En tendens som blivit allt mer påtaglig de senaste fem-tio åren är hur utvecklarna gjort allt mer av innehållet i nya spel till upplåsningsbart material. Idag känns det alltför ofta som att jag faktiskt köpt ett i bästa fall halvfärdigt spel, där jag måste sätta igång med en enorm tidskrävande arbetsinsats för att börja kunna ha riktigt roligt med mitt spel på det sätt som är avsett.
Mervärde, kanske någon av er som läser tänker. Och visst, man kan se det så. Men frågan är om man allvarligt kan säga att det är ett mervärde att behöva spela Mario Party 4 i tio timmar ensam för att få fram den sista banan att använda i multiplayer. Alltså tio timmar av ren och skär tristess. Som att spela Fia med knuff ensam ungefär. I mitt fall tröttnade jag snabbt och jag har i ärlighetens namn än idag inte sett sista Bowser-banan i Mario Party 4. Jag är helt med på att Nintendo vill att det ska vara värt att spela spelet även för den ensamme och att man inte ska tröttna på alla banor för snabbt. Men då kunde de väl åtminstone ha låtit den sista banan låsas upp sedan man spelat visst mycket multiplayer? Detta är heller inte unikt för Mario Party 4, utan trots att jag spelat Mario Party 6 varje vecka i ett år har jag ändå inte låst upp allt. Till och med smädningar (unika för varje figur) måste låsas upp, allt eftersom. Gör det spelet bättre?
Hela den här terrorn har förmodligen startat i de många fightingspel som vällde ut under 90-talet. Att alla figurer inte skulle finnas valbara direkt blev kutym och folk liksom accepterade att de var tvungen att spela hjärndöda matcher mot en infantil och ofta fuskande datormotståndare för att få fram allt. Spelen blev helt enkelt mer och mer som Lego, där man sakta men säkert måste få fram allt så man kan börja använda sin produkt på riktigt. Den absoluta brytpunkten sätter jag vid Marvel vs Capcom 2, där över 50 figurer fanns tillgängliga, men endast en bråkdel av dem från start. 2D-fighting mot datorn är ungefär lika spännande som att spela tennis ensam mot en vägg, men ingen klagade utan spelade snällt de där timmarna som krävdes för att göra spelet komplett.
Vad som fått mig att skriva denna krönika är egentligen Soul Calibur 3, där hela upplåsningshysterin skördar nya triumfer. Från start finns runt 20 figurer valbara och några få riktiga figurer behöver låsas upp. Vid en första anblick verkar det vara helt lagom mycket upplåsningsbart, tills man inser att det finns runt ett 30-tal figurer som inte är knutna till storyn som sakta men säkert måste kämpas fram. Ja, sedan finns ju den beryktade figureditorn, där man kan få skapa sina egna kämpar. Från start går det inte att göra speciellt mycket kul alls med den, utan praktiskt taget alla coola kläder, vapen, rustningar och till och med ansikten måste sakta med säkert spelas fram - företrädelsevis ensam mot datorn. Kul? Nej, inte alls. Till detta kommer även huvudfigurernas extra vapen. Till en början finns endast två, men alla har minst tio, så det är bara att kämpa på med att få fram allt. Vi snackar lätt 10-20 timmar mot datorn, innan man kan känna att spelet känns färdigt.
Är detta verkligen ett mervärde? Naturligtvis inte. Utöver allt detta finns lite filmer och en hel radda bilder att låsa upp, liksom ett gäng banor. Det tycker jag dock känns som saker jag gärna låser upp. Någon ny arena för variationen, lite coolt artwork och kanske någon enstaka hemlig figur. Soul Calibur 3 är gjort för att spelas mot en mänsklig motståndare, och att i det läget tvinga spelaren att traggla på mot datorn lär bara avskräcka folk. Faktumet är att jag törs slå vad om att de flesta av er som köper spelet, inte ens kommer se allt det faktiskt innehåller.
Den största skräcken med upplåsningsbart material, har Nintendo försökt sig på med deras Connectivity (koppla Gameboy Advance till Gamecube). Där finns exempel på Gamecube-spel som innehåller material man helt enkelt inte kan låsa upp, utan att köpa en Gameboy Advance, en länkkabel och det nödvändiga spelet ifråga. Ett sådant spel är amerikanska versionen av Animal Crossing som kräver tillbehöret e-Card-reader till Gameboy Advance för att man ska få full nytta av sitt spel. Det är naturligtvis inget annat än rent kriminellt girigt, att folk som betalt för sitt spel inte kan använda allt som finns på det.
Det känns som att erbjuda spelarna ett spel där man startar med praktiskt taget ingenting har blivit ett enkelt sätt för utvecklarna att få höga betyg i hållbarhet. Man får helt enkelt bygga ihop sitt eget spel. Och visst tar det tid, men det är inte kvalitativ tid och absolut inte underhållning. Jag förstår dilemmat att försöka få ett spel, framför allt de avsedda att spelas av mer än en spelare, att räcka länge för den ensamme. Men detta måste få ett slut.
I fortsättningen vill jag att utvecklarna ger mig mitt köpta spel från start. Visst kan det få finnas hemligheter, men det får vara någon måtta på det hela. Istället för att mala på tio-tjugo timmar mot datorn för att få allt innehåll i mitt spel, vill jag ha det mesta direkt så jag kan få spela dessa tio-tjugo timmar mot en kompis istället. Ska det prompt finnas hemligt material, får det vara sådant som inte direkt inverkar på spelet typ kostymer eller artwork. Vill utvecklarna göra spelet njutbart för den som spelar ensam får de faktiskt anstränga sig lite att göra det roligare att spela spelet. Kort sagt, jag är brutalt leds på hela upplåsningshysterin och jag hoppas att någon fler än jag reagerar. Jag vill helt enkelt inte betala över 500:- för spel som jag måste sätta ihop själv. Ville jag det, skulle jag lägga pussel eller bygga Lego istället.
