Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
artiklar

Det som dväljs i garderoberna

Bongotrummor, dansmattor och bazookas. Det har kommit mycket udda konsoltillbehör genom åren. Calle har vaskat fram både den ena och andra rariteten

Bongotrummor, 3D-glasögon, fiskespön, oräkneliga dansmattor och elvatusen plastinstrument, gaminghandskar à la Tron och futuristiska plastbazookas... det har hunnit komma en hel del tillbehör till konsolerna genom åren. En massa prylar som verkade häftiga när det begav sig men som snart förpassades till garderober och vindsvåningar och djupa, mörka källarvalv.

Flera av dem får en att undra hur utvecklarna tänkte och hur man kunde låta det gå från idé till färdig produkt. Vem trodde egentligen att Konami Laserscope skulle förhöja inlevelsen i ett spel? Vem tyckte på allvar att det lät som en bra idé att ge spelaren elstötar med Mindwire V5? Och den kanske mest väsentliga frågan: Hur pass stor och destruktiv roll har äggtoddy spelat i dessa beslutsprocesser?

3D-glasögon för Master System

Vi har tagit en promenad längst minnenas stråk och vaskat fram några av de bästa/sämsta/mest meningslösa plastgrunkorna som släppts genom åren. Vi börjar med något ganska oskyldigt, nämligen 3D-glasögon. I det här fallet 3D-glasögon till Sega Master System. Ja, man höll på med sådant trams redan på 80-talet. Sega släppte ett par svindyra, svarta brillor som kopplades in via en kortläsare, men då den billigare Master System II släpptes valde man att slopa kortläsaren och därmed göra 3D-glasögonen helt obrukbara. Totalt släpptes det 8 spel kompatibla med glasögonen, bland annat Out Run.

Mindwire V5

Det har släppts en hel del olika sorters ljuspistoler genom åren också. Alltifrån flera modeller av Guncon för Playstation till NES Zapper. Den kanske mest otympliga borde dock vara Zappers efterföljare Super Scope till Super Nintendo. I sann Hollywood-anda skulle den vara större, bättre och snyggare (?) än originalet, men egentligen var den bara större. Super Scope såg ut som en grå, plastig bazooka och krävde 6 st AA-batterier för att fungera. Tung som ett as var den. Som att ha en arg ornitolog klamrande på sig. Den var i princip helt befriad från bra spel också. Den största känslan den gav var en rejäl värk i axlarna.

När vi ändå pratar om värk. Mindwire V5 måste vara gamer-maschosistens våta dröm. Efter att ha satt små dynor med elektroder på armarna gällde det att inte åka på stryk i spelet, köra in i en bergsvägg eller på något annat sätt tabba sig, för då fick man elstötar. Mindwire V5 togs fram för PC och förra generationens konsoler, men blev föga förvånande ingen försäljningssuccé. De flesta ville väl inte ge elchocksbehandlingar till sina barn i julklapp.

Nintendo Power Glove

Backar vi tillbaka till tidigt 90-tal hittar vi en annan produkt som effektivt tog död på spelglädjen. Konami Laserscope till NES var var ett sorts överdimensionerat headset med ett sikte framför ena ögat och en mikrofon som man skulle skrika "Fire!" i för att skjuta. Som om det inte var nog infantilt att sitta som en finnig borg ur Star Trek och skrika "Fire!" tvåhundra gånger framför Duck Hunt, var mikrofonen i sig riktigt kass och tolkade de flesta ljud som just "Fire!". Obekräftade uppgifter säger att det ska ha fungerat lika bra att skrika "Mats!"

En annan okonventionell (och usel) kontrollösning var Nintendo Power Glove som släpptes till NES 1989. Tanken var att spelaren skulle kunna återskapa sina handrörelser i realtid på teven. Lite som en tidig version av Kinect eller Wii-fjärren. Problemet var bara att den inte fungerade. Det gick oftast - eller ibland i alla fall - att styra karaktären horisontalt och vertikalt, men så fort det krävdes mer än så verkade det bara vara slumpen som avgjorde om du lyckades eller inte. Med Power Glove blev det plötsligt en utmaning att överhuvudtaget ta sig över ett rör i Super Mario Bros eller utdela ett enda slag i Double Dragon.

Steel Battalion-kontrollen

U-Force släpptes samma år till NES och bjöd också på en Kinect-liknande kontrollösning. Men istället för att trä en vidrig, sladdförsedd diskhandske på armen räckte det med att hålla händerna över två plattor med infraröda sensorer. Meningen var förstås att sensorerna skulle känna av handrörelserna, men det fungerade ungefär lika bra som det gjorde att vifta med Power Glove. Det tog en jäkla tid att ens lista ut vad varje hand skulle göra, och när man till slut fått grepp om det kvarstod det faktum att responstiden var värdelös. Att spela med U-Force var ungefär lika smidigt som att försöka kommunicera med en ovanligt smart sengångare via en teckenspråkstolk.

Inte alls usel - men om möjligt ännu mer otymplig - var Steel Battalion-kontrollen till Xbox. Utrustad med två spakar och med över fyrtio olika knappar skulle denna bjässe till kontroll ge en trovärdig simulering av hur det var att ratta runt med en av spelets gigantiska mechs. Kontrollen kostade drygt femtonhundra kronor vid releasen 2003 och fungerade bara till Steel Battalion och dess uppföljare. Den förpassades därför snart till de sällsamma jaktmarkerna i garderoben.

Bongotrummorna som medföljde Donkey Konga till Gamecube 2005 var en annan oortodox kontroll som faktiskt fungerade. Men utöver Donkey Konga och dess uppföljare kom de två trummorna aldrig till användning. Likt Steel Battalion-kontrollen åkte även de in i garderoben ganska snart. Sega Bass fishing reel till Dreamcast var också en udda men fullt fungerade kontroll, komplett med vev och rörelsekänslig sensor. Utöver Sega Bass Fishing gick det även att lira bland annat Soul Calibur med det.

Ataris reklam för Atari Mindlink

Atari Mindlink utvecklades för Atari 2600 och såg ut som ett pannband. I reklamen för produkten hävdade Atari att Mindlink kunde läsa dina tankar. Att du kunde tänka vilka rörelser du ville projicera över till teven och på så sätt styra spelen helt utan en fysisk kontroll. Det var rent skitsnack. I själva verket läste Mindlink av förändringarna i ansiktet när man rörde på ögonbrynen. Testspelare klagade över huvudvärk när de tvingades anstränga sig så hårt för att anlägga ögonbrynen på exakt rätt sätt. Atari Mindlink skulle egentligen ha släppts 1984 men tack och lov gick den aldrig ut i produktion.

Nintendo R.O.B

Ett tillbehör som dessvärre tog sig förbi testerna var Nintendo R.O.B. En WALL-E-liknande robot från 1985 som man kopplade till NES. R.O.B rörde på sig genom att registrera ljussignaler från teven. Det gnisslade om honom och allting tog en jäkla tid. Som om R.O.B bedrev någon sorts rehabiliteringsträning. Allt R.O.B egentligen kunde var att lyfta små klossar och vifta lite på sina armar. R.O.B var ingen rolig typ. Han pratade aldrig. Han dammsög inte. Han bara lyfte klossar och gnisslade. Ingen gillade R.O.B. Vad var meningen med R.O.B? Ingen vet.

En annan synnerligen dum produkt som hittade ut i butikshyllorna var Wii Car Adapter. En adapter som gör det möjligt att koppla in sin Wii via cigarettändaruttaget i bilen. Det låter som den perfekta presenten till den man önskar döda. Wii - en konsol vars spel bygger på att man ska vifta med armar och andra kroppsliga utskott - ska inte spelas i baksätet i en bil. Wii orsakar tillräckligt med olyckor i hemmet. Håll Wii borta från motorvägarna.

The Sega Activator

Det finns mycket mer prylar som förtjänar att nämnas. Vi har Finger Dance Pad till Playstation. En Dance Dance Revolution-dansmatta anpassad för dina händer. Vi har The Sega Activator till Sega Mega Drive; ett oktogonformat tillbehör som skulle registrera alla dina rörelser och överföra dem till teven, men som knappt fungerade och som krävde att man kalibrerade den varenda gång man skulle använda den. Vi har den specialdesignade motorsågskontrollen för Resident Evil 4 som förvisso var rolig att titta på, men som inte gick att spela med.

Vi har Alphagrip AG-5 som försökte tränga in ett helt tangentbord på en vanlig spelkontroll, vilket resulterade i "The Dukes" fulare tvillingbror med imponerade 42 knappar. Och vi har inte ens talat om alla plastinstrument. Om Gamecube-mickarna, om Eye Toy-kamerorna eller alla femhundrasjuttioåttatusen olika Wii-tillbehör. Vi har kameran till Game Boy, DVD-ögat till Xbox. Det går egentligen att gräva hur djupt som helst i träsket av obskyra tillbehör och märkligt plastskräp.