Mikael Sundberg:
Rock Band 4
I en tid där nyutgåvor måste köpas på nytt och sedan få separat DLC eller där man måste betala tusentals kronor för att låsa upp alla varianter på kostymer är Harmonix gamla trogna serie ett välkommet alternativ. När jag blir sugen på att röja loss med "Run to the Hills" eller "Livin' on a Prayer" så är det bara att damma av de gamla gitarrerna och ladda in de hundratals låtarna jag har köpt under de senaste tio åren, inklusive låtarna från respektive spel, och allt bara fungerar. Trots att gitarrerna egentligen kom från konkurrentens spel (!) och att licenserna för en del musik rimligtvis har behövt förnyas flera gånger vid det här laget. Rock Band rullar fortfarande på med en handfull låtsläpp i månaden trots att den stora skaran sedan länge dragit vidare, och jag måste respektera en sådan hängivenhet. Det är förstås också något evigt underhållande med att låtsas vara en världsartist och dra av klassiker efter klassiker hemma i vardagsrummet, särskilt i sällskap med andra. Plasten i gitarrerna kommer att brytas ner långt innan det här spelet slutar vara underhållande.
Petter Hegevall:
Rolando: Royal Edition
Rolando var det första spelet till Iphone som jag verkligen förälskade mig i. Charmigt, gulligt, mysigt, utmanande och snyggt. Musiken var dessutom strålande. Men så blev det knas (som ungdomen säger) när iOS gick från 32-bits-appar till 64 bitar och Rolando togs bort. Utvecklarna har under de två senaste åren pysslat för fulla muggar med att bygga om Rolando från grunden för att bättre stödja Apples plattform och gränssnitt och det relativt nysläppta Rolando: Royal Edition är som att återse en gammal vän, fast i uppdaterad upplaga. Jag har rullat, myst, klättrat, pusslat och nynnat på den underbara musiken i en dryg månad nu och kommer att fortsätta att göra så hela sommaren, mest troligt.
Kim Orremark:
World War Z
Jag trodde verkligen inte på det på förhand. Det såg ut som ännu en billig licenssoppa endast skapad för att håva in lite extra stålar. World War Z är inte perfekt, men det är otroligt roligt och beroendeframkallande, speciellt med ett par goda vänner i hörlurarna. Hjärndött zombiepangande verkar aldrig riktigt gå ur tiden och jag tror inte jag har haft så här kul i flerspelarröj sedan Left 4 Dead 2 släpptes för vad som känns som en evighet sedan. Det finns oväntat mycket djup, grafiken är finfin och utmaningen nästintill perfekt. Jag hoppas verkligen att spelet fortsättningsvis underhålls med nya tillägg och att det kan räcka riktigt länge.
Henric Pettersson:
Sekiro: Shadows Die Twice
Jag är ju ett enormt fan av From Software (eller ja, inte av Dark Souls 2). Bloodborne är ett av mina absoluta favoritspel och därför kommer det kanske inte som någon överraskning att jag såg fram emot Sekiro: Shadows Die Twice. Jag tror inte ens ord kan beskriva mina förväntningar och till största del har spelet levt upp till förväntningarna. För under april månad har jag, utöver ett flertal arbetsintervjuer och skolrelaterade uppgifter, inte gjort mycket annat än att spela Sekiro. Jag har dött fler gånger än vad jag kan räkna och skrikit av vrede och nästan, bara nästan, sulat handkontrollen i väggen. Ändå vill jag beskriva spelet som otroligt. Just nu befinner jag mig på min tredje genomspelning och inte ens nu har jag tröttnat. Faktum är att jag numera känner mig som ett proffs när jag kan bossars mönster utantill. Det råder inga tvivel om att det kommer bli ytterligare genomspelningar efter denna omgång och så småningom ska jag väl även ro hem den där platinumtrofén. Var så säker på det.
Andreas Blom:
Spider-Man
När halva spelvärlden drog kollektivt efter andan inför släppet av Insomniacs senaste, var jag en utav de som inte räknade dagarna. Nog fanns intresset, men inte i form av det påtagliga ha-begäret som gjorde att jag införskaffade det på stubben där och då. Men så blev man i slutet av mars ett år äldre och i och med det, berikades med en kopia. Det är fantastiskt. Jag är än långt ifrån klar med äventyret, men kan redan nu stämma in i hyllningarna; historien är skönt avslappnad, Spider-Mans underbara kommenterande på allt och ingenting drar upp smilbanden och när jag svingar mig fram genom ett vrålsnyggt New York, slås jag gång på gång av stolen. Känslan av att springa vertikalt upp för en skyskrapa, en bit ifrån toppen skjuta ut nät som kastar mig upp över byggnadens kant, där jag tar ytterligare ett språng och kastas i en perfekt halvbåge över dess tak, innan jag störtdyker nedför andra sidan och två meter från den hårda asfalten, återigen kastar ut nät och svingar mig vidare i projektilfart över morgonrusningens cementerade metallmatta, är precis så härligt adrenalinstinn som jag hoppats på och är mestadels det jag pysslat med under den gångna månaden.
André Wigert:
SteamWorld Quest: Hand of Gilgamesh
Göteborgarna Image and Form fortsätter att ta sina ångrobotar till nya spelgenres och den här gången är det dags för ett klassiskt japanskt rollspel som de finurligt nog tryckt ihop med ett spelkortsbaserat stridssystem. Som det är nu får jag inte säga ett knyst om varken spelvärlden, bataljerna, humorn, musiken, bossarna... Jag får inte säga någonting. Men recensionen kommer till en URL nära dig inom väldigt kort, räkna med det.
Andre Lamartine:
Sekiro: Shadows Die Twice
I skrivande stund sitter jag med skakande händer och smälter min seger, då jag precis har besegrat den sista storbossen i From Softwares nya briljanta titel - en skoningslös svärdmästare som väckt en vrede av sällan skådat slag och som efter fyra svettiga, frustrerande timmar äntligen fick smaka klinga i strupen. Det är bara att konstatera: From Software har gjort det igen, vilket inte är helt oväntat. Även om jag till viss del saknar online-funktionerna från Dark Souls-serien har jag (hat)älskat varje minut av min resa in i fiktiva Japans sotsvarta hjärta och jag ser starkt fram emot att påbörja NG+ för att få ett annat slut. Framförallt ser jag fram emot att återbesöka löjligt vackra Fountainhead Palace, göra salami av den fisande jätteapan (André Wigerts största skräck) och släcka den där rabiata elddemonen igen, samtidigt som jag räds att träffa på de där Snake Eyes-damerna och hela det där skjutglada Gun Fort-partiet. Nu drömmer jag om ett Sekiro-DLC i samma skala och kvalitet som Ringed City och Old Hunters... snälla Miyazaki!
Johan Vahlstrom:
MLB: The Show 19
När jag tänkte på denna lista efter att MLB: The Show 19 släppts var tanken att jag inte ens behöver deltaga i de uppkommande listorna, eftersom detta spel kommer vara mitt överlägset mest spelade varje månad. Men det är inte längre så säkert. Jag är inte alls lika beroende av årets version som jag var utav förra årets. Mycket av det har att göra med hur innehållet formats i år. Det fanns mycket mer att sätta tänderna i förra året och nu känns det mest som att jag redan gjort allt som finns att göra. Nytt material släpps med jämna mellanrum, men dessa klaras snabbt av och sen finns det inget att göra igen. SDS (utvecklarna) har lyckats göra många saker med spelet bättre än förra året, men ändå lyckats ta bort viljan för mig att slänga bort timmar. Jag har fortfarande spelat massor, kommer att spela massor mer och det är trots dessa problem ändå ett av de absolut bästa sportspelen på marknaden.
Johan Jolin:
Tetris 99
Spelvärlden har drabbats av Battle Royale-feber. Men varken Fortnite eller Apex Legends har lyckats fängsla mig och jag ställer ner kontrollen snabbare än jag kanske borde med tanke på redaktionens förkärlek till just Apex. Men istället väljer jag att byta ut alla vapen i världen mot de skimrande blocken eftersom ingen explosion är lika förödande som en Tetris kombo. Jag förstår dig helt. Ursprungligen tyckte jag, precis som du, att Tetris i ett Battle Royale-läge var det dummast jag hört. Men jag är den första som ödmjukt tänker medge att jag hade fel. Faktum är att Tetris 99 är en actionkavalkad utan dess like som kompromisslöst straffar en för misstag och samtidigt belönar den skicklige. Som självproklamerad Tetris-n00b blir jag betydligt oftare straffad än belönad, men i och med en tydlig skicklighetskurva finns det en orgasmisk tillfredställelse när jag lyckas kriga mig till toppen. Tetris 99 tenderar snabbt att bli lite för mycket av det goda. Men de korta intensiva matcherna har passat som handen i handsken för en upptagen student och har vitsat sig vara ett perfekt tidsfördriv när jag behövt en paus från verkligheten.
Kim Jakobsson:
Cultist Simulator
Jag har en tendens att bli smått beroende av kortspel. Det senaste i ledet stavas Cultist Simulator, och det är precis som namnet skallrar om, ett spel där du kliver in i rollen som en kultist. Inledningsvis är allting ganska oskyldigt. Du använder dig av olika kort för att drömma dig bort, och spendera tiden med att läsa obskyra gamla texter. Men allteftersom blir dina motiv alltmer ondsinta då du kan bilda olika typer av kulter, och värva medlemmar. Dessa medlemmar kan sedan utföra olika typer av ritualer, som i slutändan kan framkalla demoner och annat satyg. Det är ett komplext system som tar lång tid att lära sig, men otroligt givande när du väl kommer in i det.
Joakim Sjögren:
Sekiro: Shadows Die Twice
Det tog mig en mindre evighet och vägen var fylld av ändlösa tårar och panikartad förtvivlan, men nu har jag äntligen klarat Sekiro: Shadows Die Twice. Den sista bossen var en renodlad mardröm för min egen del där jag både en, två och fyrtiofyra gånger seriöst funderade på att lägga ner min spelhobby helt och hållet och istället börja pyssla med fingervirkning eller inleda en karriär inom paiper mache-konst. Nu fick visserligen den där sluga svärdmästaren äntligen pisk i slutändan, men poängen är att det var längesen ett spel frustrerade och underhöll mig så otroligt mycket på en och samma gång. Det var förmodligen Dark Souls III som var senaste äventyret som skapade liknade känslor, och det är om något ett positivt betyg i min bok. Sekiro är dock, trots detta. en bra bit i från From Softwares absoluta mästerverk och jag tycker faktiskt världen känns lite "platt" kontra tidigare givar samt att vissa bossar blandade och gav mer än vad jag hade velat önska. Nu räcker såklart Miyazakis lägre nivåer för att vara bättre än det mesta i spelvärlden, och det råder ingen tvekan om att Sekiro är ett spel man bara måste uppleva - hur frustrerande och ångestfyllt det än må vara.
Adam Holmberg:
Mach Rider
Det var Jonas som rekommenderade Nintendos gamla kultklassiker till mig ganska nyligen och när jag under förrförra veckan fick en lucka i schemat började jag spela det, vilket jag borde ha gjort för 30 år sedan. Så bra är Mach Rider. Så verklighetstroget märkvärdig är den ljusbrun-gröna pixel-postapokalyps som byggs upp här och i kombination med perfekt spelmekanik är det svårt att inte älska Mach Rider.
Adrian Olsson:
Red Dead Redemption 2
Nej, det har inte alls blivit mycket Sekiro för mig. Det kräver för mycket energi och tålamod - och det orkar jag inte för tillfället inte med, tyvärr. Istället har jag spelat det överlägset största spelet på flera år - Red Dead Redemption 2 Japp. Red Dead 2, igen. Jag spelade det så fort jag kunde när det släpptes. Visst var jag inte ett speciellt stort fan av det första Red Dead Redemption (sorry, Blomman). Ändå var jag supertaggad på tvåan. Såpass taggad att jag började svettas av blotta tanken på spelet. Och jösses vilket spel vi fick alltså. Det tog väl ungefär fyra-fem dagar av sträckspelande för att klara ut det. Det roliga (och kanske sjuka) är att jag startade om det sekunden det tog slut, och klarade ut det på kanske en vecka, för andra gången. Och nu är jag alltså igång igen, för tredje gången.
Jonas Mäki:
The Division 2
Det har funnits utmanare denna månad, så är det. Anthem har fått en stor uppdatering, Mortal Kombat 11 har släppts, Sea of Thieves har fått sin största expansion och så har vi ju nyligen lanserade Days Gone. Men alla dessa har en sak gemensam. Ingen av dem har fått mitt att offra tid som The Division 2. Mer eller mindre varenda kväll har vigts åt att rensa Washington DC från avskum, hitta förträffligt loot, kolla in polares outfit-fynd, utföra uppdrag och tukta bossar i ohyggligt jämna strider. Vad svenska Massive Entertainment lyckats med är en ren bedrift och detta är den bästa loot-shooter jag någonsin spelat sedan Borderlands 2 - vilket händelsevis också är ett av mina bästa spel genom alla tider. Och än är jag inte klar på långa vägar. Runt knuten väntar massor av nytt innehåll och ett utmanande endgame som får mig och mitt gäng att samlas gång på gång för så kallat samkväm och för att blåsa skallen av illasinnade ruskprickar. Och för loot. Och för att det är så förbannat kul.