Chefredaktör Hegevall har pysslat med "Projekt X360" den gångna månaden.
Petter Hegevall har spelat:
Halo 4
Singleplayer-delen i 343 Industries rätt utskällda fyra fick motstå överdrivna mängder spott & spä, om du frågar mig. Klart sämre än Halo 3 men absolut i klass med Reach och ODST, i min egen lilla värld. Och när det gäller multiplayeraspekten gillade jag det mesta i Halo 4, minus möjligtvis load-out-delen och Ordinance-portionen, som turligt nog enkelt går att avaktivera när man lirar lokalt. Och det är precis det jag och mitt nio pers starka kompisgäng alltid gör, och när jag nu installerat dubbla Xbox 360-konsoler på varsin stor TV, länkat dem med nätverkskabel, installerat Halo 4, införskaffat åtta stycken handkontroller och stökat runt för att göra processen med att komma igånf och spela så problemfri som möjligt, är det Halo 4 som stått på menyn under ett antal helt fantastiska spelkvällar de senaste veckorna. Banorna "Impact" och "Haven" är solklara Halo-favoriter hos oss och jag ser fram emot många fler kvällar nu den kommande månaden.
Marcus Persson:
Valheim
Fem miljoner vikingar kan knappast ha fel och med tvåhundra timmar under stövlarna så fortsätter den ursvenska viking-simulatorn att vara alltjämt strålande. Skandalöst mycket tid har lagts på att bygga ett Valhall i miniatyr, en plats för mig och mina vapendragare att dricka mjöd, borsta våra skägg och snattra om våra respektive strapatser. En vis man skulle påstå att det är tid som borde spenderats med att smaska yxan i pannloben på oheliga monster i träskmarkerna i stället. Men där finns något visst med hemmets trygghet, en trollbindande fridsamhet med alla tänkbara förnödenheter en råbarkad viking kan tänka sig behöva. Dessutom, varför springa som en landkrabba över kotte och sten när man kan segla på de stormande haven i sitt mäktiga långskepp. Efter denna månad får det bli att lägga band på sig och ta paus från de fornnordiska äventyren. Möjligen återvända i sommar, i lagom tid till nytt innehåll blivit släppt. Det har varit en helt makalöst briljant resa och jag ser med förtjusning fram emot att få återvända till Iron Gates fantasivärld ännu en gång lite senare i år.
Patrik Severin:
Arma III
Även om jag spelat en hel del av de fenomenala Deus Ex: Mankind Divided, Subnautica: Below Zero, Crusader Kings III, Gary Grigsby's: War in the East, Total War: Warhammer II och X4: Foundation denna månad är det Arma 3 som varit bäst. Arma serien en spirituell uppföljare till det kultförklarade Operation Flashpoint: Cold War Crisis är en simulering av kombinerad krigföring. Arma serien har vuxit till att bli lite som en gammal vän som följt med genom en del av mitt liv. Arma 3 är inget undantag. Nästan alla delar av spelet är designat för att vara realistiskt eller autentiskt. Det också designat för att fungera som en plattform att trycka in moduler i. Att lära sig att flyga bra i en helikopter är en färdighet som man behöver träna i spelet precis som det tar lite tid att bli bra på att vara vanlig infanterist. Det kan också röra sig om spellägen som andra användare skapat och erbjuder ett stort omspelningsvärde. I andra situationer har jag spelat med i någon av de stora operationerna som pågår regelbundet.
I en operation delas spelarna upp i grupper, plutoner, kompanier eller liknande system och får uppgifter som ska utföras. Ai:n intar ofta över fienden och agerar samt reagerar på dig som spelare. Det är för att skapa så realistiska scenarion som det går att utföra med spelet och dess verktyg som en plattform för detta. Det finns deltagare som specialiserat sig och tränar för att flyga soldaterna till landningsområdena för att de ska fungera. I en del grupper måste man ansöka och sen få träning för detta vilket låter bisarrt men är sant. Ett annat verktyg som ibland används är Zeus. Precis som den grekiska guden kan en spelare då lägga in fiender, hjälpmedel, ändra scenariot samtidigt som det spelas. Jag älskar scenarion i detta spel, möjligheten att ladda ner olika kartor och uppdrag precis som i föregångarna är fantastiskt. En annan favorit i Arma 3 är Alive som är ett fantastiskt tillskott men det finns fler. Denna mod är som ett verktyg att snabbt kunna bygga fram scenarion i spelvärlden. Att enkelt kunna bygga upp nivåer med tusentals soldater, fordon, uppdrag som ska utföras av de olika sidorna är vanebildande.
Spelkänslan när du deltar i stora krig (något större än här och nu) är något jag saknar i moderna actionspel. Jag minns hur de tidigaste Call of Duty spelen lät oss nästan ta på de stora operationerna vi deltog i. Se massvis med soldater jämsides oss, fartyg som bombarderade målen och flygplan som dånade i skyarna. Spelet skapade en känsla av att spelaren var med i något större än själva nivån. Detta är borta i många spelserier som idag handlar om få soldater som utför begränsade uppdrag. Arma 3 är inte fläckfritt, det är buggigt, har taskiga animationer, ser gammalt ut men det finns ändå inget idag som gör vad detta spel gör lika bra. För att verkligen uppskatta detta behöver man dock gilla att skapa sin egen underhållning med hjälp av spelets verktyg. Det är en sandlåda som låter dig modifiera, ändra och göra lite vad du vill men du eller andra måste skapa mycket av innehållet själva. Jag längtar såklart väldigt mycket till det kommande Arma 4 som jag hoppas löser många av de problem som serien dras med.
Marie har backat bandet för att hitta inspiration till "Redax Ritar"-följetongen.
Marie Liljegren:
Super Mario Bros. 3
Enda sedan dagen då Petter satte en penna i näven på mig och avkrävde en Mario-teckning ur rena minnet kände jag att jag verkligen behövde fräscha upp mitt minne med tanke på att min rörmokare mer såg ut som en Morgan än en Mario. Och inte vilken Morgan som helst, utan Morgan med stor M och litet organ. Så dessa veckor har jag spenderat ihop med min lille knubbige Italienare. Jag har stampat på Goombas och skickat Koopas på en åktur de sent kommer glömma samtidigt som jag njutit av att känna mig som en fjortis igen när jag högljutt nynnat på de kända tonerna från de olika banorna. Jag har nosat runt efter flöjtar och gömda extra liv som en blodhund och jag kan bara konstatera att spelet är lika bra idag som det var när jag fick det i födelsedagspresent när jag fyllde tretton år. Helt sjukt att man idag tjugonio år senare kommer ihåg vilka gröna rör man kan gå ner i och vilka block man kan få mynt i. Jag kan inte komma ihåg vad jag åt till middag i går men jag vet att jag ska hålla ner neråt pilen på bana tre på ett vitt block för att trilla bakom bakgrunden så jag kan få min första flöjt. Sån där livsavgörande information går jag omkring med i min hjärna. Gäller att prioritera rätt saker.
Henric Pettersson:
Assassin's Creed: Valhalla
Ja, jag är ju rätt sen på bollen vid det här laget och skrev i vår tidigare artikel att jag inte hade spelat särskilt mycket av senaste Assassin's Creed då mättnadskänslan infann sig fort. Men samtidigt insåg jag ett par dagar senare att det mest har att göra med att det tar en stund innan man på riktigt börjar uppskatta spelet. Med tanke på hur enormt (verkligen enormt) spelet är så finns känns det ofta som ett oändligt spel och inte alls lämpat för någon som inte har oändligt med tid för spel. Trots detta är det skoj att sätta sig ned någon timme om dagen och utforska ett medeltida England. Jag befarar att jag aldrig kommer att hinna upptäcka allt som Ubisoft har att erbjuda och det är väl också det som blivit det huvudsakliga problemet i de senaste titlarna. Att de blivit lite för stora, alltså. Men det betyder som sagt inte att det är ett tråkigt spel för det, utan jag kommer fortsätta spela och därför är det långt ifrån omöjligt att jag i nästa artikel kommer skriva om Valhalla igen.
Patrik har krälat runt i vassen, iklädd jättekonstig mössa.
Olof Westerberg:
Demon's Souls
Efter trettio timmars spelande och minst dubbelt så lång tid på diverse forum har jag äntligen klarat av mitt allra första Souls-spel, och det var inte ens med Royaltyklassen! Helt plötsligt tycks hela världen stå öppen för mig. På nämnda forum stod det nämligen att mitt nästa Soulsspel kommer att vara hur lätt som helst, har man klarat ett så förstår man och har tagit till sig det intrikata "systemet" bakom dem alla. Den svåraste biten är över - nu är det bara att köra. Jag hoppas verkligen att det stämmer, men oavsett vad så är jag otroligt sugen på att fortsätta. Världsbygget, designen, mörkret, mystiken - jag känner mig så olidligt hungrig efter mer From Software nu. Jag har sneglat lite mot Sekiro, Dark Souls och Bloodborne, dock gör avsaknaden av knivskarp grafik, 60 bilder per sekund och dualsense-kompatibilitet i tidigare titlar att jag troligtvis sätter mina pengar på Elden Ring istället. Må det bara släppas i år, Umbasa.
Adam Holmberg:
The Elder Scrolls III: Morrowind
Våren tränger sig sakta fram på veliga ben och suget för något annat långt, långt borta har växt. Så jag satte mig framför mitt Xbox och startade ett spel från om en annan värld och från en annan tid och något jag inte spelat ordentligt sedan mina tonår; The Elder Scrolls III: Morrowind. Jag lever fortfarande utan en gaming-PC hemma (hurra för chip-bristen) så konsolversionen utan alla moddar och fräsiga menyer är det. Men det gör inte så mycket när Xbox Series X spelar detta idag antika rollspel i x16 sin originalupplösning så det inte är hur grötigt som helst i alla fall. Och det hjälper ytterligare att Morrowind fortfarande är ett ypperligt rollspel. Vvardenfell är en så annorlunda och främmande plats med politiska fraktioner och känns verkligen genomtänkt. Spelet saknar all den lyx vi idag har i moderna spel, med röstskådespelare för alla dialoger och stridssystem som känns reaktiva och tillfredställande, men få har samma känsla för karaktärsprogression och inlevelse i själva världen som Bethesdas idag smockfula klassiker. Mitt fortsatta intresse för spelet överraskar mig själv då det finns mer polerade spel från tidiga 2000-talet jag bara inte tål att spela om idag. Detta är mitt favoritspel från Bethesda och enligt mig det bästa Elder Scrolls-spelet i serien och jag rekommenderar det varmt för de som har tålamod för fula spel med intressanta världar att utforska.
Johan Vahlström:
Yakuza 3: Remastered
Efter att ha spelat Dragon Quest XI i en hel massa timmar var det dags att köra igång något nytt. Det fick dock bli något nygammalt. Remastern av spel tre till fem i Yakuza-serien finns nämligen tillgängliga på Xbox Game Pass, så det fick bli spel nummer tre. Jag tycker inte det är lika bra som 0, 1 eller 2, och en massa uppdrag som går ut på att leta reda på barn. Berättelsen är ju fortfarande bra och väldigt känsloladdad då nästan hela spelet handlar om det barnhem som Kiryu nu tagit över. Men det går ju så klart inte att hålla sig borta från Yakuza-världen, även om han flyttat till Okinawa (som också går att utforska i en liten stadskärna) och slagit sig ner i sitt barnhem på stranden. Spelet drar till med tvister till höger och vänster. Nämen, var det han? Var inte den där karaktären död? Jaha, jag trodde han skulle vara ond/god. Jag är inne på sista kapitlet och lär klara spelet vilken timme som helst, därefter går jag vidare till del fyra för att fortsätta denna fantastiska berättelse.
Joakim Sjögren:
Monster Hunter Rise
Efter att ha fått äran att recensera Monster Hunter Rise i veckan så har det blivit tämligen många timmar i Capcoms nya jaktäventyr vid det här laget, och fler kommer det absolut att bli i framtiden. Monster Hunter är nämligen ett sånt där spel som är svårt att lägga ifrån sig när man väl kommit igång, och det nya tilläggen i Rise gör mycket för att hålla spelsättet fräscht och underhållande även för en som redan tillbringat hundratals timmar ute i fält förut. Visst, jag tycker fortfarande att Monster Hunter World är ett bättre spel, men Rise hör absolut till höjdpunkterna i en serie som har så otroligt många bra delar i sig. Missa inte detta om du har ett sug efter att dräpa monster på språng.
Mackan har tillbringat tid med helsvenska indie-jättesuccén Valheim...
André Lamartine:
Immortal: Fenyx Rising
Jag var till en början inte särskilt intresserad av att spela Ubisofts färggranna open world-eskapad. Detta ändrades efter att ha lyssnat på Gareth Cokers drömska toner, vars skönhet består av direkt mytologiska proportioner, var en smula såld, och efter ett genomspelat demo klickade jag hem ett exemplar. Sedan dess har det avnjutits av detta komiska äventyr bland grekiska gudar och även om humorn inte alltid landar och några av Tartaros-templen kan bli lite enerverande i längden, var detta en spelupplevelse jag verkligen behövde denna gråa månad; att sväva över Aphrodites blommande vår-paradis, att simma mot solnedgångens ensamma öar och bara blicka över landskapet medan fyra verklighetsfrånvända gudar kacklar i bakgrunden var direkt magiska spelögonblick som lyfte denna mysiga pärla från att helt vara en skamlös Breath of the Wild-klon. Detta är helt klart Ubisofts bästa titel sedan Stick of Truth.
Jonas Mäki:
It Takes Two
Det blev först ett varv i samband med recension och därefter ett varv till. Och det är kanske inte så konstigt med tanke på hur underhållande It Takes Two faktiskt är. Sättet det tvingar dig och din medspelare att samarbeta och kommunicera är helt unikt och världen lockar dessutom till utforskande och leksamhet. Jag kan spatsera omkring och bara titta på saken som hur den gamla SVT-testbilden hastigt skymtar förbi, göra snöänglar och roa mig med minspel bara för att det är så underhållande. Och efter två varv spelade är jag mest av allt sugen på ett tredje, och hoppas nu still att Fares och hans Hazelight har mer på gång av denna vara, för här är det verkligen på sin plats med en uppföljare.
Vilket eller vilka spel har du tillbringat mest tid med under den gångna månaden?