Petter Hegevall väljer:
Dirt Rally
Jag vet ärligt talat inte vad som hände med Dirt 4. För på förhand beskrevs det ju som en simulator och spelet som skulle ersätta Codemasters snorfula "hobbyprojekt" Dirt Rally. Men så blöev det ju inte. Inte för en endaste liten sekund. Dirt 4 var splittrat och ojämnt, bilarna kändes inte sällan märkliga rent balansmässigt och den briljanta fysiken från Dirt Rally syntes aldrig till. Vilket är hela anledningen till varför jag avinstallerade Dirt 4 efter cirka fem dygn och sedan dess har återgått till Dirt Rally, en titel jag spelar regelbundet och har så gjort sedan premiären för flera år sedan. Codemasters är enligt mig allra, allra bäst när de ger sig på renodlad simulering och aldrig har de kommit närmare verkligheten än i detta spel. Det finns ett otroligt beroendeframkallande belöningssystem inbyggt i en simulator av den här typen eftersom själva känslan när man efter veckor av ivrig träning lyckas sätta rekord på en specifik sträcka helt enkelt toppar det mesta i spelväg. Jag dyrkar Dirt Rally och avser att fortsätta spela det under hela sommaren.
Andreas Blom väljer:
Far Cry 5
Jag spelar fortfarande Far Cry 5. Bara. Anledningen är, synd och skam, att det inte blivit så mycket lirande för min del den senaste månaden. Skola och familjeangelägenheter har trängt sig före långa spelsessioner. Men då skrivande/nojande över C-uppsatser och kånkande av prylar inte stått på menyn, så har jag istället ägnat mig åt att avsluta Ubisofts senaste Far Cry-äventyr. Och vilket äventyr sedan. Far Cry har, som jag ser det, lyckats otroligt bra med at vagga in oss spelare i dess mekanik. Det här är inte mitt första Far Cry. Än mindre mitt första FPS eller sandlåda med ett gäng saker att göra bredvid huvudstoryn. Trots det kändes Far Cry 5 aningen ostabilt, lite... rangligt. Framför allt när det kom till vapnen och hur deras sikten var inställda. Men, as time went by, things started to fall into place. När jag väl lärt mig vapnens siktlinje, var de en fröjd att använda och jag kunde, enbart med startpistolen, slå ut även större fulingar. Även fast jag inte är klar med spelet än (har en uppsjö av sidouppdrag kvar) så ska jag nog ta en break från det från och med nu.
Ronny Carlsson:
Nex Machina
Jag inser nu att jag skulle ha köpt detta redan förra året. Finska Housemarque kan det där med att återuppväcka en sann arkadpuls med sina spel. Trots min uppskattning för deras titlar valde jag ändå att hoppa över Nex Machina när det först släpptes; hur många twin stick-skjutare behöver jag egentligen? Men in kommer Nexmaskinen på rea, för ett pris jag inte kunde motstå. Kött låg på grillen när spelet hade laddats hem, och jag ville bara "testa spelet lite snabbt". Ja, köttet blev bränt, för av någon märklig anledning blev neon-överdosen Nex Machina viktigare än näring. Kontrollerna bevisar att Housemarque har blivit experter på sitt område. Allt är så instinktivt och enkelt. Förutom spelet i sig, som är vansinnigt svårt när man kommer upp i svårighetsgraderna. Att dö i spelet känns inte som en förlust, dock. Istället torkar man den svettiga pannan och försöker igen. Och igen. Och igen. Som på den gamla goda tiden! Varje sekund man spelar är en rush för att överleva, dominera och samla poäng. Kan twin stick-skjutare bli mer finslipade än såhär? Ärligt talat är jag inte ens ledsen att Housemarque ska utveckla spel inom andra områden framöver; här finns inga förbättringar kvar att göra, ändå.
Kim Jakobsson väljer:
Donkey Kong Country: Tropical Freeze
Jag förvånade verkligen mig själv när jag köpte Donkey Kong till min Nintendo Switch. Inte för att jag har ogillat tidigare spel i serien, men mest för att det är ett så hiskeligt bra plattformsspel. Smart design, genuint kreativ spelmekanik och underbart mysig atmosfär. Jag fullständigt älskar att smiska på de små pingvin-asen när jag rumlar runt med mina små gorillor. Det känns även som ett perfekt spel så här på sommaren, sittandes på balkongen med ett glas cola bredvid. Fungerar lika bra handhållet som i dockningsstationen. Jag uppskattar även "funky-mode" något enormt då jag mestadels vill ha lugna spelupplevelser på min Switch - mer reaktionära och hektiska spelupplevelser får jag nog av i Overwatch på PC:n. Donkey Kong Country: Tropical Freeze är det perfekta sommarspelet att lira en sval sommarkväll.
Kenny Gustafsson väljer:
Fortnite
Jag har lirat Epics galna Battle Royal-spel Fortnite under en väldigt lång tid nu. Det är ett klockrent spel för både långa spelkvällar med vänner, när man har fingrarna långt nedgrävda i chipsskålen, och de lite snabbare partierna innan läggdags på jobbdagar. Och det är alltid lika kul att återvända till Fortnite under de gånger som man har varit borta en lite längre tid, eftersom att spelet konstant får nya och roliga uppdateringar. Och i maj kom den (enligt mig) perfekta uppdateringen till spelet. Du kunde spela som Thanos! Den välkända dunderskurken från Marvels serie/filmuniversum. Nu i maj så har jag spelat Fortnites Infinity Gauntlet-läge som en tok. Jag har skjutit ihjäl Marvels Mad Titan lika många gånger som jag har tagit handsken och förvandlats till honom, för att kort därefter slakta allt i min väg genom den färgglada kartan. Fortnite har bjudit på många sjukt underhållande kvällar den här månaden, där jag och ett gäng vänner har suttit i chatten och vrålat "JAG ÄR THANOS!!" i ren eufori.
Andre Lamartine väljer:
Dark Souls 3
Efter att ha avklarat Bloodborne, ett av de absolut bästa spelen jag någonsin har haft nöjet att lira, förstod jag plötsligt varför Miyazakis designfilosofi var så hyllad världen över och suget efter fler utmanande From Software-spel växte sig så stor att jag omedelbart inhandlade Dark Souls 3 med tillhörande DLC för att fortsätta min jakt på bonfires, gigantiska bossar och ära. Jag hade helt enkelt inte tålamod att vänta på Dark Souls-remastern och även om jag kanske går miste om spelseriens fanservice och historia, känner jag mig ändå hemma bland askan och plockar själar som om livet hängde på det. Det är helt enkel beroendeframkallande roligt att lära sig av sina misstag och bygga strategier baserat på vad som fungerar/inte fungerar, vilket tillåter en lika metodisk som komplex spelstil med flexibelt utrymme (även om det ofta slutar upp med lite klassiskt R1-spammande). För tillfället har jag fastnat Nameless King-bossen som gör köttfärs av mig med sitt åsksvärd på ett ögonblick och även om jag bara kan klämma en kolbit för att kalla på hjälp, känns det ändå som en utmaning jag vill ta mig an på egen hand - känslan av att dräpa en svår fiende på egen hand är helt enkelt oslagbar.
Kim Orremark väljer:
Destiny 2: Warmind
Destiny 2 är fortfarande ute och sladdar på tunn is, Bungie har verkligen inte löst alla problem som har dykt upp sedan spelet släpptes men tillsammans med den nya expansionen (som var okej) kom även en efterlängtad uppdatering som gjorde spelet bättre på en radda olika punkter. Grinden är tillbaka, det tar lång till att nå maxnivån och det finns massvis med hemligheter att pilla med. Det nya rankade PvP-läget ger mig en anledning att faktiskt spela 15-20 matcher om dagen, någonting jag verkligen har saknat. Jag har spelat mer Destiny 2 i maj än vad jag har gjort totalt senaste kvartalet och känner mig fortsatt optimistisk till att Bungie kan vända det här som de gjorde med första spelet.
Henric Pettersson väljer:
Rainbow Six Siege
Jag hoppade ju på tåget extremt sen. Jag förnekar det ej. Jag har varit sugen på att lira denna titel hur länge som helst nu, men däremot har få i min umgängeskrets varit det. När tristessen tog över för ett par veckor sedan startade jag dock upp datorn och investerade i startversionen på Steam för att ge det ett försök. Detta trots att jag var helt ensam. Ett tiotal timmar senare var jag helt fast vid Rainbow Six Siege. Den som känner mig väl vet däremot att jag inte är särskilt tålmodig av mig (min artikel om girigheten är ett tecken på detta) och därmed är egentligen inte det här ett spel för undertecknad. Jag är nämligen helt värdelös. Antingen bryter jag mig in i en byggnad för att dö redan vid fönsterkarmen eller så dör jag som beskyddare när inkräktarna tar sig in. Jag förstår dessutom inte heller hälften av alla tillbehör eller klasser som spelet innehåller. Men, jag gillar spelet. Det är kul att bränna av en och annan match då och då. Nu hoppas jag bara få ihop ett par lagkamrater som förhoppningsvis är ännu sämre än mig så jag slipper skämmas.
Lisa Dahlgren väljer:
State of Decay 2
State of Decay, Undead Labs Xbox-exklusiva överlevnadslir med zombie-tema från 2013 bjöd dess spelare på simulerad, blodpest-relaterad panik, basbyggande, relationsunderhåll, samlarmani, smygmekanik och perma-död men det var någonting som saknades i den na lilla pärla till spel - ett flerspelarläge. Det spelades som ett multiplayer-lir utan multiplayer och det gjorde att känslan av att något fattades hela tiden var påtaglig. Årets uppföljare, State of Decay 2, fixade detta problem och jag har lirat med vänner sedan release. Spelet har helt klart fortfarande problem, mest tekniska men multiplayer-aspekten är verkligen toppen-bra. Det här blir ett lir att frivilligt drunkna i en lång tid framöver, åtminstone för egen del.
Joakim Sjögren väljer:
Rime
Jag har börjat ta tag i min ständigt växande backlog den senaste tiden och under den gångna månaden har Tequila Works pusseläventyr vid namn Rime ockuperat en hel del av mina dedikerade speltimmar. För även om titelns alla komponenter kanske inte hålla samma höga kvalité som dess bländande grafikstil, den djupa tematiken eller den övergripande stämningen som levereras så har den lilla pojkens medryckande resa mot förståelse och acceptans varit en åktur jag fullkomligt älskat från början till slut. Det är nämligen extremt tydligt att utvecklarna har lagt ner så otroligt mycket hjärta i arbetet bakom spelkoden som målar upp sig på TV-skärmen, och ena stunden finner man sig själv med att småle likt en tönt åt den gulliga framtoningen samtidigt som man i nästa minut tacklas med en kraftigt immande blick i takt med att spelarens motiv blir allt mer uppenbart. Soundtracket förtjänar sedan en extra eloge då de inlevelsefulla stråkarna och de subtila pianotonerna manövrerar med en onaturlig millimeterprecision över ens darrande hjärtsträngar, och jag har funnit mig själv, både en och två gånger, nynna på spelets avslutningstema medan jag varit ute och promenerat under de senaste sommardagarna. Visst, Rime är kanske - i ärlighetens namn - inte ett spel alla så kallade "Gamers" måste spela, men om du däremot är villig att offra cirka 5-6 timmar av din fritid så väntar en mysig och känslofylld upplevelse som hänger kvar en bra bit efter det att eftertexterna slutat rulla.
Andre Wigert väljer:
Detroit: Become Human
Oundvikligen och självfallet är det senaste thrillerfilmspelet från David Cage som jag har fastnaglat på näthinnan. För tillfället är jag dock en smula frustrerad. Aldrig tidigare har jag varit tvungen till att ha ett sådant nanomillimeter-smalt spoilerfilter i en text, så just nu dödar det mig inombords att inte kunna skrikgräla om berättelsen med någon. Planen för de sista dagarna i maj är att starta upp åtminstone två stycken hela genomspelningar och se hur varmt helvetet kan bli när jag sätter Connor, Cara och Markus i riktiga idiotsituationer. Det kommer bli underbart att titta på, tack vare min TV-burks vältrimmade ambilight-dioder.
Jonas Mäki väljer:
Raging Justice
Det kom precis mitt emellan God of War och Detroid: Become Human, samt innan Hungering Deep släppts till Sea of Thieves. Egentligen en jäkla bagatell till spel där jag på frejdigast möjliga sätt får klappa folk på truten medelst baseballträn, cutta ruskprickar med glasflaskor och servera stenhårda roundhouse-kicks som får illbattingar att flyga omkring som heliumballonger i hård vind. Det finns bättre spel. Så är det. Men jag föll pladask och drömde mig tillbaka till en enklare tid då rullen The Warriors hörde till det häftigaste jag visste och jag bönade och bad morsan om att få hyra det våldsamma Double Dragon II till NES från lokala videobutiken. Eller för den delen något år senare Final Fight. Eller Streets of Rage. Raging Justice är svårt, men oftast rättvist och sakta men säkert har jag kämpat mig genom utmaning efter utmaning och förmodligen tagit fler folk av daga via välplacerade knogar än vad som passerar genom Gekås dörrar en regnig sommardag runt löning. Och jag tröttnar inte. En gång till, blir så lätt en gång till. Följt av en gång till och så en gång till. Kanske visar min fascination för Raging Justice hur få titlar det faktiskt släpps i genren idag mer än något annat, men det skiter jag i när jag på nytt startar spelet. Bara en gång till.
Mathias Holmberg väljer:
Persona 4: Dancing All Night
Det är tenta-p i högskolelivet. En överdjävulsk tidsera som kommer i slutet av varje termin där tappra själar stupar som dominobrickor. Finns det tid för TV-spel under sådana hemska förhållanden? Nej, det gör det tyvärr inte. Allt som heter God of War, Witcher 3 och Detroit: Become Human får vänta när mardrömstentan hänger över en. Däremot finns det några minuters speltid varje kväll precis innan sovdags, och då är det tur att jag har Sonys underskattade Playstation Vita nära till hand. Och vad spelas då? Jo, just nu är ju Japan i total Persona-craze, med två sprillans nya dansspel från Atlus. Vi européer måste dessvärre vänta innan vi får festa loss med fantomtjuvarna, så jag tar ut frustrationen med pärlan Persona 4: Dancing All Night istället. Spelet har det bästa storyläget i ett dansspel - någonsin. Det kanske inte säger så mycket, men ändå! Allt är så färgglatt, charmigt och fullständigt galet att jag somnar med ett leende varje kväll trots att jag vet att tentadöden väntar mig före veckans slut. Om skollivet endast vore mer likt Atlus rollspelsserie...
Vilket spel har du tillbringat mest tid med under maj månad?