Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Topp-5: Krig

Först listade vi det vi anser vara världens fem bästa komedier. Efter det var det dags för actionfilm och nu har turen kommit till krigsgrenren...

Topp-5: Krig

(5) Ran
När de röda och gula fanorna drabbade samman i Akira Kurosawas magnifika filmatisering av Kung Lear föddes en rasande krigshistoria utan dess like på vita duken - ett filmkonstverk som tog flera år att göra och som vältrade sig i Shakespeares magvridande tragedi mer än någon annan Shakespeare-adaption. Titeln "Ran" översätts till "kaos" på japanska, men sett till regi, foto och klippning kunde denna urholkande våldshistoria inte vara mer metodisk och genomtänkt. Varje bild har en dramatisk betydelse, varje handling har en tydlig konsekvens, varje konflikt sprängdes i ansiktet på tittaren med sin styrka, sin skala, sin poesi och sin galenskap. Ran handlade lika mycket om krigets irrationella natur som det kretsade kring en gammal mans själsliga nedbrytning, vilket enbart förstärkte känslan av meningslöshet och hopplöshet bland likhögarna i samurajarméernas ruiner. Att utforska denna genre utan att nämna Akira Kurosawas magnifika epos vore sannerligen ett krigsbrott i sig, då Kurosawa sannerligen har visar sig vara en av världens främsta filmvisionärer med Ran.

Topp-5: Krig

(4) The Hurt Locker
Det finns få krigsfilmer som Point Break-regissören Kathryn Bigelows kritikerhyllade, älskade Hurt Locker. Som slungar in en som tittare rätt in i hetluften, grabbar et stenhårt grepp runt tarmpaketet och inte släpper taget förrän eftertexterna rullat förbi. Risk, ansvar, mod, rädsla, konsekvens... Det behandlas och avhandlas teman i denna film som är rigoröst svåra att hantera i filmsfären och Bigelow navigerar sitt minfält till känslospektra med absolut bravur rakt igenom och detta är enligt oss på Gamereactor världens fjärde bästa krigsfilm.

Topp-5: Krig

(3) Den tunna röda linjen
Terrence Malick hade varit borta ur rampljuset i mer än tjugo år när han slutligen åter gjorde entré med sin brutala och skärrande filmatisering av James Jones klassiska krigshistoria om de otroligt råa striderna som ägde rum i och kring Guadalcanal under andra världskriget. Den tunna röda linjen låter oss på ett intimt nära håll uppleva de allierades första landoffensiv mot det japanska kejsardömet och skiljer sig markant från andra filmer i genren med sitt stora fokus på inre monologer som blottlägger soldaternas rädslor och ängslan. Det är interna likväl som externa konflikter som äger rum på slagfältet och exponeras med en nästan poetisk prakt och ständigt eskalerande intensitet som fångar krigets fasor på ett genreunikt manér samt påvisar hur väpnad kamp omintetgör och förgiftar allt det rör vid.

Den tunna röda linjen står i stark kontrast till andra samtida krigsfilmer och hamnade tyvärr lite i skuggan av Spielbergs Saving Private Ryan som släpptes knappt två månader innan. I Malicks förträffliga och tillika förfärande mästerverk finner vi inga storstilade hjältedåd eller sentimentalitet utan endast bestialiskt opolerat kaos och hemskheter. Det är en film som berättar och visar det vi kanske inte vill se eller höra och som inte ombesörjer sig att vara politiskt tillrättalagd eller patriotiskt tilltalande. Den bjuder dessutom på ett karaktärsgalleri fylld av nyans djup som humaniserar båda sidorna av konflikten och målar sin historia i otäcka gråtoner stöpta i skör fragilitet. För oss på filmredaktionen berör Den tunna röda linjen på ett obehagligt skärrande sätt som få andra krigsberättelser lyckas med och tillsammans med ett stramt, intimt manus och sanslösa skådespelarinsatser lyfter den långt över (nästan) allt annat inom genren.

Topp-5: Krig

(2) Apocalypse Now
Vare sig det var lukten av napalm, den kokande solen eller den perverst sjukliga djungeln så gjorde Apocalypse Now oss direkt illamående på både ett fysiskt och psykiskt plan. Få krigsfilmer lyckas vara så ohyggliga och så tryckande tunga som Coppolas infernaliska mästerverk, som ju brände med apokalyptiska domedagsvibbar, ett febrigt berättande och en syrlig antikrigsagenda. Regissören åkte rakt in i mörkrets hjärta i en klockren Joseph Conrad-adaption som utmanade den amerikanska krigföringen och som avslöjade mänsklighetens dunkel med psykologisk precision, vilket bara cementerade filmens tidlösa budskap. Coppolas djävulska mardrömsodyssé har inte lämnat någon oberörd och precis som i verklighetens krig finns här bilder från det krigshärjade Vietnam som vi sent kommer att glömma. Framförallt är slutet ett av de där filmhistoriska ögonblicken som har hemsökt oss och lämnat oss kallsvettiga i många, många år.

Topp-5: Krig

(1) Rädda menige Ryan
Vågor slår sig våldsamt över stranden. Vi ser unga soldater fraktas i sina transportbåtar mot ett osäkert öde. Nervositet, ångest och sjösjuka är en präglande faktor. I bakgrunden hörs dånande, djupa bombnedslag över havsytan. Plötsligt signaleras det att truppbåtarna nått fram till sin destinationspunkt, Omaha Beach vid Normandies kust. Båtportarna öppnas, helvetet brakar loss. MG42-maskingevär och tyskt artilleri skjuter från och bakom tungt bepansrade bunkrar mot de unga männen som i sin desperata desorientering och slagfältshysteri söker skydd bakom allt de kan, inklusive sina stupade kamrater. Kroppar slungas och rivs isär av artilleriskott, kulor punkterar lungor, tarmar och hjälmar. Ingenstans är man inte i skottlinjen, överallt är man i fara. Inom kort målar en blodröd färg om den annars stillsamma, beige-sandiga tillvaron till något oigenkännligt, något omänskligt. Befälhavarnas utrop tystnar i bakgrunden av den öronbedövande krigsstormen. Kapten Miller uppmanar truppen att föra sig framåt mot den säkra döden för att giva utrymme åt den nästkommande vågen av "inte-ont-anande" men de kvarlevande är för paralyserade för att höra - och desto mindre för att lyda. Närsomhelst kan ögonblicket komma som sluter deras ögonen för alltid. Steven Spielberg regisserar öppningen till Rädda menige Ryan lika oglamouröst rått som ofiltrerat autentiskt. Som tittare kan man inte blinka eller andas ut förrän den tjugosju minuter långa mardrömsskildringen är över.

Filmen har andra världskriget och Omaha beach-landstigning som bakgrundskuliss men efter inledningen väljer Spielberg att lämna historieanteckningarna till förmån av en fiktiv berättelse där vi istället knyts ann med en liten enhet soldater, beordrade att finna en borttappad menige vars genom krigets fruktansvärda händelseförlopp har i befälets ögon förtjänat rätten att återvända hem. Kapten Miller leder räddningsuppdraget med några antal handplockade män; den trofaste sergeant Horvath, åsiktsfrie menige Reiben, religiöse krypskytten Jackson, samvetsstyrde bjässen Caparzo, relativt rationelle Mellish, omtänksamme fältläkaren Wade samt nyrekryterade korpralen/tolken Upham. Under filmens gång lär vi känna dem via deras interaktioner sinsemellan, deras ställningstagande i svåra frågor, diskussioner kring syfte och plikt men också om regelrätt fördomsfullhet samt rättfärdigande av krigsförbrytelser. I det avseendet är filmen befriande opartisk i det att den låter tittaren själv reflektera över sin egen ställningspunkt - om det nu finns en sådan - till de olika situationerna soldaterna ställs inför under sin resa att finna Ryan. Ibland kan man låta sig sympatisera med en karaktärs värderingar och handlingar som sedan kan få förödande konsekvenser och vise versa, vilket naturligtvis speglar vår egen verklighet och uppfattning om godhet kontra grymhet.

Karaktärerna är alla unika men känns samtidigt var och en mänskliga och relaterbara på sitt eget sätt, beträffande deras karaktär men också sett till deras styrkor och tillkortakommanden. Det finns åtskilda stunder där vi lär känna dem både på individuella plan men även som en samlad tillhörighetsgrupp, där mycket tids ges åt deras personliga förhållning inför deras uppdrag men även kriget som helhet. Scener som när Wade minns tillbaka till när han som liten brukade låtsas-sova då hans mamma kom hem sent istället för att ta vara på stunden tillsammans, är en av många sorgset fina, lågmälda och berörande ögonblick som etsar sig fast i minnet och som man sällan ser i krigsfilmer. Styrkan ligger i det utomordentliga manusarbetet samt det ofta subtila skådespeleriet där typisk exposition-dialog ofta ger rum åt naturliga konversationer och utstuderade tysta ögonblick som säger allt som behövs med bilder. Rädda menige Ryan är på flera sätt ett konstverk. En stilbildande film som drivs av en spänningsladdad och emotionell historia med säregen stil som ledsagade samt inspirerade ett flertal efterföljande film-, serie- och spelproduktioner. Krypskytten i klocktornet, övertagningen av MG42-nästet och slaget om bron har exempelvis manifesterat sig som ikoniska ögonblick för alla som i viss omfattning någonsin har spelat lite digital krigföring i ett äldre Medal of Honor/Call of Duty-spel. Steven Spielbergs gastkramande andra världskrigs-drama har direkt och indirekt givit oss mycket att begrunda och ta del av - och vi på redaktionen blir verkligen lika hänförda varje gång vi ser den.

Vilka är dina fem favoriter i krigsgrenren?

Du tittar på

Preview 10s
Next 10s
Annonsera

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Topp-5: Action
Topp-5: Komedi



Loading next content