Äventyrsgenren har idag blivit ett ganska svårdefinierat begrepp. Fler och fler spelmakare anstränger sig för att komma på en bra handling till såväl förstapersonsskjutare som till rollspel. Det gör att den äventyrsgenren som jag kommer ihåg har blivit mer och mer oattraktivt för många, och det är säkert även därför som den nu också har reducerats till ett par årliga, oftast småtrista, titlar från The Adventure Company. Men så har det naturligtvis inte alltid varit, och förhoppningsvis kommer det inte att förbli så heller, men så länge det är på detta vis så får äventyrsfantaster gräva i gömmorna för att få sin dos av bra, klassiskt äventyr.
Men jag tycker inte man bara ska gräva bland LucasArts och Sierras välkända titlar, även om de är riktigt bra och klart värda återseende. Nej, man ska likt en kock vidga sina smakupplevelser för att bli en hel äventyrsmänniska med kapacitet att förstå genrens värde. Till er hjälp vill jag nu tipsa om ett par riktigt bra äventyr som inte fått den uppmärksamhet de är värda. Häng med till mina äventyrsgömmor och låt mig rikta er bort från snabbmatstelevision och medial prostitution till en värld av förunderliga ting, upplevelser och fantasirikedom!
Om man nu gillar humoristiska spel som LucasArts och Sierra stoltserade med så har jag direkt ett bra tips, nämligen Simon the Sorcerer. Spelserien är inte okänd, men väl så underskattad. Vi får följa den otroligt sarkastiska pojken Simon på härliga äventyr i en förunderlig värld fylld med makalösa karaktärer. Hans sarkastiska stil gör honom lätt till en av mina favoritkaraktärer inom spelvärlden och hela spelet genomsyras av god brittisk humor. Den första delen i serien släpptes 1993 och två år efter släpptes även del två, båda var klassiska och helt underbara peka-och-klicka-spel. De flesta av pusslen var riktigt bra och inte så obskyra som många samtida äventyr, vilket bidrog till att förhöja spelglädjen. Att spelen dessutom på ett perfekt sätt blandade bra humor med en sagolik värld gör spelen till favoriter i min samling. Flera år senare, runt 1999, utannonserade utvecklarna Adventure Soft att de jobbade med en uppföljare som skulle ta steget från 2D till 3D och naturligtvis gjorde detta att många rynkade på näsan. Jag däremot var bara glad att höra nyheten och började genast planera för en renässans inom äventyrsgenren, men tyvärr skulle min väntan bli lång. Spelet blev försenat i utveckling och när spelet sedan saknade utgivare precis innan släppet så blev det riktigt kaotiskt. Till sist släpptes dock spelet men det var runt ett år efter planerat släppdatum vilket gjorde att spelet hunnit bli omodernt i sin grafik och det ledde till dålig kritik, vilket då ledde till att få köpte spelet. Jag var dock en av dem som köpte det och trots att det inte var lika bra som sina föregångare fanns ändå den klockrena humor som jag så väl kände igen. Simon the Sorcerer 3D kändes som en återblick till det gamla, trots sin Zelda-liknande kontroll och upplägg. Det enda man kan göra är att kapitulera inför den klockrena brittiska humorn och de charmiga karaktärerna. Samtliga av dessa spel kan beställas från Adventure Softs hemsida om lusten skulle falla på.
När vi ändå är på den humoristiska fronten så kan jag lika gärna ta upp ett annat spel som har en sådan framtoning. Touché: Adventures of the Fifth Musketeer är allvarligare än Simon the Sorcerer och har en förankring i verkligheten, men upplägget är likväl humoristiska och påminner en hel del om Monkey Island i sin stil. Även detta spel är ett klassiskt peka-och-klicka-spel och handlingen utspelar sig, som ni kanske gissade, under sent 1500-tal i Frankrike. Man tar rollen som Geoffroi le Brun som helst av allt vill bli en musketör och bevisa sitt värde för fosterlandet. Av en slump dras han in i en mordhärva och en ondskefull komplott att avsätta kungen av Frankrike. Naturligtvis kan han inte låta detta ske och ger sig ut på ett hiskeligt äventyr för att rädda dagen. Spelet är underbart tecknat och man fylls med en underbar känsla av närvaro så man kan nästan känna doften av vinstinkande grodätare och nybakta croissanter. Man tas med på en spännande färd i Frankrike med många utmanande pussel att lösa, alltså perfekt för en regnig senvinterdag. Touché: Adventures of the Fifth Musketeer är löst baserad på boken av Alexander Dumas men rent handlingsmässigt stämmer inte mycket. Spelet i sig är dock en pärla och är ett måste för den som älskar historiska miljöer och äventyr.
Nästa spel på min digra lista är ett underbart, perfekt och helt enkelt det bästa detektivspelet jag någonsin spelat, även detta med en förankring i den litterära världen. Lost Files of Sherlock Holmes: Case of the Serrated Scalpel sätter dig i rollen som den briljanta Sherlock Holmes i hans jakt på en ung kvinnas mördare. Alla spår pekar på att det är Jack the Ripper som slagit till igen men herr Holmes är ändå misstänksam, och av goda skäl. Det visar sig snart att det ligger mer bakom mordfallet än en galnings verk och det är upp till dig som spelare att guida Sherlock och hans alltjämt trogne kompanjon Dr. Watson mot en lösning på det brutala mordet. Upplägget, handlingen och pusslen i spelet är suveränt komponerade och det är så fruktansvärt spännande hela tiden att man uppslukas av spelet. Atmosfären är även den briljant uppbyggd och man känner verkligen 1890-talets London med sina droskor, gatubarn och snobbiga societetsfolk. Spelet släpptes 1994 men håller till tidens slut, det kan jag garantera. Gillar man klassiska mordgåtor i ett regnigt London så är detta spelet man ska ha. Det kom även en fristående uppföljare några år senare, Lost Files of Sherlock Holmes: The Case of the Rose Tattoo, men även om spelet i sig är mycket välgjort och bra så är Lost Files of Sherlock Holmes: Case of the Serrated Scalpel snäppet bättre.
Till sist återvänder vi till humorns glada värld och knyter även an till föregående spels litterära referens. Sir Arthur Conan Doyle skrev ju Sherlock Holmes-böckerna och vår nästa hjälte huserar i en värld som Terry Pratchett skapat, nämligen Discworld. Spelet med samma namn kom 1995 till både PC och Playstation men blev inte så uppmärksammat som det borde. Spelet i sig är otroligt svårt, riktigt otroligt svårt med massor av obskyra pussel som kan ta knäcken på den bästa av äventyrsspelare. Discworld räddas dock av att Rincewind, den fjuniga tonårstrollkarlen som spelet kretsar kring, spelas av Eric Idle, en av frontfigurerna i Monty Python och tillika en otroligt rolig person. Hans röstskådespeleri och spelets manus gör att man bara inte kan sluta spela, de näst intill omöjliga pusslen till trots. Rincewind är en nybliven trollkarl vid trollkarlsakademin och får som uppgift att förhindra att en drake förstör diskvärlden. En enkel uppgift, eller inte. Rincewind får naturligtvis svåra problem men lyckas ändå hålla sig vid liv, tack vare spelaren då. Spelet fick en direkt uppföljare, Discworld II: Mortality Bites, och en liten avstickare; noir-deckaren Discworld Noir. Samtliga är otroligt underhållande, speciellt de två första och det på grund av Eric Idles härliga komik.
Tja, vad ska jag säga nu så här på slutet? Det är otroligt svårt att sluta tala om äventyrsspel när man väl börjat. Det finns så otroligt många att välja mellan, och därför kan ni också räkna med en och flera uppföljare till denna serie. Vissa av äventyren som nämnts har släppts som freeware vilket innebär att det är gratis, och lagligt, att ladda ner dem. Så bege er ut och sök, för ni kommer att bli helare, smartare, och framför allt, gladare människor