(10) Agony
Som ni alla vet så älskar vi allt som har med skräck, våld och ond bråd död att göra här på redaktionen - så vi såg verkligen fram emot Madmind Studios groteskt blodiga Agony. Man kan dock inte bygga ett spel på att enbart försöka chocka och äckla med demoniska varelser, söndermanglade kroppar och nakna bröst. Det behövs en stabil spelgrund, och någon sådan såg vi tyvärr inte röken av i Agony. Att ständigt behöva fly från sina fiender är en spelidé som bara leder till frustration om det inte görs på rätt sätt, och när ett sådant upplägg dessutom kombineras med kassa checkpoints och idiotiska pussel blir det ännu värre. Det enda som höll kvar oss var de helvetiska miljöerna som målades upp, men även dessa blev monotona och urtråkiga efter en timmes speltid. Och vad återstod då? Jo, en ointressant promenad genom ett par bruna och geggiga korridorer. Snacka om helvete i spelform. Fast inte den typen av helvete vi hade hoppats på.
(09) Fallout 76
Det är svår att ens försöka greppa vad Bethesda har sysslat med sedan de utannonserade Fallout 76. Visst att det inte skulle bli ett spel för alla som såg fram emot ett traditionellt Fallout, men att de faktiskt skulle lyckas med konststycket att leverera en fullkomligt trasig produkt är fortfarande helt otroligt. Fallout 76 innehåller exakt samma buggar som Fallout 4, buggar som moddare tog bort ur spelet bara veckor efter det släpptes. Det var samtidigt ett spel som nästan helt saknade någon som helst mening att spela, berättelsen var obefintlig, spelbarheten långt under godkänt och som sagt, de tekniska bitarna var så dåliga att ingen trodde på att det var ett spel från 2018 vi faktiskt spelade. Bethesda kan bättre än det här, det vet vi, men Fallout 76 är verkligen ett dåligt spel.
(08) V-Rally 4
När studion bakom det mycket underskattade WRC 7 (strålande rallytitel) beslutade sig för att sluska upp tillräckligt med sluring för att panga hem den gamla Playstation-klassiska Infogrames-licensen V-Rally för att skrämma liv i 32-bitserans tredje bästa rallyserie (efter Sega Rally och Colin McRae Rally) var det flera av oss på redaktionen som spände upp våra rödsprängda ögon och började längta, direkt. Det färdiga spelet var dock inte bara rysligt trist upplagt med blek grafik och hopplöst klent bilutbud. Det innehöll dessutom bedrövlig bilfysik och musik som fick oss att skrika av smärta.
(07) Overkill's The Walking Dead
Det såg ju så bra ut och potentialen fanns helt klart där. Ett spel smockfyllt med zom... förlåt, Walkers, där vi skulle samla in förnödenheter till vårt läger, tampas med ilskna överlevare och bekämpa ruttet patrask. Som bara för att göra allt bättre har ju Starbreeze dessutom erfarenheten från Payday att luta sig tillbaka mot. Men nä, i slutändan var det inte mycket som stämde. Episka strider mot horder av vandrande odöda blev aldrig mer spännande än att springa 100 meter i Track & Field II då vi aldrig gjorde annat än att rytmiskt hamra på en och samma knapp. Rätt vad det var dök andra överlevare upp med ett IQ lägre än spelets Walkers och sköt vilt omkring sig vilket kunde leda till orättvist menlösa dödsfall och chatt saknades så det var svårt att samarbeta i ett spel som verkligen krävde det. Det var helt enkelt inte mycket som stämde och det var som att Starbreeze visste detta och närmast smög ut spelet innan de grava ekonomiska problem utvecklaren drogs med uppdagades och ett av årets sämsta spelupplevelser var ett skoningslöst faktum där vi helst av allt bara ville få bli uppätna så eländet kunde ta slut.
(06) Firewall Zero Hour
Tre stereotypiskt actionmoderna ord som saknar sammanhang bildade titeln till årets sjätte sämsta spel enligt oss på Gamereactor. First Contact Entertainment avsåg att blanda Rainbow Six: Siege med Counter-Strike och stöpa rubbet i en intensivt inlevelserik VR-värld men de misslyckades med ganska precis allt. Bedrövligt ful, jämnbrun och grynig grafik, bedrövlig spelkontroll och urkorkade artificiell intelligens gjorde detta till ett av fjolårets tyngsta magplask.
(05) Ark Park
För att rida på vågen som stavas supersuccén Ark: Survival Evolved beslutade sig utvecklarna Studio Wildcard för att kapa ned upplevelsen rätt markant och pula in ett framtvingat, uselt VR-stöd vilket gjorde PSVR-titeln Ark Park till årets femte sämsta. Svag grafik, uselt upplägg, usel artificiell intelligens, usel spelkontroll och bedrövliga mängder buggar gjorde att Petter delade ut en svag trea (av 10) till denna smörja.
(04) Sports Party
Man kunde tycka att folk skulle ha lärt sig - rörelsekänsligt sportutövande har ett underhållningsvärde någonstans mellan hemorrojder och att skära sin på fingrarna. Men icke, Ubisoft envisades ändå med att ge ut Sports Party till Switch och ett av dragplåstren var just det, rörelsekänsligt spelande. André Wigert recenserade och skrek högt i flera dagar i sträck över uselheten och lovade alla möjliga mer eller mindre rumsrena tjänster för att få slippa ur det han refererade till som tortyrkammaren (även känt som redaktionens spelrum). Lyckligtvis gick det dock att utöva strandtennis, golf, vattenskoterrace med mera med hjälp av med traditionellt spelande och med ens gick det betydligt bättre. Dock utan att det gjorde ens ett smack för underhållningsvärdet i denna travesti höjdes ens en smula (snarare tvärtom eftersom vi då inte längre kunde garva åt uselheten). För att summera kan vi så fast att den som gjorde Sports Party inte har en susning om vad sport är och förmodligen heller aldrig varit på ett party.
(03) Metal Gear Survive
Det är lätt att bli förargad över Metal Gear Survive som ett svek mot en klassisk serie och Konami har knappast ansträngt sig för att vinna över Metal Gear-fansens hjärtan på senare år. Men även om vi tar avstånd från dessa emotionella detaljer så fallerar Metal Gear Survive på så många sätt. Det är ett fantasilöst spel som försöker jaga trender långt efter många av oss redan tröttnat på överlevnadsgenren och zombies. Vi släpps i en öde och visuellt tråkig värld och måste från start leka barnvakt åt vår karaktär och samla mat, material och försöka överleva vår egna tristess. Grunden som lades med Fox Engine och den överlag lena spelmekaniken kan inte rädda spelet som lägger på tok för mycket tid åt att farma resurser eller slåss mot de odöda som flockar sig kring alla repetitiva och långtråkiga uppdrag vi arbetar oss igenom under spelets gång. Lägg till ett märkligt segregerat samarbetsläge som helt missar sin potential och vi har en upplevelse som hade kunnat vara så mycket bättre.
(02) Bravo Team
Under de åren som VR har spelat en stor roll inom spelindustrin har vi tagit del av sanslöst dåliga spel. Inget VR-spel har dock varit i närheten av den uselhet som Bravo Team kan förknippas med. När Henric recenserade det ringde han Petter mitt i natten och bad om att få bli avskriven från recensionsuppdraget. Han orkade inte mer. Han grät. Skrattandes slängde Petter på luren och somnade med ett leende på läpparna, men Henric intog fosterställning. Det märktes väldigt snabbt hur pass dåligt Bravo Team faktiskt var. Grafiken var grotesk rakt igenom och dess bruna nyanser dröjde sig kvar hos oss långt efter recensionen var färdigskriven. Självklart var inte bara grafiken horribel. Fienderna var helt korkade, att sikta gick knappt och bandesignen var allt annat än godkänd. Bara att skriva om spelet påminner oss om hur dåligt det var och varför vi aldrig kommer röra det igen.
(01) The Quiet Man
Ja, vad ska man säga egentligen? Det är ju fult att sparka på någon som ligger ner, sägs det. Men det är svårt när det kommer till fallet The Quiet Man. Ett spel så uselt att det framkallar kräkljud vid blotta tanken av skräpet. Vi förstår bara inte hur Square Enix tänkte när de släppte från sig det här spelet - om det ens går att kalla det för spel. För två tredjedelar av spelupplevelsen består ju i princip av dåliga "live action-sekvenser", med fruktansvärt dåligt skådespeleri och ett manus som hör hemma på det tidiga nittiotalet. Detta ackompanjeras av en spelmekanik som enbart består av ett dåligt utformat slagsmålsspel. Du går runt bland slumgatorna i New York och drämmer till skurkar på löpande band. Men det finns liksom ingen kontext till varför du gör det. Släng även in det faktum att huvudkaraktären är döv, och alla ljud i spelet är ordentligt "dämpade" för att framkalla någon typ av effekt av en hörselskada. Ett på förhand rätt vågat och häftigt grepp, men i detta fall bidrar det bara till att sänka The Quiet Man ytterligare. Animationerna och kontrollsystemet är så uselt, och vi undrar om inte Mäki själv kunde ha kodat fram ett bättre stridssystem på sin gamla Lenovo-dator från 1994. The Quiet Man är ett spel som bara borde glömmas bort. Det är inte ens underhållande ur en "så dåligt att det blir bra-synvinkel". Spelet är bara dåligt. Tråkigt och fruktansvärt - och tveklöst årets, om inte årtiondets, sämsta spel.