Jag är verkligen inte den som vanligtvis hävdar att allt nytt är bra, och att innovation är det enskilt viktigaste i ett spel. Jag skulle nog vilja säga att jag vanligtvis står för motsatt retorik, en hopplöst konservativ, en vanemänniska ut i fingerspetsarna som ofta och gärna ogillar förändring som enbart utförs för förändringars skull och gärna stannar kvar där det är bekant, välkänt och hemtamt. Samtidigt skulle jag ljuga idag om jag inte kallade spelvärlden 2019 för tråkig. Sömnframkallande, sövande trist - till och med. För vi står nästan helt stilla idag. De största titlarna är slappa upprepningarna av flera, flera år gamla, utstuderat utspädda grundrecept och när det ska innoveras och nyskapas, så handlar det mestadels om innovativa sätt att marknadsföra sin produkt på snarare än riktigt nyskapande som faktiskt förändrar och ställer saker på huvudet.
Nintendo hoppas vi kommer att innovera under 2020 med ett nytt Mario-spel som förhoppningsvis håller samma skyhöga klass som Galaxy-spelen.
Jag hamnade i en diskussion med min barndomsvän Rödén under den gångna helgen och det fick mig att fundera på några snabba tankar som jag kvävde i somras, som slumrat sött i min gubbhjärna och nu efter avslutad diskussion vägrar försvinna. För det var min gamla kompis som tog upp det. Att han, som är lika gammal som jag är, spelat TV-spel och PC-spel genom hela livet men nu tröttnat. Vi pratade om tidsbrist och om prioriteringar, och om att många av dagens storspel kräver ofantligt mycket mer tid än vad spelen gjorde för 20 år sedan. Vi pratade även om det faktum att vi en gång i tiden gick från Destruction Derby (skoj men en bagatell) till Gran Turismo (som skrev om regelboken för hela racinggenren), från Quake 2 (superbekant och tempomässigt sömnigt, men snyggt) till Half-Life (definierade det "moderna actionspelet") och om hur det under årens gång nästan alltid dykt upp spel som fått vår entusiasm, passionen, att explodera - igen.
2013 står sig som ett av de bästa spelåren genom alla tider för egen del och sett till nyskapande så var det flertalet stora titlar som förde underhållningsformen framåt i tiden, som gjorde att jag som gammal spelare kände massor av ny kärlek till spel i allmänhet och de titlarna jag nu tänker raljera om - i synnerhet. Grand Theft Auto V introducerade för första gången, på riktigt, det här med spatiala spelmoment i en interaktiv, digital värld och även om 99% av alla som njöt av det/recenserade det, aldrig riktigt begrep hur fantastiskt svårt detta såklart måste ha varit att genomföra för utvecklingsstudion Rockstar North, var det på flera sätt ordentligt innovativt. När man pratar om spatiala moment i spel så handlar det primärt om att via ett par extremt krävande parametrar, funktioner, system och manér bygga en spelvärld som alltid lever, sitt eget liv. En värld som andas och existerar med sitt egen inbyggda ekosystem oavsett om du är där, eller inte. Väldigt, väldigt få open world-spel har genom tiderna ens försökt sig på detta i den utsträckning som Rockstar gjorde med GTA V och det var en innovation som för mig betydde massor.
Med Gran Turismo innoverade Sony och ställde en hel genre på huvudet.
The Last of Us släpptes samma år, såklart. Det bästa spelet jag testat, alla kategorier - någonsin. Och även om spelupplägget var en mix av tredjepersonsaction och strategiskt smygande (vilket i sig verkligen inte var särskilt innovativt) var det hur Naughty Dog valde att berätta en historia, hur de gav sina karaktärer liv och hur de lät aktiva spelsystem korsbefruktas med storyn och det berättarmässiga grundgreppet (dramaturgin) som på riktigt nyskapande och sköt spel som medium in i framtiden. Och dessa titlar behövs, såklart. Vi behöver fler av dem, oftare. Nu kan ju olika spelare uppleva olika saker som innovativa, såklart, och olika innovationer eller innovativa lösningar kan naturligtvis ha olika stor effekt beroende på smak, tycke, erfarenhet, personliga preferenser med mera, men jag står ända kvar på samma ställe som jag stod i början av denna krönika, att vi i år i princip enbart fått spel som gått att förutse och förutspå långt innan de ens färdigställts.
Det spelar verkligen ingen roll huruvida man gillar GTA V eller inte, eller om man uppskattade det tredelade narrativet eller inte. Spelet och alla inbyggda spatiala moment var nyskapande.
Året dundrade igång med Kingdom Hearts III samt Resident Evil 2 Remake och även om båda dessa titlarna var och är bra spel (fick skyhöga betyg av oss på Gamereactor, både två) så är det ju ingen tvekan om att de snarare går bakåt sett till innovation och utveckling än framåt, även om det såklart var hela grundpoängen med båda spelen. Team Sonic Racing och Total War: Three Kingdoms känns såhär i efterhand på samma sätt. Gammal superbekant skåpmat som förvisso inte alls var dåliga spel men bara mer av exakt, precis pang-på samma sak som vi spisat i oss de senaste 20 åren. Fransk-utvecklade A Plague Tale: Innocence bjöd på lite nytänk månaden därpå, åtminstone. Ett finstämd och spännande samt superläckert spel rent estetiskt (och tekniskt) som jag kommer att minnas från detta året, helt klart. Mortal Kombat 11, Sekiro, The Division 2, Devil May Cry 5, Dead or Alive 6, Metro Exodus, Dirt Rally 2.0, Apex Legends, Super Mario Maker 2, Crash Team Racing, F1 2019, Gears 5, Ghost Recon: Breakpoint, Call of Duty: Modern Warfare (igen) och snart Need for Speed Heat. Hela året har varit en enda lång parad av trötta upprepningar och även om vissa av dem roat mig för en kort stund, saknar jag nytänk mer än någonsin.
Det behövs ett spel som inte enbart på indie-premisser gör något annorlunda, på ett annorlunda sätt. Ett storspel som kastar omkull begrepp och konventioner, bryter ny mark och verkligen vågar. Remedys Control gjorde det till viss (viss!) del men långt ifrån tillräckligt. Om finnarna bakom Max Payne samt Alan Wake hade tagit i lite till och verkligen vågat chansa tror jag att de hade kunnat bjuda på ett mästerverk med Control, men det märktes under stora delar av äventyret att någon säljkåt producent naturligtvis tillfrågat fokusgrupper som alla pratat högt, brett och lågt om hur deras favoritspel alla var "vanliga actionpekoral" och att det bara inte fick bli "för konstigt".
Spelåret 2019 - Det brunaste i mannaminne.
Visst, som jag var inne på tidigare ska vi absolut inte försöka pressa fram ett spelklimat där allt som är nytt och innovativt per definition är bra. Vi ska heller inte konstla till det och tro att om vi bara utgår från att alla spel måste kännas fräscha samt innovativa så löser sig allt. För så fungerar det ju naturligtvis inte. I samma andetag kan jag som gammal gamer även uppskatta den rasande heta retro-trenden som råder och möjligheten att kunna plocka upp Switchen och bara njuta av gammaldags, nyskapt pixel-plattformande till en sprillans ny enhet.
Att spelvärlden måste vidare råder det dock ingen tvekan om. De flesta jagar Fortnites svårfångade svans medan resten "gör som de andra stora utvecklarna gör" och det anser jag vara den enda egentliga orsaken till varför framförallt jag inte känt mig lika taggad på spel i allmänhet under det här året som jag vanligtvis brukar göra. Nästa år ser jag mest fram emot The Last of Us: Part II, såklart, och även om upplägget med action-smygande i traditionellt tredjepersonsperspektiv knappast kommer att gå att beskriva som särskilt innovativt (tvärtom, antar jag) tror jag att Naughty Dog i allra högsta grad kommer att innovera sett till hur de berättar fortsättningen på spelvärldens mest mänskliga, gripande historia.