(5) Primal
Tekniskt sett började denna animerade blodsorgie sent förra året, men det var först detta år som Genndy Tartakovskys råa dinosaurieslakt nådde en mållinje efter en smärtsamt lång paus och vi kunde inte göra annat än att frusta, vråla och skrämma våra stackars flickvänner i vår grottmännisko-liknande extas. Samurai Jack-pappan visade ännu en gång att man inte behöver blytung exposition eller ens dialog för att väcka adrenalin, medmänsklighet och empati hos tittaren och lät istället tystnaden mellan karaktären tala, på ett sätt som var lika metodiskt som furiöst. Primal var brutalt vacker i sitt detaljerade ursinne och förkrossande i sitt känslomässiga strypgrepp, vilket gör det till ett av TV-årets mest självklara stunder.
(4) I'll Be Gone in the Dark
Under mer tio års tid på 70 och 80-talet satte den så kallare Golden State-mördaren skräck i Kaliforniens invånare där han som ensam gärningsman gjorde sig skyldig till mer än tretton mord, över femtio våldtäkter och en bra bit över hundra inbrott. En genomvidrig individ som bar ett ohyggligt mörker inom sig och som gång på gång lyckades undvika att bli fångad. I'll Be Gone in the Dark är summan av Michelle McNamaras besatta jakt och enträgenhet i att få fast mannen som i skydd av mörkret förstörde oräkneliga människors liv. I denna filmatisering av boken med samman namn får vi följa hennes otroliga resa där hon genom hårt detektivarbete och intervjuer med både offer, anhöriga och pensionerade poliser kommer allt närmare den mörka, ohyggliga sanningen. Gripande och rakt igenom strålande med hjärtskärande intervjuer och skildringar, I'll Be Gone in the Dark berörde oss djupt och inget var lika skärrande som att få höra och se offrens egen beskrivning av den förödande effekt deras möten med mördaren haft på deras liv.
(3) The Mandalorian (S02)
Efter den första säsongen av Jon Favreaus västerndoftande rymdäventyr ryckte vi mest på axlarna. Efter den andra omgången reste vi upp en staty av Jon Favreau i våra garderober och har tillbett denna avbild fram tills den tredje säsongen anländer. Favreau, Filoni och resten av teamet gjorde i princip allt rätt denna gång, där den episodiska quest-strukturen knöts samman på ett sätt som fick oss blicka tillbaka till Clone Wars och Rebels bästa stunder. Det var dock den Peyton Reed-regisserade finalen som välsignade oss med årets största TV-skräll, som i sina sista, tio minuter uppfyllde en barndomsdröm som skulle få Rian Johnson och J.J. Abrams att frysa ner sig själva i karbonit, av ren skam. Detta var minsann sann TV-magi och är en tårdrypande påminnelse om att Star Wars just nu ligger i helt rätt händer.
(2) Defending Jacob
Kriminaldraman och deckare fortsätter att dominera bland TV-serierna och så även detta pestens år, och kanske finns där lite rim och reson kring vansinnet i att finna tröst och lindring i andras misär och lidande. Oavsett anledning så stod Morten Tyldums mörka drama ut från mängden med sin genomgående starka skådespelarensemble och dess utsökt intima djupdykning i familjen Barbers liv som vänds upp och ned när deras son blir anklagad för mordet på en elev från skolan han går på. De åtta episoderna bjöd oss på en av årets mest formidabla känslomässiga åkturer och vävde snillrikt in många samtida samhällskritiska orosmoln samtidigt som serien även anammade långt mer klassiska sådana. Defending Jacob var en riktigt välproducerad klassisk nagelbitare som greppade oss alla på filmredaktionen och som utan tvekan hör till årets bästa TV-serier.
ÅRETS BÄSTA TV-SERIE
(1) Perry Mason
Det må inte ha varit ett starkt filmår, men TV-året räddade i stort sett vår corona-isolation med massor av långvariga kvalitetshistorier och vår störste räddare i nöden stavades Perry Mason: en amerikansk detektiv-ikon som fick nytt, spännande liv hos HBO. TV-bolaget har redan skämt bort oss tittare med shower av kaliber i flera år och denna ljuva detektivgåta var inget undantag, som med hjälp av komplexa karaktärer, lyxiga produktionsvärden och en förtjusande glimt i ögat förflyttade oss till ett bedrägligt Amerika vi inte har kunnat slita oss ifrån om vi så ens var under pistolhot. Inte sedan Boardwalk Empire har vi njutit så mycket av ett fedora-försett årtionde och det hjälpte såklart att Matthew Rhys, en av de bästa manliga skådisarna idag, axlade titelrollen med en naturlig karisma som genomsyrade en redan oförskämt välgjord produktion. Länge leve Perry!