Petter Hegevall:
Tetris Effect
Det är lite som att hamna i trans, detta. Eller det är rätt exakt som att hamna i trans. Jag beslutar mig ofta innan jag lyfter på mig den oförskämt plastiga VR-hjälmen att jag bara ska spela Tetris Effect i en dryg timme. Men den inplanerade timmen blir inte sällan fyra. Eller fem. För jag fastnar hårdare i detta majestätiska pussel än vad jag gjort i ett spel på många år. Glöm Rez, Space Channel 5 eller Lumines. Det här är Tetsuya Mizuguchis överlägset bästa spel.
Jonas Mäki:
Super Smash Bros Ultimate:
"Äh, men en match till" har varit mitt mantra ända sedan Super Smash Bros Ultimate släpptes. Från det att jag (det måste vara ett tecken från ovan!) låste upp Mach Rider och gav mig på Spirit of Light har jag inte kunnat lägga handkontrollen ifrån mig. Switch har följt med till banken, till Åreskutans topp, till Ikea i Sundsvall och så fort det funnits mer än en ledig minut har jag plockat fram den för att jaga fler Spirits och slåss i de ljuvliga striderna. Det har fått mig att fullständigt försaka alla andra mästerverk jag tänkt lira igenom och även pausa Black Ops 4-karriären., Detta är verkligen definitionen av klockren underhållning för mig och mitt spelande under januari har till runt 95% bestått av just Super Smash Bros Ultimate. Och än är jag inte klar!
Mathias Holmberg::
Hitman 2
Fjolåret var rekordhektiskt för egen del, utan tvekan. Att bolla jobb och plugg är faktiskt inte så lätt som man skulle kunna tro, och därför spelar jag allt mindre och mindre för varje dag som går. Men så kom Hitman 2 in i mitt liv, och förstörde alla chanser jag hade på att klara månadens tentor. Jag är verkligen helt fast i lönnmördarträsket just nu. Under vintern har jag spenderat åtminstone 150 timmar med Agent 47, och jag tror inte jag kommer tröttna på ett bra tag. Mitt projekt under januari månad har varit att klara alla Classic-utmaningar, det vill säga ta sig genom alla banor på den svåraste svårighetsgraden, utan att bli sedd, utan att bevis hittas och utan att byta dräkt en endaste gång. Det har varit frustrerande, det har varit svårt, jobbigt och ett helvete. Men nu är jag klar, och belöningskänslan dröjer sig kvar inom mig än idag. Har du ännu inte prövat på Hitman 2? Ut och köp, nu på en gång!
Johan Vahlström:
Football Manager 2019
Slår man upp "bara en till" i en ordbok finns det säkert en bild och beskrivning av Football Manager. "Innan jag lägger mig ska jag bara..." försöka få det där nyförvärvet jag behöver, spela den här matchen, se vad som händer om jag trycker mig vidare en dag. Bara en match till, bara en taktikändring till, bara en till titt på övergångslistan. Och helt plötsligt är klockan 5 morgonen efter. Football Manager har den där magiska förmågan att få tid att försvinna. Det senaste spelet är precis lika bra som föregångarna, om inte bättre. Visst, det var inga jättestora förändringar som infördes till detta års upplaga, men man nöter likförbannat ut mellanslagsknappen för att gå vidare till nästa dag i spelet ändå. Det är beroendeframkallande. Det är väldigt svårt att stänga av när man väl är spelar. Och inga mikrotransaktioner så långt ögat kan nå inne i spelet! Jag har nu dessutom tagit Salford City FC från Vanarama National League (vann serien) till League Two (vann serien första säsongen) till League One (kvalade upp därifrån första säsongen) till Championship (slutade tvåa första säsongen) till Premier League. En uppflyttning varje år alltså. Det är nu det tuffa börjar och för att erövra England och senare Europa kommer jag nog lägga ner hundratals timmar mer. 188 timmar in och jag har egentligen bara påbörjat min resa.
Adam Holmberg:
Battlefield V
Dice senaste del i Battlefield-serien är inte perfekt. Det kan stundtals vara märkligt buggigt och det känns fortfarande som att det kan saknas en del innehåll. Men för varje uppdatering så växer spelet sakta i mina ögon och många av spelets tillägg känns verkligen fenomenala medan jag spelar. Att ha några polare och gå online i Conquest är fortfarande bombastiskt med industrins bästa ljud, detaljerat spektakel och intensitet. De enkla tilläggen som det nya animationssystemet för bättre mobilitet och inlevelse känns riktigt bra och de ombalanserade klasserna gynnar verkligen samarbete för en gångs skull. En full grupp med olika klasser är verkligen när spelet är som bäst och det känns som att man kan göra nytta mitt i kaoset. Jag hoppas att spelet får chansen att med tiden växa till sig likt Battlefield 4 som också hade en knagglig start. För trots ärligt talat horribelt hanterad PR, extremt konkurrenskraftig period och sparsmakat spel innehåll är Battlefield V fortfarande oerhört roligt och jag hoppas att det kontinuerligt kommer mer innehåll och fortsatta förbättringar.
Adrian Olsson:
FIFA 19
Precis som för Vahlström är det fotboll (eller soccer, som Mäki hade sagt) som tar upp all min speltid för tillfället. Jag är inget stort fan av fotboll över huvud taget. Jag skulle faktiskt gå så långt som att säga att undertecknad avskyr sporten. Vuxna män som slänger sig ner på backen för minsta lilla beröring är inte för mig, och jag skäms av att titta på eländet. Däremot har jag en kär relation till fotbollsspel. I alla fall spellägena Spelar- och tränarkarriär. Just nu är det sistnämnda som spelas flitigt. Det är något visst med att hoppa in som en tränare och ta över och leda ett lag till triumf. Helst ska det vara ett lag som inte är på topp i verkligheten. När Manchester United bytte tränare skapade jag snabbt en ny tränarkarriär och tog över laget. Jag värvade först in Messi och sedan en massa andra stjärnspelare. Och så fort jag har vunnit både Premier och Champions League med United tänker jag hoppa till ett annat lag och ge dem Adrian-behandlingen™. Förmodligen är jag uppe i närmre 100 timmar nu, och jag kommer utan några som helst problem kunna trycka in lika mycket till.
André Lamartine:
Red Dead Redemption 2
Under julhelgen blev det äntligen dags för mig att lägga mina kladdiga chipsfingrar över ett exemplar av Rockstars senaste västernepos och jag spelar det ännu i januari. Det var ju väntat att denna expansiva värld skulle suga in mig i ett härligt tobakstuggande och tragisk amerikansk historia om västernepokens död, men jag har också dragit ut på spelandet för att det inte direkt någon brådska att avsluta det. Skulle jag kalla det ett mästerverk? Njae. Här får jag instämma med några av mina kollegor om att spelet är lite för bökigt för sitt eget bästa och det känns ofta som att jag måste vänta på att något spännande ska hända i den sirapssega handlingen, men det är samtidigt ett härligt avslappnande spel som jag plockar fram när jag känner för att jaga rätt på klienter med skulder eller några legendariska djur uppe i bergen. Det ska sägas att spelet är otroligt stämningsfullt och välgjort, trots sina många brister, och jag kommer nog att fortsätta att ta mig min lilla tid med Arthur Morgans våldsamma liv.
Henric Pettersson:
Assassin's Creed Odyssey
Jag köpte det senaste kapitlet i Ubisofts lönnmördarserie precis innan jul vilket egentligen var dumt, för då fanns ju ingen tid alls för spel. Men under januari månad har jag härjat runt i gamla Grekland så pass mycket att jag fortfarande frågar mig själv hur jag inte kan ha klarat det än, och varför jag inte ens har besökt hälften av alla öar. Det finns helt enkelt absurt mycket att göra i Assassin's Creed Odyssey och jag älskar friheten att kunna göra näst intill vad som helst. Som historienörd njuter jag dessutom lite extra av att stöta på karaktärer som Sokrates och Leonidas. Spelets största brist är dock att det känns oerhört repetitivt att rensa läger efter läger och uppdragen är sällan så intressanta som de var i Assassin's Creed Origins. Ändå återvänder jag konstant till spelet. Jag kan helt enkelt inte få nog, och nu ska jag återvända till Grekland för femtioelfte gången. Antagligen blir det inte den sista gången heller.
Kim Jakobsson:
Forza Horizon 4
Jag fullständigt älskar känslan när jag sladdar ut över ett öppet fält i 200 km/h med min skruttiga gamla Volvo, med höstsolen som blänker där borta i horisonten. Det senaste spelet i Horizon-serien är helt ofattbart vackert, både rent tekniskt och estetiskt. Jag vet att det svider i ögonen på mina UK-hatande kollegor, men faktum är att jag är villig att påstå att Storbritannien är en av de vackraste och roligaste skådeplatserna i serien hittills. Forza Horizon 4 gör sig även utmärkt för kortare spelsessioner. Jag har inte alltför mycket tid på kvällarna nu när jag praktiserar på heltid. Då kan det vara skönt med ett spel som inte kräver särskilt mycket hjärnverksamhet - utan det är bara att trycka plattan i mattan och ha roligt i någon timme. Spel behöver inte vara mer avancerat än så. Jag är även väldigt förtjust i hela konceptet kring skiftande årstider, även om jag önskade att en säsong inte varade mer än ett par dagar. Snart blir det väl att införskaffa sig expansionen "Fortune Island" också.
Kenny Gustafsson:
Super Smash Bros Ultimate
När jag inte har bläddrat i de senaste serietidnings-releaserna, eller har slagit mig ner i soffan för en massa film/serie-tittande med sambon, så är det bara ett spel som har förtjänat min tid. Super Smash Bros Ultimate! Jag och småsyskonen har spenderat hutlösa mängder timmar för att återvända till våra forna glansdagar, där vi alltid hamnade på topp. Nintendos nya fightingspelspärla, som utan tvivel är det bästa i Smash-serien hittills, kommer att fortsätta ta upp en stor del av min tid de kommande månaderna. Med härliga spelkvällar där familj och vänner samlas för att puckla på varandra med Bowser, Link, Ness och resten av favoriterna. Nu gäller det bara att hinna få tillbaka mitt gamla fotfäste med Captain Falcon, så att jag kan ta hem den första interna Ultimate-turneringen som bär av stapeln i slutet av veckan. Förhoppningsvis så blir det ett par fina Falcon Punches och Falcon Knees rakt i plytet på mina motståndare. Önska mig lycka till!
Kim Orremark:
Onimusha: Warlords
Jag hade inte ens tänkt att spela det. Inte just nu i alla fall. Mina ögon har varit spända på Capcoms andra spelsläpp i januari, det där med zombies. Men! Av någon anledning hittar jag mig själv i soffan, med min Nintendo Switch i knät och Onimusha: Warlords köpt och installerat. De följande tre timmarna var som en spark av nostalgi rakt i mjälten. Det har inte åldrats jättebra, det känns förlegat på många ställen och som re-master sett är det inte särskilt ambitiöst. Men kul är det. Kul som enda in i det där varma stället söderut. Lösa pussel, hugga demontrut i flera delar och lyssna på usla röstskådespelare förflyttade mig rakt tillbaka till 2001 då jag och Samanosuke kutade runt i trånga korridorer i jakt på hemligheter. Onimusha: Warlords är en underbar tidsresa, oavsett om du gillade spelet när det begav sig eller aldrig har spelat det.
Joakim Sjögren:
Divinity: Original Sin
Även om jag Jag fullkomligt älskar rollspel så har det tyvärr på senare år blivit allt glesare mellan gångerna jag gett mig ut på de där långa fantasy-eskapaderna, och den stora anledningen är såklart bristen på tid och rädslan över att behöva tackla dessa krävande speltitlar med ett fullproppat schema balanserades på ens rangliga axelparti. Jag har dock haft ögonen på Divinity-serien ett bra tag nu, och när jag kom över den kritikerrosade tvåan under Black Friday-rean så kände jag att jag bara var tvungen att spana in ettan under julledigheten. Sagt och gjort, och sisådär 80+ timmar senare, så kan jag konstatera att den kraftiga sömnbristen jag ådragit mig sedan i julas har varit värd det. För Divinity: Original Sin är på många sätt likt en underbar och semi-erotisk häxbryggd där story och karaktärer tar ett oväntat steg tillbaka för att istället ge rum åt ett välsvarvad spelsystem och en upptäckarglädje som (märkligt nog) känns som en mustig blandning mellan Zelda: A Link To The Past och Secret of Monkey Island. Divinity: Original Sin är nämligen inte på något sätt störst i klassen - sett till ren yta - men varje rum, grotta eller stuga är så otroligt fullsmockad med saker att göra, varelser att prata med och silverbestick att knycka (likt en uppspelt Winona Ryder) att man aldrig har en riktig chans att bli uttråkad i dess sällskap. Summa Summarum: om du inte hunnit spana in denna rollspelspärla från 2014 så föreslår jag ett besök till Rivellon nu med detsamma.
Johan Jolin:
Super Smash Bros Ultimate
Jag ska motvilligt erkänna att jag inte har hunnit spela lika mycket som jag velat på sistone. Men när jag väl har tid faller valet alltid på Super Smash Bros. Ultimate. I och med juletider så väl som andra ledigheter har vänner samt bekanta kommit på besökt ovanligt frekvent den senaste månaden. Vad passar därför bättre än att smiska julskinka med min Pikachu? Nåja, nu är jag rätt kass på fightingspel överlag så nog är det främst min skinka som blivit mör. Men vinningslysten som jag är försöker jag därför att ständigt bli bättre och finslipa min spelstil. Efter tonvis av timmar i World of Light och mängder av lokala bataljer kan jag äntligen säga att jag... suger lite mindre. Det svider i hjärtat att acceptera varje nederlag men jag har så otroligt kul ihop med mina vänner att jag inte jämrar mig över det. Det känns som det bara är början på den kolossala mängd timmar jag kommer spendera på detta fantastiska partylir och just nu anser jag att Super Smash Bros. Ultimate står sig som det överlägset bästa i serien.
Vilket spel har du tillbringat mest tid tillsammans med under januari 2019?