Älskar, älskar inte: Cyberpunk 2077

David: Jag älskar Cyberpunk 2077
För länge sedan lovade CD Project guld och gröna skogar. Cyberpunk 2077 beskrevs på förhand av studion som gjort det som det där actionrollspelet som skulle komma att förändra allt. Ingen visste hur det skulle bli men det skulle bli episkt. Cyperpunk 2077 skulle vara välformat likt en grekisk staty från antiken. Varje detalj precis och len då man smeker den med handen. I år efter år väntades det. Det eggade en, visade små detaljer och viskade löften i ens öra som man inte ens vågade drömma om. Vi visste att det fanns på riktigt men var osäkra på om man någonsin skulle få det.

Plötsligt hände det. Väntan började nästan kännas hopplös men som om man vann en trisslott var det nu en realitet. Bland mjuka kuddar befann man sig och såg hur laddningsskärmen gick mot sin klimax. Nu är det på riktigt, nu har jag the real deal i mina händer. Väntan är över och nu kommer mitt liv förändras för evigt. Naken och slaskig i mörkret var man med ett känn av ryggont. Vi hade kommit till våra sinnen. Var detta allt? I åtta år hade vi väntat och detta var vad verkligheten var? Detta är inte vad vi hade blivit lovade! Vårt liv skulle vändas upp och ner, vi skulle bli tuffingen i Night city som alla såg på avund med. Istället blev vi personen som fick starta om våran hårdvara för mjukvaran ännu en gång gjort bort sig med en alltför tidig krasch.

Förväntningar förgiftar allt de nuddar. En ekokammare av hype hade fått oss att tro att något trivialt skulle blåsa byxorna av oss. Jag tog ett steg tillbaka och avlägsna mig från Cyberpunk 2077. Mycket var fel. Poliser dök upp från ingenstans, penisar stack ut från gylfen och nya ansikten var bara en suddig dimma man inte kunde se igenom.

Jag fokuserade på mig själv. I sinnet började jag nå nirvana och släppte alla världsliga förväntningar som bara skulle såra mig. I verkligheten bytte jag ut mitt gamla Xbox One mot ett Xbox Series X. Nyheten kom att cyberpunk 2077 hade uppdaterats för den nya hårdvaran. Jag gav spelet ett nytt försök med ögonbindeln på. Sket gjorde jag i genre och löften. Med lampan släckt gick jag in för runda två. Jag skapade min karaktär. Jag var V, en man med mekaniska ögon, blå manbun på hjässan och en stor penis som inte råkat ut för könsstympning. Jag jobbade för företagen och hängde med en högljudd latinosnubbe. Efter en dag fylld med dåliga val smittade han mig med sina blodiga fingrar med en fatal dos Keanu Reeves rätt i hjärnan, för att sedan tuppa så fort han var färdig i vår taxi.

Vid varje tillfälle var jag snäll och var ett föredöme för alla andra i stan. Jag ströp folk medvetslösa och med mina l33t hax0r sk1llz spred jag digitala pandemier, som inte var dödliga, och slog ut hela byggnader med gangsters. Aldrig behövde jag ta fram vapen, aldrig mördade jag. Bortsett från då jag körde bil och i snitt nog körde ihjäl 1,5 fotgängare per kvarter jag rusade förbi då V uppenbarligen inte hade körkort.

Spelet växte mer och mer på mig. Det var underhållande och då man hade en ny konsol var alla buggar och problem helt borta. Genom mitt äventyr råkade jag inte ut för några tekniska problem som irriterade mig. Istället för en snabb genomspelning av storyn började jag göra allt.b Jag kidnappade dussintals med personer som nog skulle torteras ihjäl efteråt, spikade upp en Jesus Kristus-copslayer på korset och förlorade min digitala oskuld i pansarvagn som fick mig att gapa av skratt. Att koppla ihop sina nervsystem och sedan knulla loss i en futuristisk tank medans man blir filmad av mörkerkameror är nog en av de mest hysteriska idéerna jag stött på i tv-spel på ett bra tag.

Tiden gick och plötsligt hade jag gjort allt. Jag hade boxats med en clown som hade en granat som näsa, kört beväpnad street racing med en hämndlysten transkvinna och fått 1000/1000 Gamerscore. Varje slut hade jag bevittnat men ändå kände jag som att jag skulle kunna köra lite mer.

Cyberpunk 2077 var inte vad jag hade blivit lovad. Men istället för att försöka få till det likt som i en skrikande p-rulle så valde jag att göra det på mina egna villkor i min egen takt. Man behövde inte ta det på blodigt allvar. Temat om den dystopiska framtiden fall genom fingrarna och Keanu Silverhand var skrattretande. Men jag och V älskade i både en svävande pansarvagn och en brinnande lyxyacht. Jag älskade med Cyberpunk 2077, kärlek behöver inte vara perfekt. Det handlar om att ha kul tillsammans och förvandla den enas ytliga skavanker till något du ser som charmigt.

Petter: Jag älskar inte Cyberpunk 2077
Jag vet att jag i omgångar har spytt galla över det här spelet. Jag vet att jag på kuppen låtit en smula butthurt. Jag vet allt det där och ändå sitter jag nu här igen och gör samma sak, på samma sätt, om samma trötta besvikelse till spel. För ingenting har gjort mig mer besviken under de senaste 20 åren än vad The Witcher-utvecklarna hemma hos CD Projekt gjorde med sitt enormt haussade, äckligt efterlängtade actionrollspel.

Vi lovades så mycket. En enorm värld, levande och fyllt dynamisk. Tusentals datorstyrda invånare med nyskapande artificiell intelligens och tonvis med dialog. Möjligheten att inte bara skräddarsy vår egen karaktär men välja vår väg genom en invecklat intressant, djup och meningsfull story. Vi skulle få åka snabbtåg, köpa fastigheter, bygga och trimma våra egna bilar samt modifiera våra karaktär in i absurdum. Köpa saker, bygga saker, växa, utvecklas, ta över och helt enkelt kliva in i "nästa generations sandlåda".

Vi fick ingenting av det där.

Staden i sig känns lika ihåligt död som den gjorde vid release. Som snyggt glansiga, olikfärgade polygonväggar resta på plats för vår skull och inte för att det faktiskt är en stad, fungerande och stor, oavsett om vi befolkar den eller inte. I staden hittar vi datorstyrda invånare dummare än tåget samt polismöten som påminner om open world-spel från tidigt 2000-tal. Poliser spawnar sex meter bakom mig, ur ingenstans, och försvinner lika snabbt om jag bara "lurar" dem genom att svänga runt ett hört och in en gränd. Alla de där utannonserade karaktärsklasserna lös med sin frånvaro när spelet väl släpptes och saknas fortfarande (minus ett par stycken). Tracingen inuti spelvärlden är till och med sämre än i barnspelet Lego City Undercover och löftet om alla de där sidouppdragen fyllda med mening och momentum, visade sig som allt annat bara vara tröttsamt PR-tugg. Visst finns det sidouppdrag i Cyberpunk 2077, men de är alla meningslösa och ger vare sig spelet bredd eller djup. Det känns enbart som slöseri med tid.

Utöver det fick vi aldrig köpa de där fastigheterna, eller bli den där skicklige hackern som förhandstrailers utlovade. Allt det där togs bort precis som att fem timmar spelbar prolog klipptes inför den stressade releasen ned till en mellansekvens på två minuter. Buggarna var vid release dessutom infernaliskt många. Cyberpunk 2077 släpptes i något slags slarvigt alfa-utförande och jag har aldrig i mitt liv gått igenom marktexturen eller tvingats starta om min PC/konsol fler gånger än under mina 25 timmar med CD Projekt Reds praktfulla pekoral. Storyn sig kändes jobbigt anti-punkig och hade i slutändan så gott som ingenting att säga, karaktärerna inklusive Keanu Reeves horribla insats glömdes bort dagen efter jag avinstallerat det och Cyberpunk 2077 står sig för min del som ett av spelvärldens största luftslott - Någonsin.