Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar
Elden Ring

Är jag mätt på From Software?

Johan blickar tillbaka på över tio år av From Software-spel och undrar om han kanske har fått i sig lite för mycket av det goda...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ända sedan jag första gången fick sätta tänderna i Dark Souls har jag varit nästan som besatt av From Softwares sadistiska fantasivärldar. Ettan introducerade ett helt nytt sätt att uppleva spel på och kördes varmt under en rent absurd mängd timmar under mina tonår. Det var mörkt, kusligt, deprimerande och på samma gång storslaget, atmosfäriskt och inlevelserikt. Minuterna gick aldrig så snabbt som när jag smög omkring bland Lordrans ruiner, så till den grad att vad jag upplevde som tjugo minuter, enkelt kunde visa sig vara en fyra timmar lång session när jag grumligt tittade på klockan och insåg att den än en gång, genom vad som bara kan ha varit ett sorts sorts hål i tidsrymden, hade blivit fyra på morgonen. Min kära mor kunde när som helst sticka in huvudet genom dörren och påpeka hur ohållbara mina sömnvanor var om jag inte snabbt släckte ner vardagsrummet i det Mackegårdska residenset för att sedan väldigt, väldigt tyst bege mig upp för trappan, mot den evigt väntande sängen. Tiden går ju som fortast när man har roligt och min fullständiga ovetskap om klockans tickande under dessa sessioner är ett tydligt bevis på hur roligt jag faktiskt hade.

Dark Souls 2, betraktat av fansen som seriens svarta får, släpptes till slut och bjöd även det på mycket underhållning även fast det aldrig riktigt nådde upp till ettans briljans. Någonstans i samma veva vågade jag mig även på seriens andliga föregångare Demon's Souls och fann en närapå ännu mörkare och än mer oförlåtande upplevelse under min första av många resor genom Boletaria. From Softwares tre första Souls-alster hade gjort att de numera var den enda utvecklaren vars spel jag egentligen ville spela och även fast andra riktigt bra titlar som Infamous: Second Son, South Park: the Stick of Truth och Metal Gear Solid: Ground Zeroes släpptes under perioden så fungerade de mest som glorifierade väntrum innan nästa mörka fantasyupplevelse skulle avnjutas.

Elden Ring
Tio år senare minns jag just den kråkan som en symbol för en ny magisk era av spelande...

Så landade nästa stora bomb från From Software in i min svältande Playstation 4. Dark Souls 2-remastern Scholar of the First Sin hade tappert fått agera platshållare under min oändligt långa väntan på nästa stora äventyr och när dagen till slut var kommen var det som att åter bli frälst på nytt. Bloodborne tog grundkonceptet och kastade om de etablerade förutsättningarna till en slutprodukt som var tillräckligt nära de tidigare spelen för att kännas bekant och greppbar, samtidigt som estetiken, miljöerna och spelstilen bjöd på så mycket nytt att känslan av nyfiken upprymdhet var densamma, om inte ännu starkare än när jag började min resa i Dark Souls (1) flera år tidigare. Det var i mina ögon en perfekt kreation som än idag försvarar en hög placering på min personliga lista över favoritspel genom tiderna.

Detta är en annons:

Efter Bloodborne var det åter dags att dyka in i den mörka fantasyvärlden när Dark Souls 3 gjorde entré och visst underhöll även det i stora portioner men eftersmaken som lämnades var inte vad jag hade väntat mig av återkomsten till Souls-världen. Det höga tempot var jag vid det här laget van vid efter hundratals timmar med min kvickfotade jägare från Yharnam men det passade kanske inte riktigt lika bra in i Dark Souls? Eller så gjorde det visst det men det var snarare den överdetaljerade designen som gjorde Lothric till en ointressant plats att vara på? Eller? Det är svårt att helt sätta fingret på det men även fast jag absolut spelade Dark Souls 3 tills dess att allt var sett och gjort så var det mer på grund en typ av pliktskyldighet mot serien, snarare än en faktisk spelglädje. Jag hade roligt, missförstå mig inte där men det var heller inte samma sak som det borde varit. Mest ville jag kunna skryta för mig själv om att jag minsann hade besegrat precis allt även denna gång och stoltsera med att jag faktiskt hade vunnit min sjätte platinatrofé från From Softwares ökänt hårda klor. Jobbet var utfört.

Elden Ring
Min förkämpe Galahad gör sig redo för strid i Bluepoints snudd på perfekta nyversion av Demon's Souls från 2009...

Som en möjlig konsekvens av detta stod jag helt över Sekiro: Shadows Die Twice med motiveringen att riktningen som Miyazaki och gänget hade valt den här gången inte riktigt passade mig och det stämde också till viss del. Samuraj-stilen har aldrig riktigt lockat och rollspels-elementen som From Software tidigare hade briljerat med var så pass frånvarande att jag helt enkelt aldrig kände för att ge det ett försök. Det är i sig inget konstigt med det förutom att jag än idag sitter inne på en gnagande känsla av att jag borde spela Sekiro, inte för att jag vill utan för att jag har en märklig skyldighet att göra det. Jag har märkt att jag numera går in i dessa spel med inställningen att jag främst är där för att knipa den eftertraktade platinum-pokalen. Efter det kan jag slappna av och fokusera på att ha roligt. Låter det konstigt? Jag håller med.

Dark Souls Remaster och Bluepoints mästerliga återskapelse av det numera mytomspunna Demon's Souls avnjöts under ungefär samma upplägg. Roligt hade jag under tiden som jag återupplevde de två gamla mästerverken från Playstation 3-eran men samtidigt låg där en inre press av att snabbt beta av de många delmålen för att kunna nå statusen 100%. Att få det överstökat. Glädjen och stoltheten som brukade följa det lilla plinget uppe i ena hörnet som indikerade att platinan är min har även den bytts ut mot vad som kan beskrivas som en lättnad i stil med känslan av att vara klar med en lång skoluppgift.

Detta är en annons:
Elden RingElden Ring
Är mödan värd priset? Hur viktiga är troféer för dig i From Softwares spel?

Så sitter jag nu här. Elden Ring kom ut för lite över en månad sedan och mottog toppbetyg från flera håll, bland annat i Joakim Sjögrens recension här på Gamereactor. Fansen är minst sagt lyriska över vad From Software har knåpat ihop den här gången i deras första riktiga försök att skapa en helt öppen spelvärld. Jag själv har lagt in lite drygt 15 timmar i spelet och är väl kanske inte riktigt lika överväldigad även fast det är tydligt att Elden Ring absolut håller riktigt hög klass. För mig har den gnagande känslan väckts på nytt och riktas nu mot alla tidskrävande utmaningar som ligger framför mig innan jag kan betrakta mig som "färdig" med Miyazakis senaste storverk. Jag saknar min egen spelglädje och entusiasm över att metodiskt kämpa mig framåt genom From Softwares oförlåtande briljans och jag undrar om jag helt enkelt har blivit "mätt" på genren, åtminstone för stunden.

"Det är fan dags att börja spela Elden Ring nu min broder", stod det i ett uppmuntrande meddelande från min lillebror för någon vecka sedan, innan jag hade tagit mina första steg i Länderna Däremellan, och jag höll helt med. Jag ville inget hellre än att bara kasta mig ut och känna pulsen i stridens hetta i takt med att min förkämpe Bedevere (pluspoäng till dig som kan referensen) formas till en perfekt avbild av min inre krigare och jag hoppas innerligt att det är vad som händer när jag kommit in i äventyret lite mer. Jag har än så länge, trots mina 15 spelade timmar bara skrapat lite på det yttersta lagret och jag ser trots allt fram emot att se vad som lurar bakom de inledande landskapen i Elden Rings mystiska värld. Även fast slutmålet fortfarande är att nå den skinande platinum-pokalen så behöver jag ändra mitt tankesätt för att faktiskt låta mig själv njuta av spelet också. Det är väl där vi är just nu, jag och From Software. Kan jag lära mig att se på Elden Ring på samma naturliga vis, utan prestige och trophies, såsom jag upplevde storheten i Dark Souls (1) och Bloodborne så kanske min kärlek för serien kan födas på nytt. Om inte så är det kanske läge att jag och From Software tar en paus från varandra, åtminstone för ett litet tag.

Relaterade texter

Elden RingScore

Elden Ring

RECENSION. Skrivet av Joakim Sjögren

Två år, åtta månader och 14 dagar. Så längesen var det From Software presenterade sitt nya projekt under E3 2019, och nu har vi på Gamereactor äntligen fått besöka landet "Däremellan" för att få svar på frågan vi grubblat på sedan dess - Hur bra är Elden Ring?

0
Elden Ring får gratis PvP-läge imorgon

Elden Ring får gratis PvP-läge imorgon

NYHET. Skrivet av Jonas Mäki

Elden Ring är som bekant som bäst när andra spelare ansluter för att assistera eller invadera, men ännu går det dock inte att spela ordentligt mot varandra, något vi vet...



Loading next content