Marcus Persson:
Microsoft Flight Simulator
Där finns få andra spel som närmar sig den totala och absoluta känsla av frihet som återfinns i Asobo och Microsofts senaste flygsimulator. Att kryssa mellan snöklädda bergstoppar, böljande dalar och vidsträckta landskap är en meditativ och uppslukande upplevelse som återkommande får mig att tappa hakan. Meditativt, trollbindande och magiskt. Så att nu fått möjligheten att återvända till de blå skyarna igen efter några månaders frånvaro var en extraordinärt underbar upplevelse. Ännu mer så tack vare den helt strålande VelocityOne-kontrollen från Turtlebeach som verkligen tog upplevelsen till nya höjder. Absolut inget ont mot Thrustmaster och deras TCA-sidosticka med tillhörande gaskvadrant som jag använt innan, och som fungerat kalasbra. Men VelocityOne spelar i en annan liga. Så tack vare det har jag nu återigen spenderat fler timmar än jag törs räkna kryssande i min mysiga lilla Cessna mellan små, små flygplatser lokaliserade på de mest udda och svåråtkomliga av platser.
Att sen spelet är mustigare och vackrare idag än någonsin tidigare gör verkligen inte saken sämre. Aldrig förr har städerna och landskapen varit mer detaljerade, ja till och med den hopplösa lilla byhåla undertecknad bor i finns att finna på den skånska tundran. Återgiven i skrämmande hög detaljrikedom. Vilket onekligen får mig att le lite extra när jag blåser över den på vad som antagligen är illegalt låg nivå. Upptäckarglädjen är helt enkelt makalös och Flight Simulator har berövat mig på många, många timmars sömn denna gångna månaden. Tid som istället spenderats där uppe i skyn, det stora lugnet.
Adam har kört vidare på hästgrejen under den gångna månaden. Han älskar sina ponnys.
Henric Pettersson:
Horizon: Forbidden West
Eftersom jag recensionsspelade Horizon Forbidden West under två veckors tid innan det släpptes tillbringade jag kopiösa mängder av tid åt det under februari månad (och fortsatte även göra det efter att vår recension publicerades). Med tanke på hur proppat med innehåll som spelvärlden är, har det helt enkelt varit svårt att hålla sig borta från det. Numera har jag kammat hem platinumtrofén vilket torde innebära att jag mer eller mindre har gjort allt, men det stämmer inte riktigt. Faktum är att kartan fortfarande kryllade av frågetecken efter att jag låste upp den där otroligt tillfredsställande trofén. Horizon Forbidden West är verkligen ett fantastiskt spel som är så sanslöst vackert att det är skäl nog att tillbringa dussintals timmar tillsammans med Aloy. Med det sagt har mättnadskänslan nu infunnit sig och jag kommer nog bli tvungen att acceptera att jag inte kommer upptäcka precis allt som Guerrilla Games lämnat för oss spelare att upptäcka. Trots mättnadskänslan är det ändå ett toppenspel som jag råder dig att absolut inte gå miste om, även om jag förstår att Elden Ring kanske tilltalar dig lite mer för stunden.
Niclas Wallin:
Elden Ring
Det var aldrig minsta snack om saken här, jag drog igång Elden Ring sent på fredagskvällen och jag har spelat varje ledigt tillfälle sedan dess. En ljuvlig, men stor och livsfarlig öppen värld som är en ren fröjd att utforska med massor av saker att upptäcka. Det känns i mångt och mycket som att From Software har tagit allt dem lärt sig senaste decenniet och verkligen fått till sin första riktiga fullträff. De övriga har med ett enda undantag varit bra de med men Elden Ring är vassare på allt egentligen, förutom möjligen grafiken. Där ser det fortfarande inte mycket bättre ut än det gjorde i Dark Souls 3, men det är ingenting som på något vis försämrar upplevelsen på det stora hela. Allt annat klaffar ju så fint och jag ser oerhört mycket fram emot att fortsätta äventyret i kväll. Att bli Elden Lord är mitt slutmål och det spelar ingen roll hur mycket stryk jag får längs vägen.
André Lamartine:
Alien: Isolation
I väntan på Elden Ring har jag bläddrat igenom min backlog och trots att jag sitter på flera orörda titlar jag har tankat hem från diverse reor har jag ändå krälat tillbaka till Sevastapol-stationens kyliga ventilationstrummor, för sjätte gången. Jag känner till hela historien och vet vilka knep jag ska använda, men ändå gör spelet mig skakis. Jag överraskas av hur spelet fortfarande lyckas skrämma skiten ur mig och hur jag fortfarande kan hamna i nya kusliga situationer jag inte har upplevt förut. Isolation är ett genidrag sett till ljudmixen, som här skapar konstant äckel utan att det ens händer någonting. Isolation slår Ridley Scotts senaste filmer på fingrarna och jag undrar om inte detta spel bör filmatiseras för att göra filmseriens första filmer rättvisa igen. Alien: Isolation är inte perfekt, men jag har insett att det har blivit ett av mina absoluta favoritspel och märkligt nog har den isande rymdstationsskräcken blivit en slags avkopplande tröst för mig efter en hård dag på jobbet.
Lukas Wallander:
Elden Ring
Håkan Hellström är milt sagt lite av en vattendelare. Personligen är jag ett fan men jag kan också verkligen förstå att alla inte är lika förtjusta i killen från baksidan. Hans låt "Den Fulaste Flickan i Världen" säger dock allt som den här texten om min kärlek till Elden Ring kommer försöka att säga. Elden ring är rätt fult, menyerna hopplösa och med alldeles för liten text och det kan vara onödigt elitistiskt ibland (sånt hatar jag i spel) men som Håkan säger är jag kär i den fulaste flickan i världen. Nytillskotten med Torrent man kan rida på och möjligheten att hoppa är rejält trevliga nytillskott. Den öppna världen är ett ännu mer välkommet nytillskott och det är skönt med en öppen värld som inte behöver ha en Ubisoft-plottrig mini-map med prickar i regnbågens alla färger på sig. Sen har vi designen. Jag älskar färgvalen och hela estetiken något enormt. Jag brukar mest ränna i ilfart från punkt A till B för att göra uppdrag i öppna världar men nu kommer jag på mig själv med att kika på varenda vinkel och vrå som går. Att jag är kass på spelet och inte haft ihjäl en enda boss gör inte så mycket när jag bara trivs. Jag vill också passa på att ge Total War: Warhammer III ett stort tröstpris. Mitt intåg i Total War-serien var en otippat trevlig erfarenhet och hade varit vinnaren om inte Elden Ring kom och bara var sådär wow-bra.
Horizon II regerar på redaktionen för tillfället.
Petter Hegevall:
Gran Turismo Sport
Jag har under den gångna månaden återvänt till GT Sport för att vara redo inför Gran Turismo 7. På förhand nu inför premiären av den hett efterlängtade sjunde delen har jag känt på mig att flera viktiga förbättringar som gjordes i GT Sport plockats bort, eller ignorerats, och de där skillnaderna vill jag kunna se på långt håll, när jag under morgondagen nu ska börja spela GT7. Därför har jag kört, massor. Igen. Och det råder för egen del ingen som helst tvekan om att GT Sport är Polyphonys absolut bästa spel sedan Gran Turismo (1998). Kan GT7 toppa det? Jag tvivlar, starkt.
Marie Liljegren:
Horizon: Forbidden West
Årets mest efterlängtade spel för min del landade i mitt knä för några veckor sedan och sedan dess har jag försökt stjäla till mig några timmars speltid här och där emellan mina två arbeten. Och vilket spel det är! Jag kan ju säga att jag inte är det minsta besviken då jag tar mig igenom den förbjudna västern uppe på ryggen på en kraftfull maskin. Helst av allt hade jag velat att allt annat stannat till så jag verkligen fick sitta dygnet runt i mina underkläder och spela med persiennerna nerdragna, men tyvärr så måste man jobba för att brödfödan ska trilla in. Men vissa spel vill man helst bara ge sig hän i och detta är ett sådant för mig. Väntan har varit lång men den var verkligen värd det. Spelet är vackert och fyllt med fiender som ger dig en varierande fight, nya roliga prylar som underlättar Aloys äventyr och grymma vapen som kickar maskinröv på löpande band. Själv älskar jag min sprängbella och min prickskyttebåge till månen och tillbaka. För första gången i ett spel slipper jag gråta i hjärtat när jag dödar djur för dessa är ju mekaniska så då kan man skratta rått när man spränger dom till metallskrot och gör om dom till en och annan brödrost. Svor i början över Aloys bristande kunskaper på att simma under vattnet mer än två sekunder och hade vilda spekulationer i mitt huvud om allas vår klonade jägare var både astmatiker och storrökare eller kanske bara spagettiarmar men har nu lugnat mig då jag äntligen lagt vantarna på en dykarmask som löst alla hennes andningsproblem.
Nu är inga djup några som helst problem för fisken Majsan förutom ett och annat monster som lurar i vassen och nafsar mig i tårna. Jag spelar som vanligt i lugn takt, vill att spelet ska hålla länge och dammsuger som vanligt alla vrår i jakt på skatter och nya vapen, ingen hörna ska lämnas orörd om jag har något att säga till om. Och om det är något det inte råder någon brist på i detta spel så är det loot. Nä, nu kan jag inte skriva mer, har sjöar att utforska, berg att bestiga och glidflyga ner ifrån och maskiner att besegra. Den förbjudna västern erövrar och räddar ju sig inte själv. För det behövs hjälten Majsan, eller jag menar Aloy.
Jonas Mäki:
Nobody Saves the World
Det var vår eminenta frilansare Niclas Wallin som recenserade Nobody Saves the World, ett spel som visserligen såg trevligt ut, men som jag inte hade prioriterat eftersom det var så kopiöst mycket annat på gång. Men... efter hans recension kunde jag inte riktigt hålla mig utan laddade hem kalaset, det ingick ju trots allt med Xbox Game Pass. Och det är jag ju tacksam för, för detta är bland det bästa jag spelat på mycket länge. Nobodys kamp för att rädda världen inkluderar att förvandla sig till upp till 15 olika varelser, alla med olika styrkor och svagheter som dessutom går att modifiera ytterligare. Själv fastnade jag rejält för att lajva häst och göra livet surt för mina fiender. Lägg till detta ett ilsnabbt gameplay med roliga strider och en helt ljuvlig presentation med massor av humor samt dessutom co-op, och vi har en riktig höjdartitel jag sänkte fler timmar i än något annat spel, trots en fullkomligt fullspäckad februari. Stort tack för tipset Nicke.
Elden Ring trollbinder, menar Jocke, Lukas, Niclas och Henric.
Johan Mackegård:
Outer Wilds
När jag för en månad sedan blickade framåt i tiden mot texten jag skriver just nu så tedde det sig som ren galenskap att jag någonsin skulle kunna tänkas skriva om något annat än Elden Ring. Det nästintill mytomspunna spelet har ju äntligen haft premiär nu men jag har helt enkelt inte haft tid att på riktigt kasta mig in i Miyazakis galenskaper riktigt ännu. Däremot har jag hunnit med att fortsätta mitt äventyr i Outer Wilds: Echoes of the Eye som jag fortsatt är helt förälskad i. Det är verkligen ett oförglömligt spel som inget annat och även fast jag i nuläget sitter fast på vad som känns som ett helt omöjligt pussel så håller jag fast vid att både expansionen och basspelet är bland det bästa som indiegenren någonsin har gett ifrån sig.
Måns Lindman:
Hades
I de perioder när jobbet slukar lejonparten av min tid så är det absolut sämsta jag kan göra att hoppa in i ett nytt uppslukande äventyr i en öppen spelvärld. Jag vet hur det blir, jag har varit här förr. Stått i vägskälet och valt fel väg. It ain't my first rodeo. Det är ett alldeles för stort åtagande som hänsynslöst kommer att slakta mina deadlines och ge mig temporär insomnia. Jag vet att jag kommer att dygna trots att jag har en hel dags workshop framför mig. Så hur mycket jag än har gått och suktat efter Elden Ring, Dying Light och Horizon är det dömt att misslyckas. Alla tre är ju ute nu och jag borde förstås kastat mig över samtliga likte en svulten varg men ängeln på min vänstra axel har för en gångs skull överröstat djävulen på den högra så det blev ett tack men nej tack. Jag motstod frestelsen, mot alla odds. I stället brukar det här vara ett perfekt tillfälle att fiska upp ett rouge like indiespel. Där jag bara kan hoppa in och köra lite när tid och ork finnes. Jag har gjort det förr med lysande resultat.
Med briljanta lir som Spelunky, Slay the Spire, Dead Cells och förra året släpptes ju det kritikerrosade Hades till Playstation så det var inget att fundera på. Tyvärr gick planen med den återhållsamma speltiden inte helt i lås för jag har varit fast, i dubbel bemärkelse. Zagreus lika mödosamma som känslosamma resa genom helvetet har ständigt hållit mig i ett järngrepp. Den starka berättelsen om svek, kärlek och komplicerade familjerelationer är inget annat än fenomenal och känslan när jag äntligen lyckas besegra den där fördömda bossen efter fyrtio försök är som Gudars ambrosia. Ingen runda är den andra lik och jag har gått runt på dagarna, mellan videomöten och tänkt på strategier och pussel. Jag trodde ju verkligen att ängeln vann den här gången men det visade sig att djävulen var starkare, igen och slugare. Oh well.
Olof Westerberg:
Horizon: Forbidden West
Precis som 90 % av spelvärlden tvingades jag under februari välja mellan Aloy och the Tarnished One, och eftersom jag vägrade att vänta ytterligare en vecka på att komma igång med årets första våg av storspel - så föll valet på Horizon. Och livet i den förbjudna västern har inte varit annat än en fest. Alla föregångarens värsta tillkortakommanden - så som ansiktsanimationer, mellanmänskliga interaktioner och sidouppdrag - har åtgärdats. Världsbygget känns plötsligt så mycket mer genuint och inbjudande med människor som säger saker som faktiska människor skulle säga, och vars munnar inte rör sig som stelopererade getters. Men inte minst har jag försökt sätta mig in i Machine Strike, det schackliknande minispelet som gör intåg i universumet för första gången i och med Forbidden West. Jag har alltid älskat variationen och mysigheten med minispel som Pazaak (Star Wars: Knights of the Old Republic) och Gwent, så jag spår att många timmar kommer spenderas hukad över det lilla, virtuella spelbrädet framöver. Den förbjudna västern kan gott vänta en runda till.
Adam Holmberg:
The Ranch of Rivershine
Jag tröttnade lite förra månaden på Pippa Funell 3: Take The Reigns och har spelat lite för mycket av Star Stable samt Star Stable 2, vilket fick mig att byta till det kritikerhyllade The Ranch of Rivershine, som varit strålande den gångna månaden. Jag älskar hästar.
Patrik Severin:
Total War: Warhammer III
För mig var beslutet ganska enkelt. Jag spelade väldigt mycket av den sista och avslutande delen i trilogin. Förvisso testade jag även Elden Ring men anser nog ändå att Dark Souls 3 är lite vassare.Total War däremot fortsatte att överraska och jag hade förmodligen tur med tekniska strul då jag inte stött på mycket i form av buggar. Jag saknar lite blod, moddar och den gigantiska kartan men överlag är det en fröjd att spela. Det är snyggt, hektiskt och har massvis med bra förbättringar mot sina föregångare. I nuläget är det framförallt skärmytslingarna som roar mot dator eller andra spelare. Det finns få spelserier som riktigt kan matcha storleken när man spelar flera i belägringar. De olika fraktionerna är alla varierade och intressanta även om Slaanesh är lite buggad än. Framförallt har jag verkligen gillat Tzeench och Nurgle två rivaler vars spelstilar är totalt distinkta mot varandra. Från att nästa enbart spelat de odöda i föregångarna har jag uppskattat demonerna i trean. Framtiden ser ljus ut och med de senaste grävet i filerna verkar det som att min mest efterlängtade fraktion Chaos Dwarfs lär dyka upp fortare än tänkt.
Mackan har flugit vidare under februari.
Johan Vahlström:
Pokémon Legends Arceus
Jag var ruskigt taggad på det nya spelet i Pokémon-serien. Ett spel som skulle ge oss något helt nytt jämfört med vad de senaste spelen bjudit på. Vilket är en rejäl slev av samma gamla visa. Jag har nästan nått slutet nu. Eller ja, jag har nått slutet, nu håller jag på och försöker nå det andra slutet. Vilket kommer kräva en hel del jobb, något jag givetvis inte spoilar här. Det här är ett spel som tagit Pokémon tillbaka i rätt riktning igen. Jag älskar att kunna glidflyga runt och leta efter diverse shinies. Smyga i det höga gräset eller använda rökbomber för att inte bli upptäckt. Trots att det är en stor brist på slagsmål (det finns några stycken) tycker jag ändå inte att det är något som förstör. Det är istället det stora friheten spelet bjuder på som jag gillar mest. Världen må vara uppdelad i sektioner, men de olike delarna är tillräckligt stora för att det ska kännas att jag faktiskt utforskar världen helt fritt. Jag har nog inte varit så här sugen på att fylla mitt Pokédex helt och hållet sedan jag spelade den första generationen och samlade in alla 150. Eller ja, 151 till och med eftersom jag fick en Mew på nåt event Nintendo hade. Jag har nu fått tillbaka intresset för serien efter att det börjat svalna en del. Fortsätter de att utveckla spelen med detta som bas kan det blir fantastiskt.
Vad spelade du mest under februari?