Älskar, Älskar inte: Elden Ring

Jag älskar Elden Ring (Olof)
När jag släpps ner i The Lands Between som en Tarnished har jag erfarenhet av drygt 25 års spelande i ryggen. Däribland triumfen av ett par avklarade From Software-spel, förutom ytterligare ett par som jag försökt övervinna men bara inte lyckats ta mig igenom. Oavsett så vet jag redan på förhand, på ett ungefär, hur dessa Miyazaki-producerade spel fungerar. Grundläggande mekaniker som hur jag styr min karaktär, hur striderna går till med lätt och hård attack, att jag tappar erfarenhetspoäng så fort jag dör, och så vidare. Utöver det är det rätt knapert på kunskap. Jag vet ännu knappt hur magi fungerar eller, för den delen, systemen för de olika elementen. Vad jag älskar med Elden Ring är att det inte bryr sig ett dugg om vad jag vet och inte vet.

Vissa kan kalla bristen på svårighetsgrader högfärdig och elitistisk, exkluderande och snobbig, men jag älskar att Elden Ring respekterar faktumet att bara för att jag inte vet något, betyder det inte att jag inte har tillskansat mig färdigheterna för att kunna ta reda på det. Även om jag uppskattade både Horizon: Forbidden West och, ännu mer, God of War: Ragnarök, så tenderar jag numera att bli helt galen av alla ledtrådar och hjälpmedel överallt. "This looks like a dead end" kanske Aloy säger om en klippkant. "Maybe I should try another way?" Visst Aloy, det ska du göra, men hade jag bara fått två sekunder på mig att vända mig om så hade du inte behövt ha den här monologen. Samma sak gäller för Kratos, gärna redan innan jag hinner fram till ett pussel. "Maybe you should try breaking that rock" kan till exempel Atreus häva ur sig. Kanske skulle jag först testa att ha sönder Atreus stämband, är det första jag tänker, för visst fattar jag att det löjligt enkla pusslet går ut på att stenen ska sönder - den formligen glöder i sprickorna som indikerar hur porös den är.

Elden Ring har valt motsatt väg. Jag - och många med mig - dör på den första bossen, sedan även på Tree Sentinel strax därpå. De finns där just för att vi ska känna oss små, dumma och obetydliga. Ungefär en timme in i Limgrave har jag dock fått vind i seglen och rider över en bro på natten. Från ingenstans dyker det upp en kolsvart riddare på en lika kolsvart häst. Innan jag hinner tänka sätts jag återigen på plats; två utdelade hugg senare och jag är död. När jag sedan återvänder, glad i hågen och tjugo nivåer starkare, redo att utkräva hämnd - då är riddaren inte ens kvar längre. Flera uppdrag som jag blir tilldelad under äventyret har jag inte en aning om vad de går ut på, eller om de ens är uppdrag i egentlig mening. I de sällsynta fall jag lyckas slutföra dem vet jag ofta inte ens vad jag har gjort. Samtidigt föredrar jag detta, just nu, över Hollywoodifierade spel. Jag kan inte poängtera nog hur evinnerligt trött och mätt jag är på den infantila speldesign som försöker måla upp fiktiva världar som "mörka och ogästvänliga", men samtidigt smyckar dem med vägledande pilar och hjälpmedel som om jag går i någons fotspår hela tiden. En osynlig som redan berett vägen för mig, som redan tuggat maten, vilken det bara ska vara upp till mig att svälja.

Nej, istället för att vägleda ger From Software över ansvaret till oss spelare, communityt, vars meddelande i marken i de allra flesta fall hjälper oss - men också stjälper. "Try jumping" intill ett brant stup ska man förstås aldrig odelat lita på. På så sätt går man sällan helt trygg och säker, och det skapar en kontinuerlig, extra nivå av destabilisering i det redan mardrömslikt ogästvänliga Lands Between. Miyazaki och gänget hade kunnat välja en annan väg här, och bara acceptera sanningssägande meddelanden. Men än en gång respekterar de oss som spelare. Lita inte på någon, lär man sig så småningom; samme man som en gång talat sanning kan nästa gång ljuga. Ens jobb som Tarnished blir därför att bit för bit mästra systemen och lära sig att sålla bland havet av information. Det är att tillåtas mogna som spelare.

Denna typ av osäkerhet, mystifiering och ryktesspridning kan jag bara likna vid när jag spelade Diablo 2 som sjuåring. På skolgården - för internet hade vi inte tillgång till - kunde folk mena att man fick ett speciellt, unikt föremål om man dödade Andariel sju gånger på raken inom en viss tidsram - vilket självklart var skitsnack. Samma personer kunde sedan berätta om hur man skulle blanda Wirts ben med en Town portal i den Horadriska kuben för att få fram en bana fylld av kor, vilket till min överraskning visade sig fungera. Ingen visste var informationen hade kommit ifrån eller vem som hade hört det först. Det var som om ryktena uppstått från ingenstans, i ett vakuum, men genom att navigera mellan dem tog vi oss ständigt vidare i spelet. Elden Ring lockar fram samma sällsynta upptäckarglädje som jag upplevde då, och jag känner precis mig lika dum och precis lika förälskad i spelmediet som jag var för 23 år sedan.

Jag älskar inte Elden Ring (Patrik)
Jag tog mina första steg i Elden Ring precis som alla andra. Jag var inte förvånad när introduktionsbossen slog livet ur mig ganska fort. Det började som jag förväntade mig, men jag kände redan då att det inte riktigt var lika visuellt imponerande som tidigare titlar varit. Jag klickade inte riktigt med designen. Det bidrog förmodligen till att jag inte var lika uppslukad som med tidigare äventyr. Jag håller Dark Souls 2 ganska högt men framförallt trean ser jag som starkast i serien. Den bjöd på en design jag upplevde knöt ihop världen på ett annat sätt än i deras nyaste alster. Enhetligheten fanns inte riktigt där i mitt tycke i Elden Ring. Det kan däremot vara på grund av storleken på projektet. Det är inte lätt att designa ett sådan här genomarbetat spel i en så stor och omfattande värld. Det är oftast när det blir för stort som brister syns tydligare

Oavsett om det är Demon's Souls, Dark Souls och Elden Ring tycker jag att äventyren är lite som en spegel man krossat i tusen bitar. Man kan antingen försöka pussla ihop spegeln eller omfamna mörkret. Du är både arkeolog och ett hjälplöst offer på samma gång. För Elden Ring är ett stort ögonblick av frustration. Det är därför många av oss som spelar detta, älskar dessa storslagna äventyr. Det är en känsla av att utforska utan guider, att hitta nya föremål och försöka klura ut deras betydelse. Det är det okända som attraherar oss och utmaningen som får oss att stanna. Det påminner om tiden att spela spel utan internet innan du kunde söka svaren på allt.

Jag anser att Dark-Souls trilogin är en genrestartare och tillhör något ikoniskt inom industrin. Därför är det förmodligen konstigt att jag ställer mig på tvären mot Olof som älskar detta. Faktumet är att jag inte hatar Elden Ring som underhållning, jag hatar ibland inledningsvis hur titeln får mig att hata mig själv och mina förmågor. Utan att inta ett för obskyrt meta-perspektiv på detta så upplever jag att jag hela tiden ifrågasätter min kompetens och skicklighet när jag spelar dessa titlar till en början. Jag känner mig alltid otillräcklig och jag förstår sällan särskilt mycket inledningsvis. Denna frustration dämpas när jag klockat ett varv och kör en ny karaktär. När jag börjat bygga ihop den krossade spegeln igen. Oftast saknas det ändå skärvor lite varstans men det börjar synas en reflektion. Potentiellt en reflektion av oss själva. From Software har tendens att ta fram mycket hos oss själva, som speglas i hur vi möter utmaningarna. I Elden Ring befäste sig däremot inte det fullt ut. Jag hade aldrig hunnit så långt att pusslet blev någorlunda färdigt. Min spegel förblir mörk ett tag till.

Min tid att sitta med spelet försvann stegvis. Det gjorde att jag satt där med frustrationen av att inte hunnit lära mig så mycket, gräva fram narrativ och bättre förstå världen. Vilket innebar att jag inte hann ta mig förbi vissa bossar och lärt mig deras mönster. Jag förstår tydligt att det är en process att ta sig genom From Softwares alster. Oftast finner man i slutändan för att använda en Dark Souls metafor självaste solen. Det där lilla, som en klapp på axeln av en vänlig "summon" eller en rolig invasion som inte resulterar i ens brutalt sönderpressade död av en gigantisk klubba. Eller död tack vare den halvnakne figuren som rullar runt en tills att förvirringen blir påträngande. Det finns ändå ett ljus i tunneln någonstans. Utmaningar har en förmåga att säga mycket om oss själva.

Talesättet "The harder the struggle, the more glorious the triumph" av Thomas Paine kommer till åtanke. Elden Ring stannade vid "struggle" för mig. På grund av att jag tappade min tid till att fokusera på det. Tanken är att jag ska sitta under sommaren för att ha tiden att nå triumfens ögonblick. Titlarna är inte orättvist svåra. Konceptet bygger på att lära sig av misstag och hitta lösningar. Det är också en ögonöppnare till att vara vuxen och inte alltid ha samma tid till denna underhållning. Kanske har From Software lyckads starta en medelålderskris omedvetet, eller att öppna ögonen till att vissa upplevelser behöver mycket tid för att uppskattas. Till dess att jag kan ta den tiden vilket inte är någons fel, är jag kvar med självhatet, viljan att bli bättre och avskyn mot alla kräftdjur som tränat hos Navy Seals krypskytte-avdelning. Tanken var att jag skulle hata Elden Ring men jag riktar förmodligen det mörkret mer mot mig själv oavsiktligt. Innan jag fått tiden att överkomma den utmaningen, och avsluta resan jag påbörjat. Hela Dark Souls-trilogin var överkomlig vilket jag utan tvekan tror att Elden Ring också är. Jag vill hitta tiden och viljan att pussla ihop den fragmenterade spegelytan, se min reflektion och fundera på vad Elden Ring säger om mig som person.