Nu är det drygt en månad sedan Sony genomförde sin omtalade presskonferens på E3 2006. Efter vad som allmänt klassas som en usel presentation där 20-minuterspass med Gran Turismo 4, en demonstration av tolv år gamla Ridge Racer ("det är Ridge Racer... Riiiiidge Racer!" ) och möjligheten att, hör och häpna, byta vapen i realtid och åsamka massiv skada på historiskt korrekta gigantiska krabbor satte stämningen, har skadeglädjen nått oanade proportioner på svenska och internationella spelforum.
Att priset sedan blev oväntat högt, att handkontrollen fått nya funktioner och förlorat gamla, och att Sony liksom Microsoft väljer att lansera två varianter av konsolen, har gjort att anhängare av den nya oheliga Wii60-alliansen uttalat sig med största säkerhet om Sonys nära förestående konkurs och död. Det som dessa glömmer bort, särskilt då de antagligen ganska nya Xbox-fansen, är att Sony var i en precis likadan situation åren 1999 och 2000. Låt oss ta en titt på likheter och skillnader från det förra generationsskiftet och se om våra förutsägelser om Playstation 3:ans vara eller icke vara blir lite klarare och lite mer rimliga.
Sony kom ut från föregående generation med starkt stöd från nästan samtliga stora tredjepartstillverkare. Square, Capcom, Konami, Namco, Activision, Atari (då Infogrames) och EA var redan trogna producenter, och den saken har inte förändrats ett dugg. Sega har förstås tillkommit. De stora utvecklare som saknades, Rare och Tecmo, saknas fortfarande, medan Ubisoft och Vivendi som vuxit ordentligt under den senaste generationen har tillkommit. Det finns också ett stöd från traditionella PC-utvecklare som id och Epic, som knappast fanns då. Och Sony själva har expanderat enormt med sin egen spelutgivning. Så förutsättningarna för att det ska göras många och bra spel till Playstation 3 finns alltså.
Men av vad vi har sett hittills är premiärutbudet inte så värst mycket att hurra för. En hygglig förstapersonsskjutare, ett par bilspel, lite senare ett riktigt bra fightingspel, ett partyspel, ett gäng årliga sportspel från EA och så en hög med dravelspel som ingen kommer att bry sig om. Frågan är dock: skadade det Playstation 2? Dead or Alive 2, Ridge Racer 5, SSX och Timesplitters var höjdpunkterna, idel sjyssta åttor men inga superklassiker som skulle få oss att springa nakna ut på gatorna och skrika på grekiska. Innebar det att den aldrig skulle få några bra spel? Var Orphen, Midnight Club och Summoner på något sätt representativa för konsolens kommande utbud? Hur många konsoler är det egentligen, förutom Nintendo 64 och Xbox, som har lanserats med en riktigt topptitel? Det dröjde ett antal månader innan de riktigt intressanta spelen kom ut, som exempelvis Onimusha, Gran Turismo 3, Jak & Daxter och Grand Theft Auto 3, som alla släpptes inom ett år från premiären. Även om vi stackars européer fick vänta ett tag till kan man också nämna spel som Final Fantasy X, Ico och Metal Gear Solid 2 som släpptes 2001 i vissa regioner. På samma sätt kommer vi nu att få vänta ett tag på spel som Assassin’s Creed, Heavenly Sword, Naughty Dogs nya, och ja, Final Fantasy XIII, Grand Theft Auto 4 och Metal Gear Solid 4. Jag ser en exakt parallell till situationen för sex år sedan.
När Playstation 2 första avslöjades i mars 1999 var det med demonstrationer som fick oss att tappa andan och konkurrenterna att sätta morgon-sakén i vrångstrupen. Strålande vackra sekvenser ur Ridge Racer, Gran Turismo 2000, Final Fantasy, The Bouncer och Tekken blandades med teknikdemonstrationer med ankor i badkar, miljonpolygontunga effekter och närbilder på realistiska ansikten. Kritikerna hävdade att det hela var en bluff och att alltihop var förrenderat (Ridge Racer-Reiko var förmodligen mest skyldig till detta, stackars flicka). När de första riktiga spelen visades upp på E3 2000 var det många, främst Sega-anhängare, som sa "vad var det jag sa?" och klappade sig själva på huvudet. De snyggaste Dreamcast-spelen kunde lätt mäta sig med de snyggaste Playstation 2-spelen, mycket tack vare större texturminne och överlag bättre bildkvalitet. Det var bara enstaka demonstrationer, som den på Metal Gear Solid 2, som var riktigt imponerande och antydde att det trots allt fanns en del kraft under den svarta huven. Precis samma sak ser vi idag, när Gears of War är det tveklöst snyggaste spelbara spelet på E3 2006, precis som Shenmue var på E3 2000. Nu fick vi aldrig se Dreamcast-grafiken maximeras eftersom Sega drog ur kontakten i förtid, men nog är det tveksamt om den hade kunnat hänga med spel som God of War och Tekken 5 i det långa loppet. På samma sätt är det orimligt att Xbox 360, som på papperet har lägre prestanda, kommer att kunna matcha Playstation 3 hela vägen till generationens slut. Det syns inte nu, men det kommer att synas. Det ska också påpekas att redan Final Fantasy X, Silent Hill 3 och den färdiga versionen av The Bouncer överträffade de demonstrationer vi först fick se, för att inte tala om hur mycket snyggare Gran Turismo 3 blev.
I anknytning till prestandadiskussionen kan det också vara värt att ta upp uppblåsta PR-uttalanden och annan hype. Ken Kutaragi har trampat i klaveret otaliga gånger den senaste månaden med sina påståenden om att Playstation 3 egentligen är för billig. Han vägrar sedan stå still och klämmer ur sig att den egentligen är en dator som ska kunna göra så mycket mer än att bara spela spel, uttalanden som snarare sänker förtroendet för maskinen är förklarar Sonys planering. Men Kutaragi var ju ute och cyklade redan förra generationen. Då var det Playstation 2 som skulle bli som att koppla upp sig mot The Matrix. Nu kanske han menade onlinekonceptet snarare än grafiken, men klantigt var det i alla fall. Det snackades också om grafik i Toy Story-kvalitet, att Playstation 2 var så kraftfull att den inte fick säljas till diktaturer som då skulle kunna använda den för att styra missiler, och att den skulle kunna rendera Star Wars: Episode One i realtid. En massa skitsnack förstås, inte bara från Sony utan också från andra fristående individer såsom George Lucas. Och i slutändan blev det inga missilavfyringsprogram för Saddam eller billiga renderingsstationer för Lucasarts, bara som mer realistiska tyckare hade förutspått: hundratals utmärkta spel.
En annan sak som många retade upp sig på efter Sonys konferens är förstås priset. Särskilt då i USA, där Playstation 2 ursprungligen såldes för i sammanhanget svinbilliga 300 dollar. En fördubbling i pris är förstås en dålig nyhet oavsett hur man vrider och vänder på det. Men för oss européer borde det inte svida lika mycket, med tanke på att vi faktiskt betalade 4495 kronor för Playstation 2 vid premiären 2000. Steget upp till 5995 är åtminstone inte en fördubbling för oss. Det bör också påpekas att vi slipper köpa ett minneskort för 300 kronor samt att det går att köra fyra spelare utan en separat multitap för 500 kronor. Jag säger inte att Playstation 3 är ett klipp, men den är lika prisvärd (eller inte) som Playstation 2 var vid premiären. Att direkt jämföra med den billigare Xbox 360 är också vanskligt. Nu tänker jag inte ens ta upp Core-paketet som är en direkt förolämpning då Xbox 360 i grunden bygger på användandet av en hårddisk. Det verkar också osannolikt att det mindre Playstation 3-paketet kommer att släppas här. Så vad erbjuder då de bägge konsolerna i sina lyxutföranden? Playstation 3 har en hårddisk som är tre gånger så stor och eftersom den finns som standard också går att utnyttja för att göra spel bättre. Den har inbyggd wi-fi-adapter (som separat till Xbox 360 kostar 995 kronor). Den har kortläsare och USB som möjliggör mediaöverföring från PC och PSP (Xbox har bara USB ). Den har en HDMI-kontakt som ger absolut bästa möjliga bild på HDTV. Slutligen har den också en HD-läsare som standard, vilken inte bara spelar filmer i HD-kvalitet (vilket du får betala en rejäl slant extra för om Xbox 360 ska klara samma sak) utan också ger minst femdubbelt lagringsutrymme för spel. Om jag får säga min åsikt (för första gången i den här krönikan) så betalar jag gärna lite mer för fler inbyggda funktioner. Om Xbox 360 hade haft samma funktionalitet så hade den också kostat 6000 kronor, så det är ju inte som att Playstation 3 är orimligt dyr. Hellre få allt och kunna dra fördel av det, än att bygga ihop en handikappad maskin allt eftersom. Priset på Playstation 3 kommer att sänkas, men Xbox 360 kommer inte att bli mer kraftfull eller få fler funktioner. Slut på åsikten.
Sony agerar alltså nästan precis likadant som för sex år sedan. Lite mer lovande spelutbud, lite mer prestanda och lite dyrare. Den stora skillnaden mot det förra generationsskiftet ligger i konkurrenterna. Förra gången sprang Sony ut på planen (hurra för framkrystade fotbollsmetaforer så här i VM-tider!) tillsammans med ett gammalt och trött Nintendo som tappert vakade vid Nintendo 64:ans dödsbädd och bara hade vaga planer för sin medelmåttiga och intetsägande Gamecube, och ett urfattigt Sega som inte ens hade råd att hålla sin konsol vid liv. Det var inte svårt att hålla humöret uppe under ett händelsefattigt första år då motståndarna praktiskt taget gjorde självmål på självmål. Nu möter de istället ett Nintendo som har hittat en helt egen väg och känns friskare än någonsin sedan NES-tiden, och ett revanschsuget Microsoft som har sparat in på överflödiga konsolfunktioner för att istället lägga sin avsevärda ekonomiska kraft på att skaffa riktigt bra spel. Planen har alltså förändrats helt och hållet. Playstation 3 är den nya Xbox, en fet konsol med fet prestanda och fett pris, men med större stöd bland speltillverkarna. Xbox 360 är som Dreamcast, en vit elegant sak med ren och snygg grafik, fast med betydligt bättre ekonomiska förutsättningar. Och Wii verkar uppfylla Kutaragis gamla förutsägelser, om än inte som The Matrix så åtminstone som Minority Report.
Vad ska man då tro om det hela? Sony gör visserligen en del korkade val och uttalanden, men det hindrade inte Playstation 2 från att bli en succé. I grunden kör de vidare på samma vinnande koncept. Det enda som lär förändra resultatet av nästa generations konsolkrig är att de andra två har bytt inriktning drastiskt. Om Sony skulle falla är det inte för att de har gjort något stort fel, utan för att deras konkurrenter har börjat göra saker rätt. Men det är fortfarande inte avgjort, vad än Moore, Reggie och diverse upprörda krabbor hävdar.