Petter har spelat massor av:
Fortnite
Jag recenserade ju Epic Games actionparty när det fanns som "early access", långt innan Battle Royale-läget ens var påtänkt. Gillade som du kanske vet inte och bestämde mig efter detta för att inte spela särskilt mycket Fortnite i framtiden. Men de planerna var alltså bara att kassera eftersom jag helt enkelt fastnat i Battle Royale-Fortnite på ett sätt som jag inte gjort när det kommer till dödsmatch-action sedan Halo 4. Visst hatar jag att behöva bygga rappliga vedtrappor varje gång jag blir beskjuten men det vägs upp av allt det dråpliga som det spelet innehåller. Under varenda match händer det saker som får mig att börja gapskratta och hela inramningen känns så lyckad för att vara ett sånt där spel som man dundrar igång på lunchrasten och bara skjuter sig svettig i utan att investera särskilt mycket mer än halva koncentrationsförmågan samt en hastig halvtimme. Under den gångna månaden har jag helt klart lirat mer Fortnite än något annat spel.
Adam Holmberg har spelat massor av:
Shadow of the Colossus
Jag fick inte chansen att spela denna klassiker för första gången innan Bluepoints finfina Playstation 3-portning och jag blev gravt förälskad i spelet. Så det krävdes inte mycket för att jag skulle bli intresserad när jag fick höra att Bluepoint ännu en gång skulle ta sig an titeln men nu med en komplett och ny visuell förpackning och Playstation 4 Pro-stöd. Team ICO:s äventyrsspel är ett perfekt exempel på hur minimalistisk speldesign kombinerat med vacker visuell design och imponerande teknologi (för sin tid) kan skapa ett sant mästerverk och spelets senaste version understryker verkligen hur fantastiskt spelet är. Stämningen, musiken, mystiken och skalan när Wander rider runt och fäller kolosser håller fortfarande idag och den nya grafiken är nästan lamslående vacker ibland. Jag kan inte låta bli att dra fram det inkluderade fotoläget så fort en av spelets jättar visar sig i hopp om att kunna fånga den känsla av skala som spelet inger. Shadow of the Colossus är enligt mig en sant mästerverk som jag aldrig kommer tröttna på.
Jonas Mäki har spelat massor av:
Sea of Thieves
Jag vågar påstå att den mängd Sea of Thieves jag spelat senaste månaden gör att det petar ner PlayerUnknown's Battlegrounds som årets mest spelade för min egen del. Flera gånger per vecka samlar jag ihop en besättning bestående av sambo, kollegor från Gamereactor, läsare, vänner och annat löst folk från Xbox Live för att sjöröva, bygga fräsiga fartyg, framföra fylleserenader till sjöss och hitta på allehanda hyss. Som när vi under helgen medvetet sänkte vår båt och låg och lurpassade på Dagger Tooth Outpost i väntan på fartyg som kom för att sälja sina skatter - varpå vi rusade fram ur buskarna och högg ihjäl besättningen som hade händerna fulla av kistor och inte gjorde något motstånd. Sedan sålde vi hela rasket och blev rika på kuppen. Hysteriskt elakt. Och hysteriskt kul. Eller som när vi plundrade ett vrak under ytan och attackerades av fyra hajar samt en slup samtidigt, något som gav begreppet "intensivt" en helt ny innebörd. Eller som när vi höll på att plocka Achievementen som kräver 20 kistor ombord samtidigt och hade 19 då ett skepp dök upp för att jävlas och sjöröva, bara för att precis när vi höll på att förlora se havet mörkna runt motståndarna och ljuvliga Kraken-tentakler dyka upp och sänka deras redan skadade skepp. Jag lär fortsätta spela Sea of Thieves länge än, det är sannerligen inget perfekt spel, men det är vansinnigt roligt och fascinerande att se hur ingen skattjakt blir den andra lik.
Henric Pettersson har spelat massor av:
Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Eftersom jag älskar Studio Ghibli något djävulskt svider det rejält inombords att jag aldrig spelat Ni no Kuni: Wrath of the White Witch. Det svider ytterligare att Level-5 inte har släppt spelet till Playstation 4. Jag bestämde dock väldigt tidigt att jag inte tänkte gå miste om Ni no Kuni II: Revenant Kingdom och för ett litet tag sedan djupdök jag in i denna sagolika värld. Den senaste tiden har jag stannat kvar där, även när konsolen varit avstängd. Att inte förälska sig i den underbart vackra grafiken är för mig helt omöjligt och det är alltid en fröjd att upptäcka en ny del av världen och beundra den förtjusande omgivningen. Med ungefär 80 timmar tillbringade med Evan, Roland och resten av gänget kan jag konstatera att det är ett spel man inte får missa och att jag även är en platinumtrofé rikare. Nu påbörjas väntan på extrainnehållet.
Kim Orremark har spelat massor av:
Into the Breach
FTL-skaparnas senaste minipärla har gjort mig ohyggligt beroende de senaste veckorna. En grafikstil och genre som jag sällan brukar uppskatta i allt för stora drag har helt plötsligt blivit en naturlig del av min vardag. Into the Breach pratar direkt med mina mest banala begär och tillåter för snabba rundor mellan jobb och blöjbyten här hemma. Att investera mycket i en karaktär för att sedan se denna dö på grund av något korkat misstag från min sida är precis lika irriterande som det är sporrande för mig. Det spelar nästan ingen roll vad jag gör, en ruta med Inte to the Breach är just nu alltid uppe på min dator.
Ronny Carlsson har spelat massor av:
Far Cry 5
Inför God of War blev det väldigt mycket Far Cry 5. Spelet i sig är helt okej. Typiskt Far Cry-lir som varierar väldigt mellan ren och skär underhållning, och enformighet. Storyn hade ett par spännande stunder, men tyvärr är det stora kontraster mellan storyns bästa och sämsta stunder. Så varför har jag då spelat det så mycket? Jo, det är just Far Cry Arcade som håller kvar mig. Multiplayer brukar inte locka mig, men den sköna variationen av hemmasnickrade banor gör det ändå roligt. Dessutom har jag nog lagt ett dygn på att skapa egna banor, både för singleplayer och multiplayer. Att spela sin multiplayer-bana med främlingar ger ett sånt rus att jag nästan glömmer bort hur krångligt det är: du måste vara en av de fyra som får välja bana, som alla 12 spelare sedan ska rösta på. Du har bara ett par sekunder på dig att gräva fram din bana för att välja den, och sen har spelare några sekunder på sig att rösta. Det innebär att du får spela genom många, MÅNGA, andra banor innan du ens får chansen att välja din. Och din bana kanske inte ens vinner flest röster. Men jag har hittat ett sätt: välj en stilren och intressant screenshot! Två av mina banor vinner nästan alltid rösterna. Den ena har en bild av en rullstol framför en kyrka. Spännande, lite udda, och folk blir nyfikna. Den andra banan? En död, blodig hund som ligger utanför sin hundkoja! Vinner alltid rösterna. Och jag skrattar lika gott varje gång när folk inte alls verkar veta vart de ska springa. Det har även varit givande rent kreativt att spela med andra, eftersom jag inser vilka justeringar som jag behöver göra. Blir alltid glad när spel till konsol kommer med en level editor.
Kim Jakobsson har spelat massor av:
Dead Cells
Jag är väldigt förtjust i pixelgrafik, och rogue-spelet Dead Cells till PC är ett av de absolut bästa spelen just nu både när det kommer till grafik och spelbarhet. Med ett oerhört simplelt upplägg som i stora drag enbart går ut på att du ska ta dig så långt som möjligt - tills du dör. Ofantligt många gånger. Men ju mer du spelar - desto bättre förmågor och vapen låser du upp, som gör nästa runda lite enklare. Jag har hunnit beta av min hög med gamla spel, och har således inte särskilt mycket liggande som är av intresse. Så därför så slöspelar jag oftast lite Dead Cells på kvällarna, blandat med en och annan match i Hearthstone. Det känns som att Dead Cells inte fått den uppmärksamhet som spelet förtjänar, och jag tycker att alla med en PC och 150 kr på sitt konto borde införskaffa sig spelet. På en gång.
Andre Wigert har spelat massor av:
Stikbold: A Dodgeball Adventure
Nu är jag där igen. Totalfast. Tvångssurrad och bultbandad till danskarna Game Swings helgalna bollkastar-lir som bara blir bättre och bättre för varje gång jag lirar det. Med lite enkel fingerräkning kommer jag fram till hela sex stycken kompispojkar som jag har försökt att klara alla story-uppdrag på den högsta svårighetsgraden med. Alla har misslyckats. Det går bara inte att komma runt motståndarlagens osannolikt smarta drag där skruvade stinger-bollar cirklar runt korvgubben jag taktiskt har gömt mig bakom, och mina mer otränade kamrater rentav utplånas så fort matchen startar. Jag är inte långt ifrån att skicka upp en Blocket-annons. Ett desperat rop efter en formidabel partner som kan bära mig hela vägen förbi den ikoniskt djävulsklädda slutbossen och hans 600 stenkastande skelettkumpaner. Stikbold var fantastiskt när det kom ut 2016, och sedan slutet på 2017 en måste-titel till alla som har en Nintendo Switch.
Joakim Sjögren har spelat massor av:
Slime Rancher
När bondeäventyret Slime Rancher nyligen bekräftades anlända till Playstation 4 i september blev jag lite nyfiken och valde att testa Xbox One-versionen jag har haft liggandes sedan förra sommaren. Att jag sedan låtit denna lilla guldklimp ligga och damma är egentligen snudd på kriminellt när man tänker på briljansen som legat och väntat i detta myspysiga micro-mästerverk. För om du likt undertecknad har en fallenhet för titlar som Harvest Moon och Stardew Valley så är Slime Rancher en medryckande och charmig indiepärla som man helt enkelt bara inte får missa. Det är nämligen vanskligt vanebildande och underbart underhållande att få ta hand om sin egen rymd-bondgård i en galax där värdefulla restprodukter (kristalliserat slime-bajs, om vi ska vara helt ärliga) är lika dyrbart som äldestenar, och de senaste veckorna har till och med Monster Hunter World fått se sig bli förpassad till ett ovanligt viloläge då jag varit alldeles för upptagen med att odla fyrkantiga vattenmeloner och bygga solskydd till mina mest ljuskänsliga Flubber-varelser. Det finns visserligen några minustecken här och var - bilduppdateringen är lite knacklig emellanåt, som exempel - men om du är ute efter ett avkopplade mysspel med färggrann grafik, avslappnade musik och förvånansvärt mycket speldjup så är Slime Rancher ett ypperligt alternativ att ta fram nu när sommarmånaderna börjar närma sig.
Lisa Dahlgren har spelat massor av:
L.A. Noire
Jag har en tendens att lira om spel jag redan lirat, det har vi redan konstaterat vid det här laget, och Team Bondis Rockstar-utgivna detektiv-lir L.A. Noire är inget undantag. Jag har vridit och vänt på tändsticksaskar, hoppat över döda kroppar, kört usla fordon och förhört suspekta bovar så många gånger nu att jag tappat räkningen och jag börjar för första gången bli något trött på upplevelsen. L.A. Noire är ett fantastiskt spel, än idag - speciellt om man klickar hem den nyss släppta remaster-versionen. Fyra gånger har jag befordrats till Ad Vice-detektiv och lika många gånger har jag efteråt hamnat i den mordbrandsfokuserade styrkan. Fyra gånger håller precis just nu på att bli fem och jag älskar liret än. Det är någonting som, utöver noire-inspirationen (som faktiskt är en rejäl svaghet för egen del), som gör den här pärlan till spel så speciellt men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Fantastiskt lir dock, spela det precis nu.
Kenny Gustafsson har spelat massor av:
Dragon Ball Fighterz
Jag älskar verkligen att kunna slå mig ner på soffan med ett riktigt bra fightingspel. Och efter den (i mitt tycke) stora besvikelsen med Marvel vs Capcom: Infinite så flög Bandai Namcos nya Dragon Ball-titel in som en skinande sol och lyste upp tillvaron igen. Dragon Ball Fighterz har tagit upp en väldigt stor del av mina speltimmar den här månaden. Jag kan helt enkelt inte få nog av att hoppa in i en online-match för att sedan kasta mig in i en explosiv strid tillsammans med Son Goku och resten av mina kära ungdomshjältar. Och det finns få saker som är lika tillfredsställande just nu som att drämma in en superattack rakt i nyllet på mina motspelare, samtidigt som jag flyger upp ur soffan och vrålar Ka-Me-Ha-Me-Ha!
Andreas Blom har spelat massor av:
Far Cry 5
Jag måste hålla med Ronny här. Far Cry 5 var ett av mina mest efterlängtade spel 2018 och därför förvånas nog ingen av att det, i princip, är det ända jag spelat sedan det släpptes. Jag tenderar till att dränkas hjälplöst i spel med öppna världar och där jag är den som bestämmer vad som ska ske härnäst. Lägg sedan till att jag uppskattar den inarbetade Far Cry-formulan, blanda in en fräsch skådeplats samt ett tema som, i alla fall i min mening, ligger helt rätt i tiden... och du har ett spel som sitter som en smäck. Som alltid kan jag också spendera timmar med att bara vandra omkring och göra ingenting. Beundra omgivningarna, springa från björnar höga på knappast lagliga preparat, fiska, öva min pricksäkerhet på kultmedlemmar eller hjälpa till att återställa en utpost genom att reparera vattenledningar. Jag har ingen brådska med storyn. Jag tar hellre med mig Boomer, låter hagelgeväret ligga nonchalant på lut över axeln, stoppar pistolen i hölstret och tar en långpromenad genom Montana.
Andre Lamartine har spelat massor av:
Bloodborne
För tillfället är månen blodröd, befolkningens ångestladdade tjut har tystnat, det visar sig att uråldriga tentakelgiganter har befunnit sig bland oss hela tiden och några hjärnsugande, Insight-slukande bläckfiskbobbor livet extremt surt för mig, men sedan min mardrömsodyssé började förra månaden har jag inget annat än älskat From Softwares gotiska och fruktansvärt blodiga äventyr. Jag älskar hur världen förändras ju längre man tar sig in i spelet och den eskalerande utmaningen har gjort Bloodborne till en av de roligaste spelen jag har haft nöjet att spela på ett bra tag. Det är så beroendeframkallande att jag i skrivande stund saknar handsvetten som framkallas när man råkar fastna mellan lynchmobbar eller när man är nära att sätta nådastöten i de missbildade bossarna och jag vill inget annat än att återvända till den skräckinjagande Yharnam - hur många gånger jag än faller offer för min egen klumpighet.
Vilket spel har du tillbringat mest tid med den gångna månaden?