain America: Civil War så är den inte långt ifrån. De skurkar som kommit och gått sedan Iron Man får alla ställa sig i skamvrån när Thanos kliver in och visar vem som bestämmer. Redan första scenen som han medverkar i märks det att man noga har tänkt igenom honom och detta är på många sätt hans film.
Eftersom jag inte vill ruinera denna magiska upplevelse kan jag inte gå in i detalj på de faktorer som gör att jag i nuläget inte vill dela ut toppbetyg till filmen. Mina problem är dock huvudsakligen bagateller och som bioupplevelse kan jag inte ge filmen mindre än en solklar tia. Några skämt känns malplacerade, Hulk fick för lite uppmärksamhet, Peter Dinklage fortsätter vara urusel och så vidare. Det är i vilket fall som helst tydligt att detta bara är den första delen av två och nästa film kan inte komma snabbt nog. Det finns mycket att spoila och för de som ännu inte har sett filmen borde egentligen hålla sig borta från internet helt. Dra ur nätverkskabeln och koppla ned mobildatan och bredbandet omedelbart. Den som tvivlat på att Marvel inte kan leverera ordentliga konsekvenser lär få tänka om. Thanos är här, och han leker inte.
Josh Brolins insats som Thanos i Infinity War är inget annat än strålande. Rakt igenom...
Petter Hegevall:
Mina förväntningar var skyhöga. Eller... De var orealistiska. Jag hade väntat och längtat efter denna film mer än vad jag gjort med i stort sett alla andra rullar jag någonsin sett, och i och med det kändes det som att besvikelsen inte skulle gå att undvika. Trots detta blev jag inte det minste besviken av Avengers: Infinity War. Inte för en endaste sekund. Detta eftersom Russo-bröderna satt ihop en strålande actionrulle proppad av karaktär, personlighet och charm där framförallt Thanos utmärker sig mest som Marvel-universumets kanske mest intressanta figur. Filmen var lika rolig som expansiv, spännande och snygg. Karaktärerna fick gott om utrymme och trots att Russo hoppar mellan världar och galaxer kändes det aldrig hoppigt eller osammanhängande, för min del. Jag anser fortfarande att Ruffalo är ganska kass som Banner och att Game of Thrones-klåparen Peter Dinklage skämmer ut sig mer i denna film än vad han gjorde i rollen som Destiny-hjälpredan Ghost men bortsett från detta är Infinity War en trumf. Det finns för egen del inget bättre sätt att sammanfatta den på.