Petter Hegevall väljer:
Wave Rave 64
Super Mario 64, Mario Kart 64, Golden Eye 007, Legend of Zelda: Ocarina of Time samt Lylat Wars var alla favoriter från denna era, före egen del. Jag lirade dessa titlar ganska precis hur mycket som helst, när det begav sig. Det fanns dock ett spel som jag tillbringade ännu mer tid tillsammans med under 1998-1999 och det stavades Wave Race 64, för det var magiskt bra och fortfarande ett av de mest lyckade racingtitlarna som någonsin utvecklats enligt undertecknad. Det fanns så mycket djup och en så sanslöst perfekt spelkänsla i Wave Race som Nintendo trots flertalet försök aldrig lyckats återskapa. Vattnet kändes levande, verkligt och skotrarna lika starka som precis lagom förutsägbara beroende på hur man fördelade förarens vikt. Jag blev efter månader av hårt tragglande oförskämt bra i Wave Race och kunde med enkelhet knäcka kompisar i race samtidigt som jag slungade upp skoterstackarn i diverse dubbelvolter. Det gick till och med så långt att jag gned sönder tre stycken Nintendo 64-handkontroller efter att ha tok-roterat den mittersta styrspaken dygnen runt i detta odödliga lilla mästerverk.
Ronny Carlsson väljer:
Goldeneye 007
Hur jag, och många andra som aldrig har uppskattat James Bond, kan säga att ett Bond-spel gav några av de bästa multiplayer-upplevelserna genom tiderna, säger ju ganska mycket om hur bra Goldeneye 007 var. Självklart hade man spelat en drös förstapersonsskjutare på PC tidigare, men vi hade ingen speldator hemma. Inte för att jag var besviken över det, för att spela splitscreen med vänner på Nintendo 64 var ju helt makalöst roligt. Det spelade ingen roll att man kunde tjuvkika på varandras del av skärmen, eller att förstapersonsskjutare var långt från smidiga att styra; Goldeneye 007 var höjden av hur roligt man kunde ha med TV-spel. Var man lite jävlig av sig kunde man gömma sig och stirra in i väggen, så ingen kunde förstå vart man var. Sen hoppade man fram när den andra spelaren var i närheten! Ja, man måste inte vara schysst för att ha roligt, ju. Complex var den ultimata multiplayer-banan i hushållet, och jag minns hur vi jublade när den kom tillbaka i Perfect Dark några år senare. Mycket prat om multiplayer, för det går hand i hand med spelet. Dock älskade jag faktiskt att lira singleplayer-kampanjen också, dels för att de korkade vakterna gav utrymme till att leka, men även för att spelbanor på den tiden faktiskt var minnesvärda, inte bara tomma världar eller en serie tråkiga korridorer. Det gick att spela om banor flera gånger utan att tröttna, och jag har nog hoppat ner för dammen i Goldeneye 007 fler gånger än jag har spelat om någon bana de senaste åren. I mina ögon är Nintendo 64 en konsol med relativt få guldkorn, men det kommer alltid vara en konsol som jag förknippar med vänskap och partyspel.
Jonas Mäki väljer:
Mario Party
Multiplayer har alltid varit det som lockar mig mest med spel, både lokalt och online. Till Nintendo 64 var det ett knapphändigt utbud av sistnämnda, men förstnämnda fanns det desto mer av eftersom Nintendo så fiffigt hade placerat fyra uttag för handkontroller på konsolen. Det ledde till många, långa och sömnlösa nätter med bland annat GoldenEye 007 och Super Smash Bros. Det har verkligen minns och som jag fortfarande håller som något slags gyllene standard är dock det allra första Mario Party, ondskan, elakheten och skadeglädjen paketerad som en Nintendo 64-kassett. Det drog omedelbart fram det sämsta av både mig och vänner, ledde till skoningslösa hånskratt, händer som blödde av "rotera spaken"-grenarna, orättvisor av ett slag världen aldrig sett maken till när Boo snodde stjärnor och rätt var det var dök Bowser upp bara för att jävlas och skaka om allt. Mario Party har blev åren blivit snällare och enklare, men dess snudd på satanistiska ursprung är något jag aldrig glömmer och älskar mer än allt annat som kom till konsolen.
Henric Pettersson väljer:
Diddy Kong Racing
Egentligen är Super Mario 64 och The Legend of Zelda: Ocarina of Time två solklara favoriter för mig men det finns ändå ett spel som jag troligtvis haft ännu roligare med. Detta trots att de är två mästerverk. Jag ägde aldrig själv ett exemplar av Diddy Kong Racing men det gjorde däremot en kompis vars familj min ofta umgicks med. Varje gång vi besökte dem satte vi två oss ned framför TV:n (tillsammans med min bror) för att spela tills det var dags att åka hem. Diddy Kong Racing tog genren och gjorde något nytt med den som att kunna flyga, åka båt och till och med utforska världen som spelet utspelar sig i. Att åka runt och samla ballonger samt tävla mot andra motståndare för att till sist stå öga mot öga med Wizpig underhöll mig och mitt sällskap i många, många timmar. För att inte tala om alla matcher mot varandra (som också slutade i tjafs och svordomar mer än en gång). Hade Nintendo släppt detta till Nintendo Switch igen hade jag blivit helt tokig och köpt ett exemplar omedelbart.
Andre Lamartine väljer:
Pokémon Stadium
Ledsen Zelda och Mario, men som ung Pokémon-dyrkare var Pokémon Stadium en av de där nödvändigheterna i livet och även om Pokémon på Gameboy alltid var den optimala monsterfångar-upplevelsen var turneringsupplägget i Stadium så roligt att det snabbt blev beroendeframkallande att tävla mot andra Pokémon-fanatiker i min vänskapskrets. Jag minns bland annat att den enda spelaren blunda när den andre valde fickmonster inför den stora fighten och att någon av oss alltid kikade mellan fingrarna för att kontra varandras strategier, vilket inte alltid var en garanterad vinststrategi och visade på viss mångsidighet i spelet. När syrrorna i sin tur inte orkade spela Pokémon-matcher kunde vi istället vända oss till Stadiums nöjesarena, där vi kunde välja mellan en rad minispel rörande Pokémon-världen och spela hela dagarna, där vi hade allra roligast med Lickytung-frosseriet i sushibaren, hypnosduellen med Drowzee och Rattata-löpningarna. Stadium var helt enkelt extremt roligt och var förmodligen det N64-spel jag lade allra mest tid på.
Joakim Sjögren väljer:
Banjo-Kazooie
Man ska inte svära i kyrkan, men låt oss i alla fall vara ärliga för en stund. För visst är Banjo-Kazooie bättre än Super Mario 64, egentligen? Okej, innan ni börjar förbanna mina framtida avkommor och vässar era högafflar vill jag att ni ska veta att jag älskar den lönnfeta rörmokarens N64-debut (det är ett 10/10-spel, absolut), men det hindrar inte Rares dundermysiga pusselbits-saga från att faktiskt vara liiiiite bättre om man ser till helheten. Spelvärlden var, som exempel, mer solid med en betydligt större samhörighet mellan de olika nivåerna samt att man lyckades tapetserade alltsammans med en ultramysig äventyrskänsla som innehöll tonvis med humor och lika mycket charm. Jag spelade förövrigt om äventyret häromåret och än idag erbjuder 1998-pärlan toppklassig underhållning blandat med en semi-saftig utmaning för den som vill finna alla musiknoter och samla alla färggranna Jingos. Mario 64 hade visserligen en bättre plattforms-mekanik överlag samt en mer välsvarvad spelbarhet i grunden, men Banjo- Kazooie fick till helhetsbilden på ett avsevärt bättre sätt, enligt mig, och det är av den anledning som jag alltid kommer hålla björn & fågel-duons jungfruresa liiiite högre än Miyamotos första Mario-titel i 3D.
Kim Orremark väljer:
The Legend of Zelda: Ocarina of Time
Om vi börjar prata om Nintendo 64 finns det oändligt med härliga minnen djupt instoppade hos mig. Jag kan prata i timmar och svulstiga multiplayer-matcher i GoldenEye, jämna upplopp i Mario Kart 64, besattheten av stjärnor i Super Mario 64 och såklart upplevelser i massor av spel. Även om det var Sony och Playstation som dominerade hemma hos mig på den här tiden fanns det ändå massor av tid och utrymmer för Nintenod 64. Ett av mina starkaste spelminnen någonsin är utan tvekan julafton 1998. Den tillbringades hos en moster i Täby och flöt på som alla andra jular gjorde när man var i 10-års åldern. Jag hade givetvis ett par saker högst upp på min önskelista men en av dem var inte The Legend of Zelda: Ocarina of TIme. Helt ärligt hade jag nästan ingen koll på det spelet alls, jag var aldrig ett stort fan av A Link to the Past på den tiden, och vid den här tiden var det mer realistiska spel som var grejen för mig. Men morsan, som inte kan ett jota om spel och kallar Nintendo för "Intendo" fortfarande, lyckades på något sätt förstå att Ocarina of Time skulle spelas. När jag kom hem den kvällen stoppade jag i kassetten och vad som kändes som ett ögonblick senare var jullovet slut. Ocarina of Time svalde mig med hull och hår. Jag spelade, och spelade, och spelade och blev hänförd av nästan allting som hände på skärmen. Första gången Link blev vuxen, när jag lärde mig Eponas Song, när jag äntligen klarade vattentemplet. Allt det där har gjort att Ocarina of Time är ett av mina favoritspel någonsin och jag är övertygad om att jag inte hade uppskattat Zelda-spelen på samma sätt idag om inte min mor hade lyckats med fullträffen att ge otacksamma mig en julklapp som jag kommer minnas i hela mitt liv.