Castlevania är min absoluta favoritserie, alla kategorier. Det finns inga andra spel som jag längtar efter lika innerligt varje gång en ny del i serien utannonseras. Serien nådde sin kulmen 1997 med Symphony of the Night, men det finns en rad andra odödliga klassiker som är praktiskt taget lika bra än idag.
Castlevania heter i Japan Akumajo Dracula (ungefär "demonslottet Dracula"). Det första spelet släpptes till NES i Japan 1986, men konverterades också till Amiga, Commodore 64 och PC med mer eller mindre hemska resultat. Två år senare kom en helt ombyggd arkadversion, numera tillgänglig även på Playstation 2, men det är ett bedrövligt spel som inte förtjänar något vidare omnämnande.
För lite drygt arton år sedan kom Castlevania till Europa för första gången. Även om spelet hypades som alla andra nya spel i det dåtida Nintendo-propagandabladet insåg jag eller någon annan knappast då hur stort det skulle bli. Storyn var enklast möjliga, Simon Belmont är en vampyrjägare och ska därför ge sig in i Draculas slott för att ha ihjäl densamme. Men Castlevania var ett lysande actionspel med ofattbart bra musik, och vi spelade som galningar.
Något år senare kom uppföljaren, Castlevania II: Simon's Quest. Här var upplägget mer som i Zelda-spelen och handlade mycket om att utforska världen på egen hand, samla på sig erfarenhet och bättre vapen, för att slutligen själv konfrontera Dracula. Även om spelet hade en del korkade designlösningar som ingen redig människa hade kunnat lista ut själv var det en god uppföljare och framför allt blev musiken ännu bättre.
Castlevania III: Dracula's Curse blev aningen bortglömt då det släpptes sent i NES:ens livstid. Trots ett nytt chip som möjliggjorde ännu snyggare grafik var det trots alla bara NES och snart hägrade SNES-spelet. Hur som helst. Castlevania III introducerade både en ny Belmont, Trevor, och en hel rad karaktärer som skulle bli viktiga längre fram. Visst, Grant DaNasty, en smidig pirat som kunde klättra i tak och kasta knivar, har väl inte gjort något större väsen av sig. Men magikern Sypha Belnades och Alucard, Draculas son, har återkommit i olika gestalter senare. Det här spelet påbörjade också den snåriga tidslinjen då det utspelar sig 200 år innan Simons äventyr, men oroa er inte, vi kommer till det i Allt om Castlevania del 2.
Innan vi går vidare är det också dags att nämna de tre Game Boy-spelen, The Castlevania Adventure, Castlevania 2: Belmont's Revenge och Castlevania Legends. De båda första spelen följer Christopher Belmont, farfarsfar till Simon, som förstås också kämpar mot Dracula. I det andra spelet försöker han rädda sin son, Solieyu Belmont, en av de få Belmontarna som inte haft ett eget spel. Castlevania Legends är dock lite speciellt, då det släpptes så sent som 1998. Där möter vi Sonia Belmont, som då sades vara den första i familjen. Men när Koji Igarashi, IGA, tog kontroll över serien ändrade han i historien och Sonias äventyr är numera inte officiellt en del av serien.
Hur som helst, 16-bitarseran erbjöd stora möjligheter för Castlevania. Med den mycket bättre grafiken och möjlighet till bättre ljud blommande serien ut. Super Castlevania IV hette i Japan bara Akumajo Dracula rätt och slätt och är egentligen en ny version av det första spelet med samma handling, men Konami i USA var rädda att släppa en remake på den tiden och skrev in spelet efter Simon's Quest. Men IGA har förstås återgått till den japanska versionen. Med vansinnigt läckra grafiska effekter och superpampigt ljud var det en milstolpe för serien och ett av de bästa SNES-spelen än idag.
Super Castlevania IV var dock inte den enda remaken av ettan. Även Akumajo Dracula till den japanska datorn Sharp X68000 berättar samma handling, med liknande upplägg. Det spelet var dock mest en grafisk uppfräschning och bjöd inte på lika många nyheter. Den här versionen släpptes också 2001 till Playstation i form av Castlevania Chronicles.
Samma år, 1993, fick japanerna också Dracula X: Chi no Rondo, eller Castlevania: Rondo of Blood. Det var banbrytande för serien av en stor anledning: eftersom spelet låg på CD och släpptes till Turbo Duo kunde serien för första gången bjuda på orkestrerad musik i toppklass. Och gissa om det gjorde det. Handlingen följer Richter Belmont i slutet av 1700-talet då han försöker rädda sin flickvän Annette Renard från Dracula som korkat nog muckat gräl med familjen igen. Rondo of Blood bjöd också på ett mer varierat upplägg där man kunde välja olika vägar genom spelet och dessutom introducerades Maria Renard som en extra spelbar karaktär, en bonus som sedan präglat hela serien. Rondo of Blood får snart äntligen en ny chans med både en remake och originalspelet till Playstation Portable i Castlevania: The Dracula X Chronicles.
Konami var alltså knappast bundna till ett format, och året därpå släpptes Castlevania: Bloodlines till Megadrive. Det kom hit under det smått fåniga namnet Castlevania: The New Generation. Här fick vi möta John Morris och Eric Lecarde, två vampyrjägare under första världskriget då en ond vampyrdam försöker återuppliva Dracula. Spelet var inte riktigt lika bra som varken Castlevania IV eller Rondo of Blood, men bjuder på många smarta idéer i speldesignen.
Strax innan SNES:en sade godnatt hann den dock få en konvertering av Rondo of Blood, som dock förändrades så mycket att det var ett helt annat spel. Musiken tog förstås stryk och den grafiska variationen led av kassettformatets begränsningar, men idag är det i alla fall lättare att få tag på. Spelet kallades Castlevania: Dracula X i USA och i Europa Castlevania: Vampire's Kiss.
Men nu var 16-bitseran slut och de nya CD-baserade konsolerna tog över. I ett avgörande beslut valde Konami att utveckla även nästa Castlevania med tvådimensionell grafik. Resultatet blev Castlevania: Symphony of the Night. I rollen som Alucard fick vi utforska Draculas slott med en detaljrikedom som vi aldrig tidigare skådat. Spelets unika karaktärsdesign, signerad Ayami Kojima, blev också typisk för serien, och Michiru Yamanes musik var minst lika briljant som något av det de anonyma Konami-musikerna satt ihop tidigare i serien. Som en direkt uppföljare till Richters äventyr börjar spelet genialt med slutstriden mot Dracula innan vi hoppar fem år framåt i tiden. Symphony of the Night, som delvis regisserades av IGA, tog inspiration från Super Metroid och istället för linjära världar fick vi ett enormt slott som kunde utforskas relativt fritt, beroende på vilka färdigheter man fått tag på. Man kan också samla erfarenhet och utrustning som i vilket rollspel som helst. Den formeln har sedan använts till alla nya Castlevania-spel, ibland skämtsamt kallade Metroidvanias, till skillnad från de tidigare spelen.
Symphony of the Night blev förstås ingen stor succé försäljningsmässigt. Året därpå konverterades spelet till Saturn, men den versionen led av långa laddningstider och sämre grafik, trots att Saturn oftast var bättre än Playstation på just 2D. I gengäld fick vi möjligheten att spela som Maria, nu vuxen och fullt kapabel att döda vampyrer (som om hon inte var det som tolvåring...). Saturn-spelet stannade dock i Japan och är idag tämligen dyrt att få tag på.
Konami valde därför att hoppa på utvecklingen och gjorde det tredimensionella Castlevania 64 till Nintendo 64. Spelet följde vampyrjägaren Reinhardt Schneider och den lilla flickan Carrie Fernandez (en mer språkligt korrekt men lik förbaskat felaktig översättning av Belnades). Men den medelmåttiga grafiken och det sega upplägget, samt den tekniskt begränsade musiken, gjorde spelet rätt menlöst. Snart släpptes en uppföljare, Castlevania: Legacy of Darkness, som följde varulven Cornell, men det blev inte mycket bättre. När IGA tog över serien strök han helt enkelt spelen från den officiella historien eftersom de krockade med hans planer för 1800-talet.
IGA hade nämligen tänkt få alla de tidigare rätt slumpmässiga spelen till en överskådlig historia med en början och ett slut. Han strök alltså Sonia Belmont, Reinhardt och Cornell, och släppte Castlevania Chronicles, komplett med en reviderad design signerad Ayami Kojima. I samma veva släpptes Game Boy Advance med Castlevania: Circle of the Moon. Spelmässigt var Circle of the Moon lite av en blandning mellan de gamla spelen, men med Symphony of the Nights karta och rollspelssystem. Det var ett utmärkt spel som dock led av maskinens brutalt mörka skärm, och dessutom fanns dess hjältar Nathan Graves och Hugh Baldwin inte med i IGAs planer, så det ströks också från handlingen.
Det första "riktiga" spelet under IGAs ledning var Castlevania: Harmony of Dissonance. Spelet var till skillnad från Circle of the Moon vansinnigt snyggt, men led istället av hemsk musik i närmast usel kvalitet, något som förstås sänker ett Castlevania. Juste Belmont och hans kompis Maxim Kischne försöker tillsammans rädda Lydie från Dracula i hans första officiella framträdande (och påföljande död) sedan Rondo of Blood. Harmony of Dissonance var definitivt inte dåligt, men kändes inte nytt på något sätt och så här några år senare minns jag inte dugg som hände.
Efter två spel med olika brister var det många som ifrågasatte Castlevania-seriens existensberättigande, men med Castlevania: Aria of Sorrow försvann kritiken. Där fick vi följa Soma Cruz, en ganska normal kille i ett framtida Japan där Dracula dödats slutgiltigt i en spektakulär strid år 1999. Men hans slott dyker upp inuti en solförmörkelse och Soma dras dit av en kraft han inte förstår. Där träffar han den mystiske J, den lika mystiske Genya Arikado och så Yoko Belnades, en magiker som är ättling till Sypha från Castlevania III. Aria of Sorrow var nästan lika bra som Symphony of the Night. Men något saknades fortfarande.
Innan det skulle rättas till hade dock IGA andra planer. Castlevania: Lament of Innocence till Playstation 2 (i Europa släppt utan undertitel) var den stora premiären för hela Castlevania-sagan. Leon Belmont, en tempelriddare i nådens år 1094, leds till ett vampyrslott för att rädda sin älskade men det hela går åt skogen och hon offrar sitt liv för att ge honom kraft att bekämpa vampyrerna. Här får vi veta att Dracula ursprungligen var en strateg inom tempelriddarorden vid namn Mathias Cronqvist som svor sitt liv (och sedermera oliv) åt ondskan för att hämnas på Gud som lät hans fru dö. Med strålande musik och ett enkelt men tillfredsställande stridssystem var Lament of Innocence ett betydligt bättre spel än Nintendo 64-varianterna och även om det fanns brister fick vi stora förhoppningar på en oundviklig uppföljare.
Innan dess var det dock dags för debuten på Nintendo DS. Med en prestanda jämförbar med Playstation tog Konami i ordentligt och lyckades med allt som de tidigare spelen misslyckats med. I Castlevania: Dawn of Sorrow blandades sanslös grafik och utmärkt musik med perfekt spelkontroll och en handling som byggde vidare på det spännande slutet från Aria of Sorrow. Soma hade visat sig vara Dracula reinkarnerad och jagades nu av en kult som antingen ville göra honom ond eller helt enkelt döda honom och ta hans krafter. Det mest intressanta med Dawn of Sorrow var det slut där Soma faktiskt blir ond. Sedan Symphony of the Night har serien haft alternativa karaktärer, men de har alltid varit bonusfigurer som sprungit genom spelet utan någon handling överhuvudtaget. När Soma blir ond blir Julius Mode tillgängligt, där vi fick styra Julius Belmont (som J visade sig vara), Yoko och den hett efterlängtade Alucard mot en slutstrid med Soma själv. Det här kan mycket väl vara det officiella slutet, för hur ska Draculas berättelse med återfödelse och strid mot Belmont annars kunna fortsätta?
Inte långt senare släpptes så Castlevania: Curse of Darkness till Playstation 2 och Xbox. Där spelar man Hector, en demonexpert som arbetade för Dracula men passade på att lämna djävulskapen bakom sig när Dracula dödades av Trevor Belmont, för länge sedan i Castlevania III. Trots Hectors demoniska kunskaper och en mängd vapen som fick oss att föra tankarna till Symphony of the Night blev Curse of Darkness en besvikelse. IGA hade nämligen inte lyssnat ett dugg till kritiken mot Lament of Innocence och hela spelet bestod av korridorer förklädda till aningen mer varierade miljöer.
Det allra senaste spelet, Castlevania: Portrait of Ruin, är dock lika bra som Dawn of Sorrow. Som en uppföljare till Castlevania: The New Generation handlar det om Johns son Jonathan Morris och hans vän Charlotte Aulin. Nu tänker jag inte avslöja vad som händer, men spelet knyter på ett smart sätt samman de gamla spelen och förklarar både hur Castlevania-serien hör ihop med Bram Stokers tolkning av Dracula samt varför vi inte hört av Belmont-familjen mellan Richter 1797 och Julius 1999.
Det finns dock spel som aldrig släppts. Konami arbetade på ett Castlevania till Segas påbyggnadskonsol 32X men drog sig ur tidigt i utvecklingen. De höll också på att konvertera Symphony of the Night till den svartvita bärbara Tiger Game.Com innan de tog sitt förnuft till fånga och avbröt det. Slutligen jobbade man på Castlevania Resurrection till Dreamcast, som dock lades ner när maskinen började halka utför.
Och då har vi gått igenom alla Castlevania-spelen. Med Super Castlevania IV just släppt till Wiis Virtual Console, Castlevania: Symphony of the Night på väg till Xbox Live Arcade, Castlevania: Portrait of Ruin snart släppt i Europa och så Castlevania: The Dracula X Chronicles i höst kan man helt klart tala om en Castlevania-feber. Med all rätt, för med några undantag är Castlevania-spelen bland de bästa som finns.
(tack till Castlevania Dungeon för bilder och faktakoll)