(10) Rebel Moon - Part Two: The Scargiver
Åh, Zack Snyder. Hur mycket digitalt blod som än må spruta, hur mycket nakna kroppar det än må avtäckas, hur mycket laserprojektiler och vassa tillhyggen som än må pumpas i människors kroppar... kan det aldrig kompensera det faktum att Rebel Moon var och förblir en alldeles hopplös start på en redan bortglömd följetong. Att den andra delen av Snyders rymdopera var marginellt bättre än den genomusla Part 1 spelade ingen som helst noll när regissören fortfarande inte har förstått definitionen av återhållsamhet och dramaturgi. Att plocka alla popkulturella fenomen som man gillar och kasta det i en mixer räcker inte för att berätta en spännande historia, för Rebel Moon sade absolut ingenting att säga bakom den grötiga CGI-ytan. I och med Part II har Snyder snarare blivit en parodisk skugga av sig själv i vad som mycket väl kan vara ett av årets fulaste, mest högljudda och mest poänglösa filmproduktionerna i år.
(09) Unfrosted
När en pensionerad Jerry Seinfeld meddelade att han kliver tillbaka in i jobboverallen för att regissera en långfilm delvis baserad på verklighetens frukostkrig under det amerikanska 60-talet, var det flera av oss som hade hoppats på något roligt. En rolig film baserad på ett knorrigt, humoristiskt och effektivt manus. Istället fick vi sörja. Improviserad, skolteater-aktig, missriktad, usel sörja där Seinfeld en sista gång bevisade vilken bedrövlig skådespelare han verkligen är (och en ännu sämre regissör).
(08) The Crow
När en två meter lång svensk tror sig kunna axla vilken mantel som helst efter att ha grimaserat som ett påtänt dagisbarn i rollen som toksminkad demonclown, och iklär sig skinnrocken som tillhör serietidningsikonen Eric Draven - Gå kan allting hända. Och det gjorde det väl också i den utskällda filmatiseringen av James O'Barrs älskade serieblaska. The Crow (2024) var inte bara dålig och missade inte bara målet med en liten bit. Den var usel och det märktes under hela filmens gång att Ghost in the Shell-regissören Rupert Sanders inte förstått sig på originalstoryn som i slutet av 80-talet trollband oss serietidningstokar.
(07) The Union
Actionkomedin där Marky-Mark och Halle Berry avsåg spela 32-åriga "high school sweethearts" som återförenas då Berrys stenhårda superspion behöver en ny partner (varpå hon väljer en byggarbetare som knappt kan hoppa över en rabatt) står sig utan tvekan som en av årets sämsta filmer. Mycket av denna direkt pinsamma Netflix-tragedi kändes för vår del som en dålig Saturday Night Live-sketch, inte minst när den internationella superspionen Roxanne (spelad av en 60-årig Halle) skulle springa ikapp skurkar och såg ut som en extremt gammal tant som försöker fånga ett mårddjur med håv. Manus och regi blir knappt sämre än såhär.
(06) Madame Web
Maka på dig, Morbius: Sony har överträffat sin meme-potential i och med Madame Web: en av de mest förbryllande Hollywood-produktionerna som vi har skådat på år och dar. Nej förresten, stryk vårt föregående uttalande. Morbuis var åtminstone minnesvärt usel och kul att driva med. Madame Web var bara patetisk. Artificiell. Osammanhängande. Hopplös. En sorlig ursäkt till spinoff. En anti-film. Men värst av allt? Vi kom knappt ihåg något från filmen, vilket är ett av de värsta öden en film egentligen kan få. Det verkade som att varje människa på jordens yta förstod vilken usel idé det här var, utom just filmens tunnelseende producenter som var fast beslutna att krama ut den allra sista droppen från en franchise som aldrig har fått återhämta sig från sina usla superhjältesatsningar. När det bästa med Madame Web var trailerns skoningslösa Youtube-kommentarer började man undra om inte Sony medvetet ville sabotera världens bästa nätsvingare.
(05) Joker: Folie à Deux
Visst, 2019 års karaktärsstudie var en skamlös Taxi Driver-rip men den var också tung, tight, mörk, intressant och i slutändan en väldigt välgjord karaktärsstudie som gav tyngd och motiv till såväl Gotham som Jokern som karaktär. Den filmen behövde verkligen ingen uppföljare, men pengar går ju som vi alla vet först. Oftast före kvalitet, numer. Uppföljaren Joker: Folie à Deux står sig som årets fjärde sämsta film och är en direkt löjeväckande platt och framförallt fjantig kontrast till sin föregångare, på alla tänkbara sätt och vis. Musikalnumren känns som usla sketcher och det en gång så fascinerande porträttet av Arthur utbytt mot idogt trams.
(04) Kraven the Hunter
Det kan inte vara lätt att vara den sista spiken i kistan för ett helt filmuniversum. Vi grät dock inte över Kraven the Hunters öde, direkt; vi hyllade snarare Spiderman-spinoffens död tack vare Aaron-Taylor Johnsons charmlöse antihjälte. Med Kraven the Hunter hade packet av flåsande, aningslösa Sony-producenter piskat sönder Marvel-hästen, där regissören JC Chandor förgäves försökte rädda en dödsdömd serietidningsfilm från att falla i glömska men det fula slutresultatet talade för sig självt. Det var ännu en i raden av groteskt usla serietidningsrullar som spottades ut från Sonys misskötta filmfabrik och trots att Sony har haft flera chanser på sig att lära sig av sina misstag var Kraven the Hunter proppad med exakt samma problem som exempelvis Morbius och de senaste Venom-rullarna; det var ännu en själlös, sömnig och tandlös skräpprodukt som pumpades ut i biograferna för att hålla fast vid Spiderman-licensen. Johnsons magrutor räckte dock inte för att rädda detta haveri till film, men dess usla kvalitet ledde åtminstone till att Sony åtminstone skrotade sina planer för detta filmuniversum. Alltid något. God jul på er med, Sony Pictures!
(03) Red One
Tomten är kidnappad av en 300-årig superhäxa, och hans stoiskt charmfattiga och dödstrista livvakt kan inte hitta honom. Vad göra? Kontakta en övervintrad gubbhacker som sover i sitt badkar och låt honom datahacka sig fram för att lokalisera den elaka häxans mörka boning. Detta medan livvakten i snortight skinnpaj och den solglasögonbärande, arrogante hackern munhuggs konstant i 91 minuter. Nej, det finns ingenting med denna multimiljard-travesti som är vare sig roligt, lyckat, juligt eller charmigt. Red One var bara usel, från första till sista bildrutan.
(02) Dear Santa
Att stava rätt är inte alltid lätt, det vet ju såklart vi här på Gamereactor vars korrektur med jämna mellanrum inte alltid fungerar så väl som den bör. Detta händer även lille Liam som råkar skriva "To Satan" på sin önskelista istället för "To Santa". Upp dyker Jack Black i rollen som självaste Belsebub och börjar sabba julen allt han kan, vilket i denna direkt vidriga skräpfilm snabbt blir en outhärdlig stund i streamingsoffan för alla inblandade. Det finns i denna Farrelly-film (bröderna som en gång i tiden gjorde Den där Mary) inte en enda beståndsdel som inte är avskyvärt dålig och med tanke på att Jack Black medverkat i både denna samt Borderlands kan vi väl med all tänkbar säkerhet fastslå att han haft sin karriärs allra sämsta år.
Å R E T S
S Ä M S T A
F I L M
2 0 2 4
(01) Borderlands
Hur beskriver man uselheten i Borderlands utan att bara rada upp svordomar och könsord? Svårt, är det. Så horribel var den, denna tragiskt slarviga, dumma och superslarvigt sammansatta adaption av Gearbox älskade actionkavalkad. Allt här var dåligt. Sådär plågsamt dåligt att flera av oss på redaktionen var tvungna att faktiskt lämna biografen under pressvisningen. Manuset känns som om det faktiskt inte riktigt existerar, karaktärerna säger lite vad de vill och actionscenerna är som ett enda stort skämt.