Första gången jag fick upp ögonen på TV-spels-serien var året 1999. Men spelet hade då redan hunnit vara ute på marknaden i tre år, nämligen 1996 då det kom ut på den japanska marknaden under namnet Biohazard. Bakom rodret stod dataspelsföretaget Capcom och den magiska skaparen Shinji Mikami och Tokuro Fujiwara. Ja, det är svårt att tänka att man kan gå från att göra ett Disney-spel vid namn Goof Troop till att skapa ett av de bästa survival-horrorspelen som finns på marknaden men det var bevisligen inga problem överhuvudtaget. För egen del så hade jag ingen aning om vem Shinji var, inte heller vad Resident Evil var för spel den dagen min dåvarande make kom hem med två nya spel till vår nyinköpta PS-konsol som vi så vuxet köpte till varandra i julklapp. Jag fattade med en gång att det var något lurt då han handlat ett mutspel till mig i form av ett spel som hette Klonoa, ett plattformsspel med någon mus med Musse Pigg-envy och med händer som dasslock och en röst som om hans kulor inte trillat än.
Är ju nästan så man förväntar sig att Nemesis ska läsa högt, S:T:A:R:S
Förklaringen kom när makens egna spel med e0n stor döskalle på framsidan dök upp med texten Resident Evil 2, lite så där tyst framsmugglat ur en påse med skyldig blick som bara en karl kan göra när han ska visa sina nyinköpta leksaker för sin fruga som han vet hon inte kommer gilla. Reaktionen väntade inte, jag kände lite som om han hade tjuvkikat på en TV-serie vi båda följde när han hade köpt ett spel jag inte skulle våga spela. Zombieinvasion? Muterade monster? Skräck? Nej, vet du vad! Plattformsspel i ljuva färger, upptäckande och jakt efter det som glimmar och fiender som ser söta och kramgoa ut var ju trots allt min melodi. Men vi vet ju alla vid det här laget hur det gick för mig att inte sugas in i Resident Evils förtrollande värld av korruption, girighet och en önskan att ta över världen med sin galenskap.
Varje vrå i denna herrgård känner man till lika bra som sitt egna hus
Redan vid första filmscenen i spelet så smög jag och ställde mig bakom maken där han satt i soffan. Självklart tyst och diskret för jag ville ju inte att han skulle fatta att min tjurighet runnit av mig. Tio minuter senare satt jag bredvid honom i soffan och skrek att han skulle springa när Mr. X var honom i hälarna. "Akta!", "Spring!" och "Skjut!" gapade jag som en dåre och det var väl de orden som ekade i lägenheten hela kvällarna där efter. När eftertexterna dök upp satt vi tysta med en stor portion tomhet i oss och båda var överens att vi måste få tag på det första spelet i serien och det med en gång. Dagen efter blev det en resa på 10 mil där vi efter många butiker senare blev med en vinstlott, det första Resident Evil-spelet var vårat. Ännu en knarrig herrgård att ta sig an, zombies, de allt för snabba svårdödade hunters och spindlar. Håriga, vidriga spindlar och för att inte tala om den där hemska ormen som blev min död allt för många gånger.
Mannen som gett ordet T.P.T ett ansikte. Tänderna på Tork....
Fram till det tredje spelet då Nemesis steg in satt jag bredvid och lät mannen styra. Jag var där för spänningen men jag visste trots allt mina begränsningar. Jag var ju faktiskt feg som synden. Jag behövde honom som en gigantisk snuttefilt, någon vars rygg jag kunde gömma mig bakom när det blev för otäckt. Jag klarade ju inte ens av att inte skrika av stress när jag slogs mot bossarna i Spyro som hade namn som Gnasty Gnork och Gulp. Ja, ni fattar nivån av ynkedom. Ni kan ju fatta vad som skulle hända om någon släppte lös en Licker eller en Hunter när Majsan på den tiden inte bar runt på de massiva Cojones hon bär på idag. Det hade blivit en bajsfest utan dess like. Men nått år senare satt jag där och grävde runt bland mina spel. Jag hade liksom tröttnat på sötchocken och all pastell. Så en dag satt jag plötsligt där med handkontrollen skakande i händerna och med bruna byxor ifall ifall. Och jag säger inte att jag klarade det galant, utan hade någon sett mig spela hade de antagligen dött av skratt.
Handlaren. Mycket mer mystisk än Jerry på Ica.
Ibland stängde jag av ljudet för att göra det mindre läskigt. Ibland sprang jag som jag var en elitsprinter genom korridorerna och mina möten med Mr. X ska vi inte ens tala om. Aldrig tidigare har nog stackars Leon suttit och kurat så länge inne i ett sparrum som han gjorde med mig. I det lilla rummet under trappan stod jag och öppnade dörren till en glugg och pangade ett skott mot jätten till man och när han vände sig om stängde jag dörren fortare än kvickt. Men på något sätt tog jag mig igenom spelet. Ett steg i taget. Babysteps. När eftertexterna rullade har jag nog aldrig varit stoltare över mig själv att jag vågade. Efter det gick det av bara farten. Första spelet kördes, sedan tredje och oj, vad jag hatade den där Nemesis och hans raketgevär. Sen njöt jag av Resident Evil Code Veronica X. Åh, det var så sjukt bra och det kändes längre än något annat Resident Evil.
Ah, den mänskliga Hoovern. Ingen kan dammsuga ett rum som du Sheva!
Sen kom Resident Evil 0 och även en upphottad version av det första spelet. Problemet var bara att Capcom var så snälla att de plötsligt fick för sig att byta konsol. Där satt vi med våran Playstation 2 och så dansade dom vidare till Nintendo! Satan vilket föräderi! Helt plötsligt förstog jag min gamla mormor som skrek förrädare till Gunde Svahn när han la skidorna på hyllan. Så då spelade vi inte Resident Evil 0? Jo, det är ju klart vi gjorde. Vi blev fattiga och köpte en Nintendo GameCube enbart för de kommande Resident Evil-spelen vilket blev en dyrköpt affär. Jag har nog aldrig ägt så få spel till en konsol i hela mitt liv och spelat så få tillfällen på någon som jag gjorde på Cuben. Men jag hade aldrig velat vara utan de spelen. Man trodde man kände Resident Evil innan och utan efter alla omspelningar men den upphottade versionen överraskade och skrämde slag på mig som få spel gjort.
Varför är han sjukt lik skådisen i District 9? Sharlto Copley?
Varför? Det stavades Crimson Head. När alla zombie du dödat plötsligt från ingenstans vaknade till liv igen och kom rännande som om de var en kortdistanslöpare. Och inte nog med det, dom kunde gå i trappor helt plötsligt så inget var en fristad längre. Men en dunk bensin och en tändare var dom ett minne blott tack och lov. Sen kom då Resident Evil 4. Och där tog det stopp igen. När första Doktor Salvatore dök upp med en jutesäck på huvudet och en motorsåg i näven så var det som om jag blev inslängd i filmen som fick mig att ligga sömnlös i veckor som barn, motorsågsmassakern. Så vips satt jag där igen och gömde mig bakom en bred och trygg och manlig ryggtavla. Med den fjärde delen så tog de ett steg bort från den gamla skräcken. Inga slöa zombies utan här var det de där vissna gamlingarna du sett under din solsemester på Magaluf som svartklädda satt och virkade utanför sina vitkalkade hus. Eller ja, om du gett dom amfetamin och en verktygslåda med hackor, högafflar och yxor och förolämpat dom kungligt. Med en stämning som om Martin Timell missat rean på Bauhaus och skaffat sig en lynchmobb. Jag älskade verkligen 4:an trots det var så annorlunda de tidigare spelen i serien men det var samtidigt uppfriskande med lite nytt blod så att säga.
Dina gäster på midsommar?
När det femte spelet dök upp och det med co-opfunktionen så fanns det ingenstans kvar att gömma sig. Jag tackade och tog emot kontrollen och gjorde det till min plikt att rusa först in i alla rum som Sheva och roffa till mig alla nya vapen och all ammunition, även den ammunition som inte var till mitt vapen. Jag tog mitt uppdrag på så pass stort allvar att jag fick öknamnet Hoover för jag dammsög varje yta som ett proffs. Resident Evil 5 fick enligt min mening ta allt för mycket skit och de som gnällde körde säkert själva och det förstår ju alla att ingen vill vara ensam och bedrövlig. För hade de kört i co-op så hade de upptäckt vilken pärla till spel detta var. Få co-opspel har jag haft så roligt med som just detta spel. Och det är något särskilt med att spela ett spel där ond bråd död väntar bakom varje hörn. Satan vad det blir på allvar liksom. Hade min make talat till mig på det viset som han gjorde medans vi spelade hade han blivit klubbad i fontanellen, men stress och press i spel tar verkligen fram den amerikanska drill-sergeanten i en.
Ge kvinnan ett par pissetofflor. Hon behöver vila fötterna efter alla dessa år i klackar.
Men visst, jag förtjänade det. Jag lämnade honom trots allt åt sitt öde på oljefältet när jag vägrade hoppa ner från höjden så han fick ta hand om motorsågsmannen alldeles själv. Men vi har trots allt lärt oss att Majsan inte gillar skogshuggare eller motorsågsmän. Inte det minsta. Måste vi tala om 6:an? För Resident Evil 6 vill jag helst glömma. Det var liksom inte alls i min smak. Var för mycket action och för lite skräck och jag gillade inte alls den nya vägen som Capcom valde att ta serien. Jag som gillade de härliga pauserna med pussel för att öppna en dörr eller hitta en skatt som i de gamla spelen satt mest och surade under spelets gång. Tid där man fick pusta ut och kanske hinna gå och byta underbyxor uteblev. Men nej, allt försvann i 6:an. De långsamma zombies var utbytta till Usain Boltspringande as som anföll i massor och på löpande band och jag längtade för första gången att se eftertexterna. Sen kom då de eminenta Remakes av både Resident Evil 2 och Resident Evil 3 Nemesis och tillslut Resident Evil 4. Oj, oj, oj vad bra de var. Snygga och en fröjd att spela med den nya upphottade styrningen. För ska vi vara ärliga så lämnade den gamla mycket över att önska. Var det verkligen tänkt att det skulle kännas som om karaktären bar på ett kylskåp i stället för en pickadoll i spelet? Bra spel blev ännu bättre även om jag lipade att de tagit bort stora delar av 3:an. Resident Evil 2 Remake klättrade snabbt upp i topp fem av Majsans favoritspel.
Resident Evil har en förkärlek till zippotändare. Är de sponsrade?
Sen har vi då Resident Evil 7. Än idag har jag inte spelat ut det. Jag pallade liksom inte. Det var inte det där Resident Evil som jag minns och älskade. Borta var den subtila skräcken, stämningen och läskigheten. Det luktade av Silent Hills psykopatiska skräck och den var mer än vad jag pallade med. Sen att den plötsligt utspelade sig i första person var avtändande till max. Hatar verkligen första person. Många hyllar spelet som det bästa men för mig kunde de döpt det till något helt annat för detta var inte Resident Evil-världen för mig. Sen kom Village som jag också inte färdigspelat och nu då sist den nionde delen, Requiem. Den står i min hylla och väntar på mig men ärligt talat så skrämmer trailern mig till förbannelse. Hur ska jag våga smyga i mörka korridorer med den där äckelkärringen i hälarna bara bärande på en liten Zippotändare och en picka med för lite ammunition? En kompis har lovat att vara ryggtavla åt mig i början så vi får se hur det går.
Nakenchock i Raccoon City.
Men till hösten så ska jag försöka ta mig igenom det. Men just nu har mina tankar fastnat i den kommande remaken av Resident Evil Code Veronica. Jag längtar mig fördärvad och ser fram emot att få spela ett Resident Evil som inte påminner en om att man är en sorglig fegis som antagligen har kolasås i kalasbyxan. För det är trots allt det som de nya RE-spelen gjort. Dom har varit en taskig påminnelse om att jag saknar både ryggrad, normala tarmrörelser och stadiga händer när jag spelar. Så jag ser fram emot att spela något som jag vet vad jag har att förvänta mig i. Ja, ja, jag läste texten om att de ska lägga till horder av zombies, så tack, tack Capcom. Ni vet ju hur mycket jag älskar horder av fiender. Jag får väl vara glad att ni inte kastat in en två meters kärring med dåliga tänder i spelet åtminstone. Jag vill smyga runt på välkänd mark på fängelseön Rockford Island som dräller av de gamla hederliga Umbrella-monstren. Jag vill lösa pussel och leta efter nycklar som ska ta mig vidare. Jag vill ta mig an tvillingarna Alfred och Alexia Ashford och jag vill framför allt njuta av att få uppleva ett av mina favoritspel i en ny upphottad kostym.
Spelvärldens sötlök, Leon.
Jag är sjukt nyfiken med vad de ska hitta på med spelet och hur mycket som kommer kännas igen. Det känns som om det var ett tag sedan jag fick hänga med Claire och Chris Redfield så nu är det verkligen på tiden. Nyheten att det kommer ske i tredje person var också glädjande. Livet som Resident Evil-fan kan faktiskt inte bli så mycket bättre än det är. Med rykten om att både första spelet och Resident Evil 0 ligger på ritbordet så känns livet komplett. Nu är det bara att hålla tummarna att inget händer som krymper ihop bollarna tills spelen kommer. Detta är ju trots allt spel jag vill uppleva genom att hålla i handkontrollen själv och inte sitta och häcka bakom en mansrygg. Jag har spelat många spel i mitt liv. Jag började trots allt redan på 80-talet så en hel del har ju passerat dessa händer men få spel har lyckats behålla mitt intresse så som just denna spelserie. Capcom har haft en jämn kvalitet genom serien, den har varit hög och de har framför allt försökt förnya vilket är en modig väg att vandra för alla vet ju att vi spelnördar är extra känsliga mot just förändring. Vissa förändringar har jag gillat, andra inte. Men något som inte förändrats är min kärlek till serien.
Jill under 80-talet. Syns på de massiva axelvaddarna.
För du Capcom? Vet du vad? Jag älskar Resident Evil. Så tack. Framför allt tack för nervösa ryckningar i ögat. Tack för lös avföring och min IBS. Tack för mardrömmar och sömnlösa nätter. Tack för min växande arachnofobi. Tack för bruna byxor och en nervös blåsa. Tack för dyra elräkningar då jag slutat att släcka mina lampor. Tack för jag sitter som ett fån och läser Resident Evil-loggan med hes monsterröst vart den än dyker upp. Tack för handlaren, tyvärr blir jag besviken varje gång jag handlar på Ica Online och någon som heter Jerry kommer ut som är byggd som en piprensare och saknar rösten och rocken och som aldrig säger "What are you buying?".
Så tack för Leon, Claire, Ada och Chris. För Jill, Sheva och Sherry. För Rebecca, Barry, Carlos och Wesker. Men framför allt, tack för T-Virus. Utan den hade hela den här serien handlat om Galna Kosjukan eller Covid eller kanske en släng av Gonorrén och då hade antagligen handlingen cirkulerat runt karaktärer som Dr. Mcsteamy och Dr. Mcdreamy.
Vad är din relation till Resident Evil?