Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
artiklar

Läskigast

Redaktionen har listat våra bästa skräckupplevelser när det kommer till både film och spel i en enormt läbbig artikel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Läskigast

Henric Petterssons läskigaste:
Amnesia: The Dark Descent (2010, PC/Playstation 4/Switch/Xbox One)
När jag tänker efter har jag mängder av minnen från brutalt läskiga spel. Silent Hill 2, Outlast, Resident Evil är bara några få av dem, men inget kommer i närheten av Amnesia: The Dark Descent. Jag minns fortfarande tiden när det släpptes och hur ofta jag och min barndomsvän gick ut i en lägenhet i anslutning till huset som stod tom och som vi ställde upp dator och skärm i för att spela till gryningen. Till en början spelade vi om spelet flera gånger och blev lika skrämda varje gång men när vi sedan upptäckte de amatörgjorda nivåerna som man kunde ladda ned, öppnades en helt ny värld av skräck för oss. Skriken ekade ut över gatorna och det var inte sällan som min kompis familjemedlemmar ringde till oss mitt i natten och bad oss att vara tysta. Amnesia: The Dark Descent var ett utsökt spel som än idag får mitt hjärta att bulta något förbannat och jag återvänder helst aldrig till Brennenburg Castle igen. Det har traumatiserat mig för resten av livet.

Läskigast

Raw (2016, film)
Det finns massvis av filmer som nästan skrämt ihjäl mig. Raw är kanske inte en film som på något viss skrämt mig, men det är i allra högsta grad en skräckfilm och en film som äcklade mig något förbannat. Än idag kan jag inte ens titta på omslaget utan att känna ett svagt, svagt illamående. För vad som på förhand lät som en töntigt PR-trick där folk lämnade biografen för att spy, visade sig vara precis det jag upplevde. Denna oerhört grafiska, men likväl fenomenala berättelse är fullkomligt vidrig och jag klarar inte av att tänka på den där sexscenen eller vaxningen utan att känna rysningar genom hela kroppen. Rädd blev jag aldrig, men äcklad blev jag. Flera gånger om. Och det är väl det skräckfilmer handlar om; att frambringa ett starkt obehag hos dig.

Detta är en annons:
Läskigast

Måns Lindmans läskigaste:
Outlast (2013, PC/Playstation 4/Switch/Xbox One)
För ett tag sedan listade jag mina tio bästa skräcklir och det har inte förändrats sedan dess. Outlast fortsätter att vara det enskilt vidrigaste jag plockat upp. Ett spel så överjävligt att jag var tvungen att dela upp spelandet i små korta omgångar för att inte bryta ihop totalt. Endast en timma in funderade jag på om jag inte borde skriva mitt testamente ändå. Få det gjort bara. Logiken viskade att jag skulle överleva men känslan skrek nej. Det här kommer inte att gå. I ett mörker, där den batterislukande handkameran ibland var mina enda fungerande ögon försökte jag med all tänkbar desperation att överleva natten men dog ständigt och det var nog inte bara på skärmen jag dog. Det var som om att en liten del inom mig också dog och jag tänkte ofta, varför utsätter jag mig egentligen för det här? Är jag möjligen dum i huvudet? Men de där olycksbådande tankarna slog jag förstås bort och snart var jag tillbaka och kände hur kroppens alla belöningssystem började arbeta för fullt. Hur adrenalinet började flöda. Blodet som kokade och dopaminet som jobbade hårt i det tysta för att jag skulle kunna överleva ännu en förödande kväll med Outlast.

Läskigast

The Brood (1979, film)
Finns det ett bäst före-datum på Exorcisten? Hur många gånger kan man egentligen glo på Evil Dead och Terror på Elm Street? Orkar man med ännu en rulle som fått epitetet "torture porn?" Gamla hederliga skräckfilmer som Scream är det förstås inget fel på och ingen kan väl säga att Michael Myers inte är en kall typ man inte gärna åker och campar med en kulen oktobernatt eller att Jasons blodiga hockeymask inte väcker gamla minnen till liv. Men om man skulle vilja vidga sina vyer lite och se bortom det uppenbara. Vad finns det då där ute som lämpar sig för denna makabra natt? David Cronenberg, numera en åldrad skräckmästare som blandar och ger. En gång i tiden var han dock i sitt esse och gav oss en åktur ner till Helvetet djupaste avgrund, en resa man aldrig glömmer. The Brood, eller missfostret som den så vackert heter på svenska är en mardröm man inte gärna återvänder till. Oliver Reed spelar här psykiatrikern som släpper loss ondskan när rejält hämndlystna muterade barn ger sig ut på en bloddrypande mördarturné. Även om filmen innehåller ett par djupt stötande scener så är det ändå den mentala tortyren som är värst. Cronenberg som själv genomgick en rejält smutsig skilsmässa vid den här tiden har plockat bitar från sitt eget liv och adderat sina klassiska Cronenbergska vibbar och resultatet är både förbannat otäckt och märkligt.

Detta är en annons:
Läskigast

Patrik Severins läskigaste:
Alien Isolation (2014, PC)
Ett av mina genom alla tider favoritspel är Alien Isolation. Creative Assembly tog det allra bästa från den första filmen och återskapade en smärtsamt trogen den första filmen spelvärld. Det känns verkligen som att man är konstant jagad tack vare en bra AI och bra speldesign. Att röra sig runt sakta i mörket, hela tiden vara på sin vakt och försöka överleva är en fantastisk upplevelse. Pipet från rörelsesensorn fungerade som en pulshöjare och hjälpte till att sätta stämningen. Fokuset på att undvika att döda och jobba dig genom dessa labyrintliknande miljöer var ett rent nöje. Det är svårt för mig att nämna ett skräckspel i modern tid som satt samma avtryck på mig. Listan kan göras lång men i mina ögon är detta min favorit på marknaden än idag. Fler skräckspel borde jobba mer med tystnad, mörker och tempo som den första halvan av detta spel erbjuder. Jag vill även sträcka argumentet även till filmvärlden att detta spel gör ett bättre jobb med licensen än Aliens gjorde. I första och även i viss mån tredje filmen fanns det ett större fokus på bra skräck, utomjordingen upplevde jag även var bättre presenterad som ett hot.

Läskigast

Alien (1979, film)
Jag fortsätter på temat. En av mina favoritfilmer genom alla tider är den första filmen i serien. Den var mindre bombastisk, hade ett smalt fokus på en grupp karaktärer. Detta bidrog till att öka skräckupplevelsen när monstret introducerades. Även om effekterna var betydligt billigare och monstret inte såg lika bra ut som i senare filmer räckte detta. Än idag tycker jag den första i denna serie står sig bäst. Jag gillade inte Aliens särskilt mycket som film och monstret förlorade sin mystik och skräckingivande närvaro. Resten av filmerna bör vi nästan glömma bort. Det är en toppenfilm att kika på under oktober. I filmvärlden finns det otaliga fantastiska skräckfilmer men denna har alltid stannat kvar som en höjdare.

Detta är en annons:
Läskigast

Olof Westerbergs läskigaste:
Outlast 2 (2017, PC/Playstation 4/Switch/Xbox One)
Jag kraschar med en helikopter, vaknar och känner svetten krypa fram över hårfästet men finner ändå relativ trygghet i det vildvuxna gräset vid sidan av vägen. Jag smyger fram, ser någon eller något passera bron över floden. Jag fortsätter genom slyn, håller mig intill stängslet som skärmar av banan mot åkermarken och sparar konsekvent på batteriet i mörkerkameran. Det behövs inte här, här är jag trygg - tänker jag. Sen hör jag ett ljud. Tvärtemot vad jag först tror kommer det inte från vägen. Jag slår på ficklampan och står öga mot öga mot en man som stirrar mot mig genom ett hål i stängslet. Hans ögon lyser grönt och han grymtar något ohörbart. Jag skriker, stänger omedelbart av konsolen och återvänder aldrig, aldrig igen. Skräckspel är bara inte för mig.

Läskigast

Titane (2021, film)
Precis som Henrik har jag förfärats av den franska regissören Julia Ducournau. Jag visste dock ingenting på förhand. Min vän tog med mig på bio häromveckan och sade mest "den har fått guldpalmen, då är den säkert rätt bra." Jag tänkte mig en slags konstnärlig rulle, hade hört att den skulle handla om en seriemördare också. Säkert spännande. Inte mer än så. Men herregud. Herre- herre- herregud vad dåligt jag mådde. Jag är inte särskilt kräsmagad eller känslig, jag har till exempel inga som helst problem med Lars von Triers erkänt äckliga Antichrist, men Titane var något helt annat. En handling om en kvinna som är med om en bilolycka som liten. Som tjugoåring blir hon sen gravid med en bil och därefter begår hon ett gäng helt avskyvärda mord på löpande band som aldrig låter mig som tittare att slappna av. Överhuvudtaget minns jag den knappt, faktiskt. Antagligen för att jag mest fokuserade på min andning och att inte kräkas i biofåtöljen, att inte skratta i ren panik för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Titane var inte så mycket en upplevelse som ett eldprov.

Läskigast

Niclas Wallins läskigaste:
Alien Isolation (2014, PC/Playstation 4/Switch/Xbox One)
Jag spelar inte så värst mycket skräckspel, det blir något då och då men de flesta är inte så otäcka att jag flyger ur stolen direkt. Alien Isolation däremot är ett undantag. Första gången jag startade upp det så släckte jag ner hela huset och min puls gick på högvarv från första stund trots att det inte alls händer särskilt mycket första delen. Livrädd var jag ändå och jag kröp långsamt fram, höll andan och förväntade mig att Xenomorphen skulle dyka upp bakom varje hörn. Det gjorde den inte och då började jag dumt nog slappna av och när då Xenomorphen väl dök upp och pålade min stackars bröstkorg så skrek jag rakt ut och kastade i ren reflex handkontrollen in i väggen. Det blir aldrig fullt så läskigt som innan första mötet men man är ändå alltid på helspänn och att sitta i ett skåp och gömma sig medan den patrullerar förbi... Då drar hjärtat på så pass att pulsklockan nästan får spel.

Läskigast

Halloween (1978, film)
Det kunde aldrig blivit någon annan film för min del. John Carpenters klassiska lågbudgetskräckis tog världen med storm 1978 och har enligt mig aldrig kunnat toppas trots idoga försök och numera nästan ett dussin mer eller mindre usla uppföljare. Jag såg Halloween första gången när jag var 11 år och sedan dess kollar jag på den en gång årligen den 31:a oktober, det är en sån där tradition som det inte går att rucka på. Det som gör Halloween så otroligt bra är att den är så minimalistisk, den låga budgeten gjorde att man fick hitta kreativa lösningar som med den improviserade masken. Där i princip alla andra filmer i genren fokuserar på att det ska vara så brutalt och blodigt som möjligt så är Halloween mer psykologiskt otäck, Myers dyker upp i bakgrunden då och då medan han förföljer sina offer och man bara väntar på att han ska slå till. Men han tar god tid på sig och det är egentligen inte förrän i filmens sista 20-30 minuter som det blir intensivt. Det är där Halloween verkligen briljerar och skiljer sig från mängden, uppbyggnaden är fenomenal och man sitter som på nålar medans Myers leker tittut lite här och var. Jag gillar fortfarande till viss del att se honom gå lös på rollistan i några av uppföljarna, det ska jag inte sticka under stolen med men en stor del av mig önskar ändå att det aldrig blivit mer än en film. Efter 40 år har det fortfarande inte kommit någon som är ens i närheten och jag är tämligen säker på att det aldrig kommer göra det heller.

Läskigast

Petter Hegevalls läskigaste:
Resident Evil (1996, Playstation)
Jag har vid flera tillfällen berättat om hur skraj jag var när jag första gången, 1996, spelade igenom Shinji Mikamis kultförklarade skräckklassiker och även om det finns gott om mer moderna skräcktitlar som naturligtvis också gjort mig skrikigt svettig, står sig Resident Evil. Jag minns hur olustig stämningen var där, från ruta ett, hur lite jag gillade den där initiala zombien som vände på sig och stirrade mig rätt i ögonen och den klassiska sekvensen med zombiehundarna som hoppade in genom fönstren är utan tvekan den gången som ett spel skrämt mig som allra mest.

Läskigast

Sinister (2012, film)
The Descent och Alien är två filmer som på olika sätt och under radikalt olika delar av mitt liv skrämde skiten ur mig. Jag tror dock inte att jag mått dåligt efter att ha sett en skräckrulle på riktigt samma sätt som när jag för första gången kikade på Sinister, regisserad av gubben bakom bland annat Marvels Doctor Strange. Ethan Hawkes avdankade författare och hans inneboende nyfikenhet leder honom till upptäckter som ska komma att förstöra hela hans liv, och jag minns väl hur jag (korkat nog) såg den i min dåvarande hemmabio, själv. Med hela husets lampor avstängd och med volymen på maxnivå. Det var inte smart. Jag sov inte jättemycket den natten.

Läskigast

Johan Mackegårds läskigaste:
Resident Evil 7: Biohazard (2017, multi)
Jag minns den fortfarande. Terrorn. Outlast i all ära men den horribelt förvridna familjen Baker och deras vidriga ägor bjöd mig på en så omskakande upplevelse under Biohazards inledande timmar att det har etsat sig fast i mitt minne som något av det kusligaste jag någonsin varit med om. Det var en renodlad skräck som jag aldrig tidigare har upplevt från ett spel och jag minns tydligt hur jag påverkades rent psykologiskt av att hålla igång mer än bara ett fåtal timmar per tillfälle. Jag kommer motvilligt ihåg ett specifikt tillfälle där jag mot slutet av en ganska lång session fann mig i mörk barnkammare, fylld med sådär äckligt mycket övergivna leksaker som i vilket annat sammanhang som helst hade kunnat vittna om en lycklig barndom, men som i dåvarande skick inte kunde kopplas samman med något annat än ren och skär ondska. Efter ett par stapplande steg in i mörkret hörde jag en liten flickas röst viska hotfullt "Vänd om, du är inte välkommen här" i mitt öra och jag, som det nervvrak jag var, var inte sen att lyda. "Jag respekterar det", sa jag högt för mig själv och vände ilsnabbt på klacken, tog mig omgående tillbaka till mitt senaste sparrum och stängde sedan av mitt Playstation 4 för resten av kvällen. Jag var färdig.

Läskigast

The Conjuring (2013, film)
Jag brukar i regel inte se på skräckfilm. Det har egentligen ingenting att göra med min rädsla för den typen av media, utan handlar snarare om att nästan alla försök till att skapa riktig kvalitativ nagelbitarterror verkar resultera i ren och skär pannkaka där allt vad karaktär och berättande heter kastas ut genom fönstret till förmån för dåligt manus och platta "jump scares". I The Conjuring ligger däremot berättandet i första hand och skräcken blir därför snarare en konsekvens av filmens medryckande handling istället för att vara rullens huvudsakliga byggsten. Jag bryr mig genuint om den stackars familjen Perron och det kanske är just det som också gör mig extra orolig när husets demoniska närvaro blir allt mer påtaglig under filmens gång. Jag trivs också i filmens ljusare ögonblick och jag uppskattar att The Conjuring ibland erbjuder en strimma hopp i all förtvivlan som gör att jag får följa karaktärerna genom både upp och nedgångar. Det är en film som på många sätt bevisar att skräckgenren inte alltid behöver sträva efter att vara störst, värst och äckligast utan det går lika bra att bygga en skräckfilm runt något så enkelt som en förälders kärlek till sina barn och den förtvivlan som uppstår när barnens säkerhet plötsligt står på spel och man står maktlös inför en osynlig demonisk fiende.

Vilken är den läskigaste filmen du sett och det läbbigaste spelet du spelat?



Loading next content