Det finns en hel del spel genom tiderna, som gjort oss alla sådär häpet förbluffade. Titlar som imponerat rent grafiskt så pass mycket att vi under långa stunder bara suttit och gapat, stirrat likt apatiska byfånar på datorskärmen/TV:n och för egen del handlar det framförallt om ett tiotal minnesvärda spel som innoverat när det kommer till det grafiska. Dessa har jag tänkt kåsera om nedan, berätta hur jag såg och ser på dessa titlar och vad jag tyckte om grafiken när det begav sig samt hur jag ser på dem idag.
Sonic the Hedhehog (Mega Drive)
Som jag skrev i min artikelserie "Petter om" var det Sonic Teams milstolpe till plattformsparty som för första gången någonsin gjorde mig häpen när det kommer till grafisk briljans. Visst var klivet från ett hysteriskt avskalat, primitivt och simpelt Pong på Atari 2600 till Super Mario Bros på Nintendos 8-bitarsburk ett stort sådant men det var faktiskt Segas laserblå långdistanslöpare som för första gången erbjöd ett grafiskt kliv så pass stort att det direkt satte mig ur balans. Jag såg det första gången dagen efter det först släpptes till Mega-Drive, hemma hos klasskompisen, och blev stående (sedermera sittande) på vardagsrumsgolvet som om jag precis skådat ett normalstort spöke. Sonic var så... Levande. Green Hill Zone var så färgsprakande detaljerat och proppat av rörelse och dynamik och på det sättet som olika bakgrunds-sprites scrollade, fick mig nästan att trilla omkull. Idag är det såklart snarare primitivt än våldsamt imponerande rent tekniskt men estetiskt håller det ju i allra högst grad exakt samma skyhöga standard som det gjorde 1991 och för egen del är detta en milstolpe på flera sätt än ett.
Gran Turismo (Playstation)
Det var min kompis Mathias som släpade med mig hem till någon ljusskygg videosamlare på den tiden, ett besök som var både märkligt och helt fantastiskt. För Polyphony hade precis släppt Gran Turismo i Japan och jag minns mycket väl hur enastående snyggt det var när den där vinröda Nissan GT-R R32:an swishade förbi i reprisen på tjock-TV:n framför oss. Det återstod ett halvår innan Sonys stilbildade racingepos skulle släppas i Europa och jag visste vid denna tid inte ens vad Gran Turismo var, men jag kommer ihåg hur gruvligt, äckligt imponerad jag blev av hur spelet såg ut, och hur olidlig själva väntan på PAL-releasen efter detta var.
Super Mario 64 (Nintendo 64)
Idag ser den korpulente rörmekarens 64-bitarsdebut mest ut som luddig gröt. Som sörja, typ. Grafiken är grötigt mjuk, saknar krispighet, skärpa och definition och känns dessutom (såklart) hopplöst, hopplöst lågupplöst. Men då... 1998, var det här spelet så snyggt, följsamt, omfattande, färgsprakande och nyskapande att jag minns hur jag bara satt och gapade medan jag spelade igenom de första banorna. Visst hade det gjorts tredimensionella plattformsspel innan det var dags för Mario att överge det pannkaksplatta svampriket (Gex, Jumping Flash - bland annat) men inget tidigare spel hade byggt en så pass ursnygg och atmosfäriskt inbjudande 3D-värld som den som bjöds i Super Mario 64.
Crysis (PC)
2007. Tyska tekniktokarna Crytek släppte ett spel som cirka 0,009% av alla världens gamers kunde ta del av i sin fulla prakt. Så före sin tid var det, rent tekniskt. Ett actionspektakel som det skulle ta minst fyra år innan grafikkortstekniken hade kommit ikapp och innan vi på riktigt kunde maxa grafiken i Crysis och verkligen se vad Cryengine gick för. Jag minns min första kontakt med spelvärlden i Crysis, jag minns hur imponerad jag var. Hur fantastiskt, fantastiskt snyggt det verkligen var. Jag besökte studion inför premiären (för att skriva en förhandstitt) och det var producenten Cevat Yerlis egna kontorsdator (det absolut värsta som gick att köpa för pengar på den tiden, såklart) som renderade söderhavs-paradiset där äventyret äger rum. Jag satt som förstenad när Nomad hoppade runt mellan plåttaken på hyddorna nere vid vattnet, kopplade strypgrepp på vilt vrålande fiendesoldater och slungade dem ut i det perfekt belysta, hyperrealistiska vattnet. Och ja, än idag anses ju detta vara en av de fläskigaste uppvisningarna i grafisk briljans som spelvärlden någonsin skådat.
Halo (Xbox)
Om man under hösten 2002 ställde exempelvis Timesplitters 2 eller James Bond 007: Agent Under Fire till Playstation 2 mot Bungie-mästerverket Halo: Combat Evolved till nysläppta Xbox, kändes det lite som att blicka rätt in i framtiden. Så mycket större, mer expansivt och framförallt snyggare var Master Chiefs episka rymdkrig. Halo var så pass läckert rent tekniskt (och estetiskt, såklart) att det fullkomligen pulveriserade all tänkbar konsolkonkurrens under sitt första år på marknaden och det var länge den där titeln som vi använde oss av för att demonstrera hur frän den där nya, stora, plastburken från Microsoft verkligen var. Även fast handkontrollen var större än en normalstor brödrost.
Soul Calibur (Dreamcast)
Året var 1999 och jag hade precis grundat Missil. Flyttat till Stockholm och kommit överens med spelmeckat/butiken TV-spelsbörsen om att norpa en del importtitlar från dem och i utbyte bjuda på en återkommande annons i varje nummer av tidningen. Först spelet vi gick dit och plockade med oss till redaktionen på Nybrogatan 7, var den japanska versionen av Namcos briljanta Soul Calibur. För detta står sig som inte bara den främsta konsolkonverteringen (från ett arkadoriginal) någonsin, men även ett av de mest imponerande spelen rent grafiskt genom alla tider. Dreamcast var ny, kraftfull. Samtliga spel var ursnygga men ingenting kom ens i närheten av detta som mer eller mindre lamslog hela Missil-gänget under flertalet dagar.
Del två av denna artikel publiceras till veckan