(10) Crash Bandicoot: N'Sane Trilogy
Några av tidernas största succéer i spelvärlden är titlar som Space Invaders, Pitfall och Joust. Men om du inte spelade dem när det begav sig och/eller verkligen älskade retro, är risken stor att du inte kommer ha någon behållning av teknologin som befinner sig på miniräknarstadiet. Crash Bandicoots underbara äventyr från Playstation-eran återfinns lite i samma fack. Den halvt ofattbart primitiva tredimensionella grafiken hindrar spelen från att skina idag, och det var därför det utbröt ett smärre slagsmål på redaktionen om vem som skulle få recensera Crash Bandicoot: N'Sane Trilogy. Här trängs alla tre första av pungrävens underbara plattformsäventyr, där samtliga minutiöst återskapats och stor möda lagts ner på att bevara det som var bra. Resultatet blev fullkomligt underbart och en ny generation gamers fick chansen att återupptäcka varför en knallorange pungräv med Gene Simmons-inspirerad tunga får en hel generation åldrade gamers att snyfta nostalgiskt. Det är precis sådana här gånger vi ovillkorligt älskar remakes och det här är en kultur- och nöjesgärning vi är evigt tacksamma för.
(09) Metroid: Samus Returns
Metroid-fansen höll på att skrika sig hesa efter många långa år utan en riktigt bra återkomst av Metroid-hjältinnan Samus. Det skulle gå ett decennium innan Nintendo äntligen gav efter och gav fansen (typ) vad de ville ha. På E3 2017 utannonserades inte ett, utan två (!) Metroid-lir. Metroid Prime 4 till Switch och Metroid: Samus Returns - numero dos i serien - till Nintendo 3DS. Sistnämnda visade sig vara en remake av spelet som först nådde spelhyllorna 1993 till Game Boy. Det var inte precis det alla eviga fans till serien ville ha - men eftersom de fick en regelrätt uppföljare också, kändes det okej. Samus Returns bjöd spelarna på en hel hög med nyheter som till exempel att du kunde, för första gången i Metroids historia, snurra din armkanon och sikta i 360 graders vinkel (WOW!). Animationerna var bättre och spelkontrollsschemat var som en varm kniv i en iskall glassbytta. Nintendo slängde även in mer musik till skillnad från originalet som hade ganska litet och blekt soundtrack. Man kan helt enkelt säga att Nintendo gav Metroid-fansen precis vad de ville ha - och lite till.
(08) Metal Gear Solid: Twin Snakes
Den ultimata Playstation-klassikern Metal Gear Solid på Gamecube? Japp, Kojima upphör aldrig att förvåna men precis så reagerade en hel spelvärld 2004 när remaken var ett faktum. Metal Gear Solid är en odödlig titel och en viktig byggsten i vad som skulle bli någon sorts grundmall och ett bevis på att det går att göra spel med samma typ av berättande som vi på den tiden endast såg på film. När Twin Snakes kom till Gamecube var det samma berättelse men spelet var omgjort i samma spelmotor som användes i Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty. Det möjliggjorde en att en rad förbättringar fanns med, som att kunna sikta i förstaperson, inte behöva aktivt välja vilket kort Snake hade framme för att öppna dörrar och fler möjligheter att navigera spelvärlden. Grafiken var bättre, all dialog var nyinspelad, mellansekvenserna mer actionfyllda (på gott och ont) och Kojimas metaskämt ännu mer absurda. Twin Snakes är utan tvekan det ultimata sättet att uppleva Metal Gear Solid på och nu hoppas vi innerligt på ännu en uppskruvad version på Nintendo Switch. Konami och Nintendo - snälla!
(07) The Legend of Zelda: The Ocarina of Time 3D
När Miyamotos episka äventyr The Legend of Zelda: The Ocarina of Time släpptes till Nintendo 64 1998 blev det snabbt klassat som det mästerverk det är än idag. Links resa genom Hyrule, i jakt på Ganondorf, utsågs för två år sedan av oss till världens nionde bästa spel och det valet stämmer även i skrivande stund. Därför kommer det kanske inte som någon större överraskning att remaken, Zelda: The Ocarina of Time 3D, landar på sjunde plats på denna lista. När Nintendo i samarbete med Grezzo bestämde sig för att blåsa nytt liv i deras klassiska legend föll valet på deras Nintendo 3DS. Skräcken sköljde över oss rejält, då just 3D-effekters utförande inte alltid satt mitt i krysset (det här var 2011) och oron för att Link i tre dimensioner skulle sota mer än det skulle tillföra hängde tung i luften. Men Nintendo kan sin konsol bäst och remaken fick all den kärlek den förtjänade. Historien var densamma, grafiken uppskruvad och mer detaljerad än originalet, den tredje dimensionen fungerade perfekt, spelkontrollen hade moderniserades och ljudet var nästan lika magiskt som glimten vi konstant hade i ögat då vi satt med det lilla portabla guldknippet.
Den här remaken är så nära originalet man kan komma utan att faktiskt slita fram sin gamla 64, damma av kassetten och stoppa in den. Att det dessutom ligger på en högre teknisk nivå som ändå respekterar originalets pixliga charm och på många andra sätt är modernare rent spelmekaniskt, bäddar för att nya generationer enklare än någonsin kan uppleva ett av tidernas bästa spel. Eller kort och gott - världens sjunde bästa remake.
(06) Resident Evil HD
Redan när Capcom tillkännagav att Resident Evil skulle göra storstilad comeback på Nintendo Gamecube var det många som hängde läpp, varför får vi inget nytt spel istället? Det skulle visa sig att remaken var mästerlig på alla sätt och vis. Snabbspola ett par år och remake/remaster-hysterin är ett faktum när de allra första Resident Evil letar sig ut till våra HD-konsoler, märkligt nog är fortfarande mästerligt. Capcom var trogna originalet men visade upp en en otrolig fingertoppskänsla när de återigen byggde upp Spencer Mansion och satte oss i Jill Valentines och Chris Redfields S.T.A.R.S-dojjor för att navigera hänsynslösa pussel och undvika hasande stönzombies. Precis allt som gjorde originalet till en oförglömlig klassiker var kvar men med uppgraderade (och stiliga) omgivningar, superba ljuseffekter och den där känslan av att verkligen vara inlåst i en mardröm. Resident Evil HD är på många sätt en lika oförglömlig klassiker som originalspelet.
(05) Final Fantasy IV
Redan 1991 visade Hironobu Sakaguchi var skåpet skulle stå. Rollspelsgenren nådde en helt ny nivå, och vid den tiden var Final Fantasy IV kanske det bästa spelet som fanns i genren. 2008 fick vi européer uppleva äventyret på nytt vilket bara kan beskrivas som magiskt. Ren och skär magi. Det var som att tillaga en underbart god måltid som smakar ännu bättre dagen efteråt. För remaken av Final Fantasy IV var, om möjligt, ännu bättre än originalet. Detta tack vare suveräna röstskådespelare och bättre mellansekvenser som gjorde flera scener ännu mer berörande. Utan att ändra grundkonceptet förbättrades dessutom storyelementen genom oanvända scener men kändes ändå troget originalet. Därtill såg det ju fruktansvärt tjusigt ut på Nintendo DS och vi har senare njutit av det även på PC och våra telefoner. Vi behövde bara bevittna spelets underbart vackra introsekvens för att veta att detta skulle bli ett ljuvligt äventyr, och än idag anser vi det vara ett av världens bästa remakes. Nu hoppas vi bara att det så småningom landar på Nintendo Switch så vi har en ursäkt att uppleva det igen.
<newpage>
(04) Pokémon Let's Go Eevee/Pikachu
Lovecraft sade att den äldsta och starkaste känslan av rädsla är rädslan för det okända. Vi skulle säga att en minst lika stark känsla är vår ilska om du som utvecklare pissar på våra nostalgiska minnen. Vi hade velat hämnas. Vi hade hämnats. Vi hade varit så urdjävulskt förbannade att vi inte plockade med produkten på vår topp tio-lista över världens bästa spel-remakes om det försökte spela på vår nostalgi och levererade någonting som rentav förstörde våra minnen. Så var inte fallet för Pokémon Let's Go, trots att vi på förhand trodde att det skulle vara den mest gimmick-proppade och pengakåta spelproduktionen det här årtiondet.
Även om vi kanske inte erkänner det hade Pokémon Röd/Blå/Gul sina problem. Vi delade förstås protagonistens ambition med att bli en hejdundrande Pokémonmästare, men att fånga alla 151 monster som fanns i spelvärlden var en tuff uppgift som många keps- och västbärande 10-åringar gav upp redan efter den första Zubat-fyllda grottan. Istället för att vi när som helst kunde tvingas slåss mot en irriterande fladdermus blev de vilda monstren i Let's Go ikoner i spelvärlden där valet att möta dem var helt upp till oss och vi behövde inte heller slåss mot dem. Det räckte att kasta bollar, och det gjorde heller inte någonting om vi fångade dubbletter för oavsett vad så fick alla våra sex fickmonster saftigt med erfarenhetspoäng. Game Freak gav oss faktiskt en anledning till att försöka fånga många och det blev enklare att bygga ett kompetent lag med slagsmålskrabater som skulle ge sig på de bästa tränarna i Kanto-regionen. Spelvärlden var fantastiskt vacker med sprudlande färger, vi fick nytt innehåll och vi garvade gott åt de fyndiga gliringarna mot Team Rocket. Pokémon Let's Go trotsade oddsen och lyckades bli en fantastisk spelupplevelse, även för kräsna 30-åringar som tycker att livet var bättre förr och att spelbarheten från mobilspelet skulle stanna där det hörde hemma. Så fel vi hade.
(03) Wonder Boy: The Dragon's Trap
Det bästa med remakes är när de kan andas nytt liv i potentiellt obskyra eller idag smått bortglömda spel och detta är vad Wonder Boy: The Dragon's Trap, tack vare utvecklarna Lizardcube, lyckas göra med råge. De har tagit specifikt Wonder Boy III: The Dragon's Trap från 1989 och andats nytt liv i spelet där vi äventyrar, besegrar drakar och kan förvandla oss till olika djur för att lösa problemen framför oss. Grafiken är helt omgjord med handritade animationer i en charmig tecknad stil, nyinspelad musik. Men trots allt nytt godis för både ögon och öron så håller det sig fortfarande till originalet till den grad att Utvecklarna till och med låter oss växla mellan den nya stilen eller 8-bitar när vi vill under spelets gång. Även ljudet och musiken kan växlas efter tycke om vi vill. Men det slutar inte där då till och med de gamla sparfilskoderna vi har uppskrivna i anteckningar från vår barndom kan plottras in så äventyret kan fortsätta 20 år senare utan problem. Wonder Boy: The Dragon's Trap är en dedikerad remake med hjärta och perfekt för både fantaster av serien och de som kanske aldrig haft chansen att spela detta innan.
(02) Shadow of the Colossus
Vår fiskosande västkust-recensent kände knappt igen sig när han promenerade ut i Det förbjudna landet. Ett kortklippt lager av gammal mossa låg över de uråldriga stenstatyerna, mängden draw distance var brutal och när den klockrena ljussättningen lade sig över 4K-texturerna på både berg och på buskiga buskar sprang det läck i byxorna på honom. Som hjälp på vägen fick Bluepoint tillgång till Team Icos spelmotor vilken de körde simultant med sitt egna maskineri och arbetsuppgifterna delades upp på ett fackmannamässigt ingenjörsutförande som bäst jämförs med det som sker under huven på en japansk sportkärra. Wander var fortfarande den där bräckliga tumvanten som vi minns från 2002 och han kunde kastas iväg säkert femtio meter när Gaius fick för sig att dra upp sitt svärd från marken. Spelkameran kunde ha varit bättre, men om den ska tvingas att ducka undan för en 150 meter lång ballonganakonda som spontanvoltar medan vi rider på bestens rygg...ja då blir det oundvikligen problem. Så när våra barn ber oss om tips på ett schysst, atmosfäriskt lir så kommer vi aldrig rekommendera det gamla originalet, för samma magi som Fumito Ueda och gänget snörade ihop på början av 2000-talet finns fortfarande kvar i remaken - och det, är definitionen av en fulländad nyversion.
(01) Resident Evil 2
Att Capcom är remake-kungar fick vi ju veta redan år 2002 med Gamecube-versionen av Resident Evil, men när de tidigare i år skulle nytolka seriens andra kapitel räckte det inte med att kopiera 20 år gammalt gameplay och piffa upp grafikmotorn. Det nya Resident Evil 2 var verkligen ett modernt spel som inte kändes åldrat på något sätt - trots att det återvände till funktioner vi inte hade sett röken av sedan milleniumskiftet. Ljuv 90-talsnostalgi präglade hela upplevelsen, som i övrigt bestod av snortight, välregisserad och fräsch action. Det har nog aldrig hänt förr att vi fått en så pass trogen remake sett till karaktärer, miljöer och story - samtidigt som spelbarheten förnyats så pass mycket. Årets Resident Evil 2 är ett kärleksbrev till fansen som het hedrar originalet, men det kan även stå på egna ben som ett av generationens grymmaste spelupplevelser. Och vet ni vad? Spelet blev faktiskt ännu bättre när soundtracket byttes ut mot originals kusliga melodier och ljudeffekter, för det finns faktiskt vissa saker som var perfekta redan som början och som inte kan förbättras trots nya grafikkort.
Vilka är dina favorit-remakes genom tiderna?