Balatro vs Slay the Spire

Innehåll
På ett sätt är det orättvist att ställa det drygt halvårsgamla Balatro, vars uppdateringar utvecklaren Localthunk bara börjat rulla ut, mot den hela sju år gamla veteranen Slay the Spire. Å andra sidan spelar det faktiskt mindre roll - för trots att Mega Crit bland annat introducerat ännu en klass till Slay the Spire sedan lansering var mängden innehåll betydligt mer tilltagen här redan från start. De tre (numera fyra) distinkta klasserna med knappt åttio unika kort vardera utgör mer eller mindre fyra helt egna spel i sig. Balatros - visserligen väl tilltagna - mängd jokrar, planet- och tarotkort kvittas lätt ut mot Slay the Spires reliker, färglösa kort och slumpmässiga karta. En jordskredsseger för Slay the Spire.
Vinnare: Slay the Spire

Nybörjarvänlighet
"Easy to learn, a lifetime to master" är devisen mången spelutvecklare kämpar med, och i genren roguelike är den kanske viktigare än någon annanstans. Balatro har ett solklart försprång då det bygger på något få av oss saknar erfarenhet av - vanlig fyrfärgskortlek. Vem har inte någon gång under sin uppväxt blivit påtvingad ett parti "finns i sjön" vid köksbordet i en trött kampingstuga, med ösregn piskandes mot fönstret? Detta ens minne av klöver, hjärter, ruter och spader, valörer och kombinationer är all förkunskap som krävs av en; sedan är spelets system med blå addition och röd multiplikation så enkel och intuitiv att man häpnar att ingen kommit på det förr.

Slay the Spire kräver däremot betydligt mer av dig som spelare och introducerar en del inte helt självklara begrepp som Intangible, Focus, Exhaust, Strength, Mark och så vidare. Inget av det är särskilt svårt att plugga in, och allt förklaras i textrutor som dyker upp så fort man markerar begreppet ifråga, men för någon som inte spelat mer kortspel än "finns i sjön" är det tyvärr en del information att ta in innan man känner att man har full koll på läget.
Vinnare: Balatro

Grafik och ljud
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad Balatro förmedlar för känsla med sina estetiska val. En slags utomvärldslig, slö och behaglig synth paras med monotona trummor och bas doftandes av 80-tal, Outrun, Vaporwave, Miami Vice och Knight Rider om de hade utspelats i rymden. Grafiskt passar den medvetet slackiga, lågupplösta lo-fi-designen ljudbilden helt perfekt. Även om alla jokrar inte är lika konsekvent snyggt designade som jag hade önskat, så framkallas sammantaget ändå en slags bisarr och oemotståndligt glamsunkig stämning. Som om Christer Petterssons favorithak Kortoxen var en sjaskig spelhall på Mars.

Slay the Spire ser å sin sida mest ut som ett klipp och klistra-hantverk. De akvarellmålade bakgrunderna harmonierar inte ett dugg med de andefattiga karaktärerna, vilket gör att de ser ut att härröra från helt olika speluniversum. De anonyma korten ser därtill inte ut att höra ihop med vare sig bakgrunderna eller karaktärerna. Trots att syntesen alltså snarast kan liknas vid ett designmässigt kaos, är definitivt ingen av beståndsdelarna något att hurra för heller. Det är bara att konstatera att Slay the Spire är ett fantastiskt spel, men det är knappast grafiken och ljudet som gjort det förtjänt av sådana omdömen.
Vinnare: Balatro

Livslängd
Två spel med otaliga mängder variabler, oändliga anpassningsmöjligheter med olika klasser, builds och kortlekar och ovanpå det flertalet svårighetsgrader. Om Balatro vann fighten gällande "Easy to learn" är slaget om "A lifetime to master" betydligt mer svåravgjord. Här finns så mycket innehåll, spelglädje och djup att jag inte bara vill kalla kampen lönlös. Jag skulle rentav vilja kalla den omöjlig. Det måste helt enkelt få bli oavgjort.
Vinnare: Oavgjort

En runda till
En död i roguelikes innebär bara en sak - upp i sadeln igen. En ny spinn på hjulet så får man hoppas att turen är, om inte med en, så i alla fall inte emot en denna gång. Men det är lättare sagt än gjort ibland för en genre som balanserar på linjen mellan variation och repetition. Slay the Spire försöker lösa detta dels med variationer på grundförutsättningarna, anser jag. Misslyckades jag nyss med klassen Watcher kan jag köra en runda med karaktären Ironclad istället, bara för att rensa huvudet. Skulle början ändå kännas för likartad kan jag dessutom välja ut en specialförutsättning av valen Neow innan jag beger mig upp i tornet.

Tyvärr hjälper det emellertid inte Slay the Spire bort från en av dess största brister. Startsträckan. Den är - oavsett med hjälp av karaktärsbyten och Neow - alltför lång och enahanda, speciellt i jämförelse med Balatro som tar fart nästan omedelbart varje gång. Slay the Spire blir bättre och bättre ju längre man spelar, och att behöva komma tillbaka och slåss med samma vanliga attack- och försvarskort varenda eviga gång efter en förlust blir därför något av en pers. Den balansen sköter Balatro, med sina snabbare och explosivare rundor, betydligt bättre, och jag måste därför kora Localthunks "pokerlike" till ny herre på kortspelstäppan. Gratulerar!
Vinnare: Balatro

TOTALSEGRARE:
Balatro