Tidigare delar ur denna artikelserie:
Allra bäst: Blizzard
Allra bäst: Capcom
Allra bäst: Sega
Allra bäst: Christopher Nolan
Allra bäst: Squaresoft
Allra bäst: Rockstar
Allra bäst: Id Software
(5) Ridge Racer (1994)
Jag tvekade länge och väl över om det här spelet verkligen hörde hemma på denna lista. Trots allt är det "bara" ett arkadspel som i grunde och botten består av en enda bana och en handfull kärror att välja på. Men... som du ser blev det ändå så, då det ändå erbjöd en av de finaste - om inte den finaste - arkadracing jag någonsin spelat. Playstation var alldeles nysläppt, analogspakar var inte lanserade utanför flygsimulatorer till PC, och jag, mina bröder och mina vänner lirade som besatt. Varv efter varv med allt bättre tider, och trots primitiv grafik går det än idag att förstå precis vad som gjorde detta ikoniska racingspel så oerhört populärt när det begav sig. Det var som sagt inte stort, men finslipat in i minsta detalj och det fanns exakt ingenting som hade kunnat göras bättre.
(4) Pac-Man (1980)
Medan böcker och musik ofta är ganska tidlös underhållning (det är ju inget problem att läsa "Den gamle och havet" eller lyssna på Elvis Presley än idag), åldras film lite sämre (det är svårt för dagens unga att se tjusningen med "Vilse i pannkakan" och "Tårtan") och för spel är det ännu värre. Gamla spel känns oftast bara gamla. Med några undantag. Ett av dem är fenomenet Pac-Man från 1980 där den gula maskoten Pac-Man blev spelhistoriens första maskot och totaldominerade arkadhallar och konsoler i åratal. Det var egentligen inte förrän Nintendo lanserade Mario som den gule pillerknapraren fick en utmanare värdig namnet. Än idag går det lätt att fastna i Pac-Man, och Bandai Namco ger kontinuerligt ut spel med honom, där battle royale-titeln Pac-Man Mega Tunnel Battle Chomp Champs väntar runt knuten, något som visar vilket briljant koncept det faktiskt hade och har än idag.
(3) Tales of Vesperia (2008)
Det finns gott om spel i den så kallade Tales of-serien, men inget av dem är bättre än Tales of Vesperia. Bandai Namco har gjort riktigt många fina rollspel (även Eternal Sonata är en favorit), men detta är deras rollspelsmästerverk. Med en fängslande berättelse, välutvecklade karaktärer och en stridsmekanik som kombinerar realtidsaction med strategi, lyckades spelet skapa en engagerande och emotionell upplevelse som inte överträffats sedan dess. Tales of Vesperia var mer än bara ett spel, och bjöd på en sällsam resa som spelade flitigt på känslosträngarna, fick oss att överväga moral samt underhöll från start till mål. Banadi Namco cementerade med detta mästerverk sin plats som en ledande kraft även inom de japanska rollspelen.
(2) Tekken 3 (1998)
Det finns gott om fina Tekken-spel, där både del 5 och 7, samt även första Tag Tournament utmärker sig. För min egen del var det dock med Tekken 3 som allt föll på plats och allt som vi idag förknippar med serien etablerades. Det betyder i praktiken massor av kämpar, ett furiöst gameplay, ursnygg grafik, en välgjord kampanj, påkostade mellansekvenser och humoristiska minispel likt volleybolläget. Tekken 3 blev ohyggligt populärt och även om esport som begrepp inte fanns vid denna tidpunkt, började det bli populärt med stora turneringar där de bästa slagskämparna kunde koras. Kort sagt är detta ett riktigt mästerverk som sade ribban för tredimensionella fightingspel som kan sorteras in i tiden före och efter Tekken 3.
Bandai Namcos bästa spel genom tiderna:
(1) Soul Calibur (1999)
Tänk dig en normalstor fågelholk, och du har en bra uppfattning om hur jag såg ut första gången jag sparkade igång Soul Calibur. Jag hade lirat Soul Blade sönder och samman till Playstation, men Dreamcast var en annan best och Namco hade vässat arkadoriginalet ordentligt till denna version. Istället för den sedvanliga nedskalningen av ett arkadspel när det skulle lanseras för hemmabruk, fick vi därför en rejäl boost av det grafiska, och det var som att stirra rakt in i framtiden. Till detta kommer att det backades upp av ett precis lika bra gameplay som kändes sådär närmast overkligt smidigt med en perfekt spelkontroll som bjöd på vapenbaserade strider på ett fullkomligen oöverträffat vis. Som om inte det vore nog fanns dessutom rejält mycket singleplayer-innehåll. Allt detta resulterade i det fightingspel jag än idag skulle kalla 3D-världens genom tiderna bästa titel, och under närmare fem års tid spelade jag och mina vänner (inklusive Petter) det regelbundet under helgernas spelkvällar. Detta är kort och gott ett mästerverk, Dreamcasts bästa spel och även Bandai Namcos bästa spel - samt ett av tidernas bästa spel oavsett hur man vänder och vrider på saken.
