(10) Shoplifters
En av årets allra starkaste filmer vi har sett i år var en liten film som kommer hela vägen från Japan och handlar om en fattig familj som snattar för att överleva och som håller ihop i vått och torrt - fram tills polisen får nys om att denna familj har "kidnappat" en till synes övergiven flicka. Shoplifters var ett utsökt avskalat och öppet familjedrama om vad det egentligen innebar att skapa, utöka och ta hand om en familj, samtidigt som familjehemligheter avnystas lite i taget. Filmen var lika hjärtskärande som den var mänsklig utan att någonsin bli sentimental och här fanns en oemotståndlig ödmjukhet, realism och enkelhet som direkt lamslog oss av känslor. Shoplifters var alltså en film som berättades med allra största varsamhet och finaste finess av en träffsäker Hirokazu Kore-eda.
(09) A Quiet Place
Hör de dig, äter de dig. Ibland är de enklaste av premisser de mest minnesvärda upplevelserna, där John Krasinskis suveräna regidebut A Quiet Place förtrollade oss med en knäpptyst monsterthriller. Berättandet - som främst sker främst genom handgester, blickar och ytterst sparsmakad dialog - gjorde den övergivna filmvärlden till en kusligt kal och oändligt nervvrakande upplevelse, där minsta ljud gjorde oss kallsvettiga och ohyggligt nervösa. Man var så uppslukad att man konstant var på alerten, men förutom de uppfinningsrika skräckscenerna och den täta regin var det också den tysta gripande familjehistorien som återhämtade sig själva från en tragedi som engagerade oss. A Quiet Place var enligt oss årets mysigaste rysare och vi ser såklart framemot fler historier från denna hopplösa värld.
(08) Widows
Gillian Flynns och Steve McQueens filmsamarbete visade sig vara en rakbladsvass och förbluffande välstrukturerad heist-thriller som slängde pinsamma Ocean's 8 rakt in i väggen vad gällde framställningen av engagerande kvinnliga tjuvar. Trots att filmen utspelar sig under en tidsspann på en månad och handlar mer om planeringen av en farlig stöt, känns det som att filmen bara blixtrar förbi med sina skarpa kvinnoporträtt och våldsamt framställda kriminella inslag. Det fanns massor av nerv, sårbarhet och även hjärta i änkornas kamp om överlevnad i ett djupt korrupt Chicago och trots att vi följer flera olika karaktärer med olika motiv, känns allt ändå så självklart och taktiskt sammanflätat i sitt kyliga fokus på det moderna samhällets politiska fasad att vi inte kan göra annat än att hylla denna thriller.
(07) Roma
Alfonso Cuaróns signum är den "nyfikna" kameran som på ett mycket effektivt sätt nästan lever sitt eget liv i filmen, som en tendens att "vandra" bort från huvudkaraktärerna och uppmärksamma saker som pågår i bakgrunden. Roma är inte detta. Roma är mer personligt, mer närgånget och känslomässigt. Det är en film om Cuaróns uppväxt i Mexico City, om kvinnorna runtom honom som uppfostrade honom och sina syskon. I Roma får vi följa städerskan och hembiträdet Cleo som är anställd av en överklassfamilj mitt i hjärtat av Mexico City. Inledningen av Roma är långsam, för att sedan ta fart när Cleo dras in i händelseförlopp som är bortom hennes kontroll. Dramat ligger i de små intima ögonblicken, med en stark närvaro som förde tankarna till valfri Bergman-film. Roma är även en av de av de snyggaste filmerna vi har sett i år, där det svartvita foto hjälper till att förstärka filmens nostalgiska känslan. Roma är den bästa filmen som Netflix har skapat, och bådar mycket gott för bolagets framtid i filmbranschen.
(06) Ready Player One
André uttryckte det bäst häromdagen: Ready Player One är en film som hyllar populärkulturen och allt vad den står för. Den är fullproppad till tusen med referenser till all världens populärkultur, där vi redan i den första akten har blivit fullmatade med återkopplingar till den ena kända spelkaraktären efter den andra. Men ett referensmaraton av denna magnitud håller väl knappast bäring i två timmar tänker ni? Jo, faktiskt. Steven Spielberg hittar nämligen tillbaka till sin klassiska filmmagi med denna kärleksfulla kliv till VR-världen, som bjuder in oss till en sjuhelsikes resa ner i galenskapen som är Oasis - den perfekta undanflykten från en sargad värld där mänskligheten helt gett upp hoppet om sina verkliga liv till förmån av att rollspela virtuella karaktärer. Med andra ord fanns det massor av hjärta och själ bakom alla digitala skepnader. Länge leve nördkulturen!
(05) Isle of Dogs
Hundälskare eller inte - det är lätt att falla pladask för Andersons lilla vuxensaga om en grupp bannlysta vovvar som hjälper en japansk pojke att hitta sin trogna vakthund på en japansk sop-ö. Vi ansåg att Anderson återigen befann sig i sitt rätta element med det dockanimerade berättarformatet, där mästerregissören får utlopp för sin sagolika excentricitet på underbara vis. Det symmetriska fotot hypnotiserade oss med sin lekfullhet och det sinnessjuka detaljarbetet bakom minsta lilla pälsstrå gjorde varje sekund till en njutning att se. Vi uppskattade också språkbarriären i filmen, som gjorde hundvärldens ömtåliga band till människan desto starkare och Bryan Cranston som den ruffige byrackan Chief fick oss att smälta i våra stolar. Isle of Dogs var med andra ord en polerad och omsorgsfullt berättad filmpärla med en politisk punch och ett stort hjärta.
(04) You Were Never Really Here
Jag tror att Kim sa det bäst i ett blogginlägg tidigare i år; att You Were Never Really Here är som en aning mer pretentiös och välgjord Taken-film. På sätt och vis är den väl det - på bästa tänkbara sätt. För denna tappning kändes rå och skitig på ett uppfriskande och ordentligt otäckt vis. Den var obehagligt realistisk i sin porträttering av våld - även fast den inte är särskilt grafisk, vilket visade på filmens extremt skickliga och smarta regi. Joaquin Phoenix storspelar dessutom som den sönder-alkoholiserade veteranen Joe, som här gör en av sina allra starkaste prestationer. Han har ingenting att förlora, vilket gör honom otroligt hänsynslös och brutal i sitt tillvägagångssätt att rädda kidnappade flickor. Skippa sömnpillren som är Taken-filmerna helt och hållet, och se istället You Were Never Really Here.
(03) Avengers: Infinity War
Det är nästan ett under hur Marvel lyckades sammanföra alla sina tidigare filmer i detta crescendo av serietidningskaos och härligheter som är Avengers: Infinity War. En dröm gick i uppfyllelse och tvivel omintetgjordes när nästan alla Avengers-hjältarna från de senaste tio åren samlades på bioduken för att rädda världen och det kändes exempelvis bara naturligt att se Galaxväktarna interagera med Tony Stark. Marvel gjorde i princip allting rätt med Infinity War och visade verkligen att det superhjältegenren fortfarande är högst relevant. Filmen innehåller dessutom den bästa Marvel-skurken vi någonsin har stött på; Thanos var så mångbottnad och hotfull att han stal våra hjärtan och varenda scen han deltog i. Nu ser vi med spänning fram emot Avengers: Endgame - och slutet på en era av superhjältar.
(02) Coco
Pixars hyllning till den mexikanska kulturen kan nog bäst beskrivas som en rikedom av färgsprakande spektakel och hjärtknipande känslor; det var rikt på familjevärderingar, musikalisk passion och färgstarka skelettfigurer som förmänskligades och fick mer kött på benen ju längre filmen pågick. Efter den typiska premissen om att bryta familjetraditioner och förverkliga sina musikdrömmar förvandlas filmen snart till en djupt emotionell och vacker resa in i Mexikos hjärta, som hyllade minnet av de döda lika mycket som livet självt. Coco var ett festligt, mäktigt, medryckande och framförallt dödsskönt musikaläventyr som drog igång våra tårkanaler mer än vi vill erkänna och som vi anser vara en av de starkaste Pixar-produktionerna, någonsin. Vi älskar Coco, innerligt.
(01) Hereditary
Hur gör du egentligen effektiv skräckfilm en bra bit in på 00-talet? Spöken är fjantigt, demoner är uttjatat, och våldsbejakande filmer som Saw är passé för länge sedan. Det mesta känns gjort, så vad gör man? Jo, istället gör man som Ari Aster och kombinerar dessa skräckelement - men fokuserar på ett riktigt trauma. Ett trauma som splittrar en familj och väckte en avgrundsdjup ångest hos oss, som ju ligger till grund för den riktiga skräcken. Vi var äcklade, ängsliga, oroliga - och frälsta av Ari Asters gudlösa och ljuvligt ondskefulla fabel. Skådespeleriet, fotot och manuset var också så vidrigt bra att vi bara häpnar av hantverket som är Hereditary - bara att se Toni Collettes inzoomade, spärrade ansikte gjorde oss allvarligt jäktade. Vi älskade hur tyngda vi mådde under filmens gång, som om ett ont väsen hemsökte oss, och den makabra finalen var gjord med sådan Kubrick-artad precision att vi inte kan göra annat än att hylla denna originella och morbida mästerverk till skyarna.